Die Weinerei.

Vilken kväll, vilken kväll.

Promenerade i regnet och blev dyblöta in på bara kroppen. Mötte upp Fredrike, en trevlig tyska med sommarstuga i de småländska skogarna. Vi träffades på brunchen förra söndagen när jag satt i ett hörn och såg ensam och svår ut med min bok och mina fyra ostar. När jag betalade frågade hon:

 - Ursäkta, kommer du från Sverige?

Otippad socializing! Rackarns trevlig är hon, bjöd med mig och syster på ett fölsekalas på kleine Weinerei.

Först åkte vi till Rosenthaler Straße för att möta upp hennes andra kompis. Vi stod i gathörnet och väntade. Och väntade. Och väntade. Telefonen ringde. Jaha, hon stod på andra sidan gatan? Vi korsade gatan och klämde in oss i kompisens pyttelilla Fiat. Hon välkomnade oss glatt med:

 - Hej! Vad trevligt att träffas! Då åker vi! Jag är inte så van att köra bil, körkortet tog jag på fjärde försöket. Folk brukar inte vilja åka med mig, men jag har bara varit med om en olycka, och den var ganska liten, knappt någon blev skadad.

Okeeeej. Sen körde hon med hakan mot ratten, tittade upp i himlen och gestikulerade så mycket med händerna att hon knappt höll i. Kändes tryggt. Harkel.

Snurrade runt några varv på Zionskirchestraße och letade parkering. Hittade till slut en minimal parkeringsplats, jag och syrran gick ut ur bilen och tittade på medan Fredrikes kompis skrapade upp lacken på grannbilen. Redan då tänkte vi: Det här kommer bli en bra kväll.

Anlände till kleine Weinerei (vet inte om det heter "lilla vineriet" eller om det kallades så för att det var mindre än det andra). Knögglade ner oss i en beige skinnsoffa i hörnet och skålade med fölsedagsbarnet. Vi hade med oss en flaska vin som present. Kändes roligt. Lite "sälja sand i Sahara" att ta med vin till ett Weinerei. Höhö.

Har ni aldrig varit på Weinerei så funkar det som så: man dricker hur mycket vin man vill, och sen betalar man ett pris vad man tycker det är värt. Nej, jag tror inte heller att det skulle funka i Sverige. Men i Berlin är alla antingen så moraliska eller så fulla att de ger allt de äger och har.

Det var trevligt! Mycket prat och fniss. Många flotta killar var där och skrattade bullrigt och dunkade varandra jättehårt i ryggen. De var lite otäcka. Vi satt och pratade mest med Fredrike om Sverige vs. Tyskland och om hur bilden av den typiske tysken inte riktigt stämmer. Efter att jag hade spillt över halva bordet så kändes det lagom för oss att dra oss tillbaka.

Vi blev erbjuden skjuts av Fredrikes kompis som också hade druckit vin, men vi avböjde vänligt med bestämt och sa att det passade nog ganska bra med en promenad istället.

När vi kom ut gjorde den friska luften oss så gott att vi blev lite sugna. Donut, muffins och varsin dricka var mumma för själen.

Vi skrattade hela vägen till Alexanderplatz. Stoppades av två danska tjejer som frågade oss på engelska om vägen. Jag pekade tvärsäkert åt ett håll, kom inte på förrän en stund senare att jag hade pekat helt åt skogen fel. Oj då. Fast frågar man två fnissiga  systrar mitt i natten så borde man nog ha lite källkritik. Faktiskt.

Tog S-bahn hem till Warschauer Straße, blev lite hungriga på nåt salt. Köpte popcorn i hålet, öppnade girigt påsen och mulade in en hel näve på en gång.

De var sockrade.

Alltså, Tyskland är koolt och fint och mäktigt på många sätt och vis, men att ha sockrade popcorn? Även solen har sina fläckar.