För några år sedan besökte jag Auschwitz. Det var hårt. De flesta i min grupp grät när vi kom till rummet med skor från de tidigare fångarna. Jag grät inte. Det var så mycket att ta in så jag stängde bara av. Blev kall.
Idag åkte jag och syster till lilla staden Oranienburg för att besöka koncentrationslägret Sachsenhausen. Det var, på många sätt, mycket mer givande än besöket i Auschwitz. Det var inte så abrupt. Inte så överlastat.
Det är en väldigt vacker plats, Sachsenhausen. Mycket träd och gräsplättar som man i ett annat sammanhang skulle tycka vara inbjudande picknickplatser. Obehagskänslorna kom smygande, trängde sig på långsamt. Efter några timmar kände man sig helt inpyrd av ångest. Det satt i marken, i barackernas väggar, i luften. Men det var inte jag som hade ångest. Det var de där andra. De som hade varit där för så många år sedan och lidit så oerhört. Det var deras börda som fick luften att vibrera.
Mycket tankar blev det. Vad är medmänsklighet? Vad är lidande? Hur kan man plågas, torteras, hånas, förnedras och förnekas dagligen, år ut och år in, och ändå överleva?
Vad är ondska? Finns ondska? Eller är det helt enkelt bara ett uttryck för något djupt mänskligt?
Vad är människans sanna natur?
Det handlar om balans. Vitt - svart. Ljus - mörker. Godhet - ondska. Om människan är ett empatiskt djur, borde inte då även motsatsen vara något som finns inom oss?
Isåfall är vi alla, var och en, möjliga utförare av det obegripliga. Vi har alla kapaciteten till godhet, och därmed har vi också kapaciteten till ondska.
Det ger mig mardrömmar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar