Guten Rutsch!

Nu skälver de sista timmarna av 2008. Jag är också lite skakis av alla raketer och pangpang så jag stryker runt som en skotträdd hund och pysslar med än det ena, än det andra. Ett hjärtligt gott nytt år, eller som man säger här i Berlin: Guten Rutsch! vilket påminner väldigt mycket om rutschkanor och det är ju lite vad det är, åtminstone om man befinner sig på isgatorna i Visby men det gör jag inte, men ändå.

Jag är inte så mycket för traditionella nyårsfiranden. På en fancy galanyårsafton där alla hade glansiga klänningar och tjusiga tjugotalskostymer kom jag klädd i rödblommig flanellpyjamas. Jag orkade inte ta på mig min nyuppsydda galaklänning. Ibland står glansigheten en upp i halsen. Flanell är enda botemedlet.

Min perfekta nyårsafton är egentligen en 30 december-kväll i Visby för några år sedan. Jag och Ingemar, Kefa, Otis, Tigern och Nisse hade tittat på Kopps och var alldeles varmt glada och skrattiga i magen. Vi tog våra stjärtlappar och begav oss till Nordergravar för att åka pulka. Åkte snabbt nerför de isblanka kullarna. Jag åkte snabbast, tror jag. Sen blev vi blöta och kalla. Då gick vi till Surfers och drack mojito och dansade runt i långkalsongerna (vi var ju tvungna att ta av oss de blöta byxorna).

Det var en fin kväll.

Gott nytt år på er.

Mustaschen!

För att förtydliga ytterligare:

Ja, det är en liten tangorabatt som jag har odlat på överläppen.

Mads vs. Angela.

För tydlighetens skull:

Jag tror att den där minen funkar för mig. Den kommer hädanefter vara min nya look. Plutmun och krazy eyes; det blir inte bättre än så här. So hot right now.

Drösavis med hår!

Har äntligen kommit ur årets julmatkoma. Inte nog med det! Jag har klippt mig! Det blev en frisyr som påminde om den som Angela har i Mitt så kallade liv, ni vet den där sköna nittiotalsserien om tjejen som gick omkring och var tonårigt missnöjd hela tiden.

Är inte jag själva sinnebilden av Angela? Det är bara den rödrutiga flanellskjortan som saknas.

Marsipan!

Julen är fantastisk. Rättelse: den skånska julen är fantastisk. Idag gjorde vi egen marsipan. Haja grejen! Egen marsipan! Den såg ut som potatismos och smakade gudomligt.

Imorgon tänkte jag göra knäckkorvar att lägga bredvid marsipanpotatismoset.

Lektant.

Bor hos min syster och hennes två barn. Igår sa syrran:

- Jag går ner i tvättstugan ett tag. Har du koll på ungarna?
- Visst.

Dörren slog igen och jag var ensam med barnen. En halv minut senare rev vi ner lysrörsarmaturen.

Morgonpromenad i Hörby.

Vaknade i ottan, tassade runt i noppriga raggsockor och var tyst. Blev sugen på en morgonpromenad. Nå, hur ser då Hörby ut en helt vanlig lördagsmorgon i december? Tja, låt mig säga såhär: jag behövde inte direkt armbåga mig fram.

Street art i Hörby:

En rondell:

Julskyltning på Storgatan:

Anrika biografen Metropol. Kuriosa: interiörerna användes i filmen Lust och fägring stor:

Downtown. I bakgrunden skymtar Systembolaget:

Hörbys vackraste hus:

Jag slank in på ett kondis och drack lite morgonkaffe:

Ett äkta bankpalats:

Klädaffären Modepunkten:

Hörbys kändis Victoria Benedictsson äras såklart. Märk två saker: dels att året 1873 har ändrats till 1871 och dels att 1888 är hennes dödsår. Hon flyttade alltså till Hörby, sen tog hon livet av sig. Bra reklam.

Blev ett litet biblioteksbesök också såklart! I'm such a junkie.

Där fanns en fin stol:

Sen lade vi hela biblioteket under vatten. Blev lite dålig stämning bland bibliotekarierna. Då gick vi hem.

Skåne!

Bye bye Berlin, hello Skåne!
Skånetrafikens Pågatåg har skönt Pocket Shop-lila säten. De små figurerna är inte teskedar med glas. Det är gäss. Ni vet, Nils Holgersson underbara resa och allt det där.

Eslöv:

Jag väljer att kalla den här bilden för: "Tåg."

Jag väljer att kalla den här bilden: "Också ett tåg, fast knäppt från andra hållet, så man ser det inte riktigt, men det är sant."

När jag kom fram fick jag en kladdkakafödelsedagstårta. Den har jag ätit upp.

Mer ögonvittnesskildringar från Mads skånska resa kommer inom kort.

Nästa avsnitt: kalabalik på biblioteket.

Achtung X-mas!

Nu har jag också en plåsterportmonnä!

Kolla vilken grym mugg jag fick i pölsepresent av jobbet! En Berlinmugg med allas namn! Fylld med lakrits!

Den uppmärksamme ser att jag redan har ätit upp lakritsen.

Imorgon åker jag till Danmark. Det är ju helt sjukt vad nära familjens lantliv ligger den pulserande metropolen som kallas Köpenhamn. Geografiskt iallafall. Man hinner knappt ens igenom Rapper's delight innan man har hamnat på skånsk jord.

Jisses.

Nu blir det julfirande av! Jag frågade mina tyska vänner vad de skulle äta på julen.

 - Potatissallad, sa en.

 - Pastasallad, sa en annan.

Vårt julbord kommer likna en reenactment av Delikatessen. Vi kommer ha ett reservbord ifall det första bordet pajar av tyngden. Bland annat kommer vi att ha skinka, dopp-i-grytan, omelett, svampstuvning, inlagd stekt sill, senapssill, löksill, currysill, vitlökssill, skärgårdssill, hemrökt korv, hemgjord ost, revbensspjäll, rökt fläsk, köttbullar, prinskorv, ägghalvor med gojs, ägghalvor utan gojs, rökt ål, kålsallad med russin och grädde, kålsallad utan russin men med grädde, grönsallad, legymsallad, Janssons frestelse, potatisgratäng, fransk potatissallad, skånsk potatissallad, rullsylta, hemgjord pressylta, köpt pressylta, lutfisk med senapssås, risgrynsgröt, ris á la malta, spettekaka, pepparkakor, lussebullar, inlagd kvastfening och stekt kamel.

Själv kommer jag gå omkring och vara smålullig av Jägermeistern som jag sörplar i mig i smyg, alla kommer äta mer än de egentligen borde, ingen får vad de vill ha och julen är därmed som vanligt. Halleluja!

För att lyssna på världens bästa julsång, klicka här.

Nicht perfekt!

Vi bestämde oss för att skylta lite extra med boken Wabi Sabi: Nicht perfekt und trotzdem glücklich! (=inte perfekt och trots det lycklig) av Christopher A. Weidner. En bok som handlar om hur man ska slappna av och inte vara så fruktansvärt perfektionistisk.

Notera att affischen är satt upp-och-ner med flit. Vi är så chillade. Så icke-perfektionistiska.

Vi är så Wabi Sabi.

Hästkrafter.

Det här är Lars Myttings bok Hästkrafter i svensk pocket:

Inte så värst imponerande kanske. Glansigt och billigt och tråkigt. Säger ingenting om nånting faktiskt. Men kolla tyska utgåvan:

Frigging awesome! Genialiskt! Underbart! Det vackraste omslag jag har sett!

Hon har en flugsvampsklänning på sig!

Das Erdbeben.

Det har varit jordbävning i Skåne, bara några mil från hemmet. Den största sen 1904, så stark att mina familjemedlemmar vaknade och undrade vad som stod på.

Lastbil? Nej! Värmepumpen? Nej! Überkoolt seismologiskt fenomen? Ja!

Och här sitter jag, i icke jordbävningsdrabbade Berlin. Jag är så avundsjuk!

Hipp hipp hurra för mig!

Hurra hurra för idag är det min födelsedaaaag! Nu har jag uppnått den aktningsvärda åldern av 24 jordsnurr. Jisses. Gamla människan. Jag är äldre än jag någonsin har varit. Och tack vare förkylningen såg jag ut som 103 år i morse:

Ser ni mig? Det är jag med den dimmiga blicken och det flottiga håret som tittar fram lite käckt. Ögonens gnistrande stjärnor har åstadkommits av feber. Tjusigt såhär i juletid.

Och över till det som verkligen räknas! Presenterna! Jag fick: Roliga stickboken av Rachel Matthews (nu ska jag sticka en tårta!), filmen Metropolis, ett inramat foto på mig och Marc när vi blir överfallna av lemurer, boken The captain is out to lunch and the sailors have taken over the ship av Charles Bukowski med teckningar av ingen mindre än R. Crumb, fina kort och brev, en hjärtbrosch där det står Tiere mit Herz (=djur med hjärta) på baksidan, fem stycken Bamseklistermärken samt en frisyr.

Här nedan syns alla presenterna utom frisyren:

Jag gick ut idag. Det är ju min födelsedag! Då måste man göra vissa saker. Till exempel köpa lyckokakor. Det vet ju alla att dagens lyckokaka är årets viktigaste:

Luck is a matter of preparation meeting opportunity, stod det och då blev jag sugen på kaffe.

Det finns vissa fördelar med att bo i ett land med Starbucks. En av fördelarna är Dark Cherry Chocolate Latte som man kan dricka på sin födelsedag.
En lite udda smak är Lebkuchen Latte:

För er som inte vet vad Lebkuchen är så kan jag meddela att det är en slags mjuk och ofta chokladdoppad tysk pepparkaka som smakar lite som vörtbröd. Alltså måste Lebkuchen Latte smaka som ljummen Guinness med vispgrädde.

Det lät ju smarrigt.

Kort därefter gick jag till Herr Doktor för att få ett intyg på att jag är sjuk och inte bara latar mig. Jag tycker alltid att det är otäckt med doktorer. Å ena sidan är jag rädd för att de ska säga:

 - Nänänä lilla vännen, den gubben går inte! och fastän armen är avsågad och huvudet sitter löst så ger de mig två Alvedon och sen ska jag vara nöjd.

Å andra sidan är jag också rädd för att de ska säga:

 - Tyvärr har du ett konstruktionsfel. Vi måste amputera huvudet, säger Herr Doktor och sen tar han fram motorsågen och VRRRRRRRR! har mitt liv förvandlats till en splatterfilm från sent sjuttiotal.

Men nej. Det hände inte. Istället fick jag en orange clipboard med ett formulär fastsatt där jag skulle skriva min tidigare sjukdomsbild. Det gick sådär, jag kunde inte alla orden, fattade inte varför de vill veta min fysiska status så jag skrev bara ett frågetecken. Först senare insåg jag att det kanske inte var så bra att skriva ett frågetecken efter frågan om jag har någon psykisk sjukdom.

Det svåraste var allergier. Vad tusan kan pollenallergi heta på tyska? Jag vågade inte skriva pollen för det låter som ett snuskigt ord på tyska (visste ni att Pippi Langstrumpf betyder Kissa Långstrumpa?) så jag gjorde ett feberaktigt beslut. Jag skrev:

Allergi: träd.

Das Fieber.

Jag har feber. Då tittar man på videos som den här.

Den är rolig på så många sätt. Minsann. Kanske är det den knasiga dansen, släpandet av paljettklädda damer eller gummibenen på de gröna kavajdansarna.

Grym låt.

Snorunge.

Vojne vojne vad jag är förkyld. Det är förfärligt synd om mig. Orkar bara lyssna på Wagner och sova och äta fis-Herman.

Tidigare idag gick jag i ett feberrus ut i köket. Nu ska jag driva förkylningen ur kroppen, tänkte jag och pressade saften ur två citroner och hällde upp i ett glas. Helt odrickbart. Kändes som om magen drog ihop sig till ett litet skrynkligt russin.

Hällde i tre kilo socker. Fortfarande odrickbart. Drack det ändå. Nu är jag inte bara förkyld, jag har magknip också. Måste hitta nåt mildare sätt att få viruset att vika hädan.

Jag kanske ska göra en lök-cocktail istället?

Die Kälte.

Det finns en bok som behandlar det för tyskar exotiska ämnet skandinaver. Den heter Wer die kälte liebt av Tilmann Bünz. Titeln betyder De som älskar kylan och jag antar att den syftar på klimatet där uppe men puh-leeeze! Skulle vi vara köldälskare? Vi har åtminstone mössa och ordentliga kläder på oss. 

Och våra element fungerar.

Jag är inte en särskilt frusen person. När andra sitter och huttrar i sina stickade långkalsonger och toppluva så tycker jag att det är en behaglig t-shirt-temperatur. Jag fryser helt enkelt inte. Inte på jobbet, inte på stan. Men hemma. Jädrar i min lilla låda vad det är kallt.

Inatt hade jag på mig: sovshorts + sovlinne, långärmad och långbenad flanellpyjamas, raggsockar, pulsvärmare och stickad yllekofta. Jag frös ändå. Så jag tog på mig mössan också.

Jag ser ut som en uteliggare, bara det att jag är inomhus. Tack och lov har Felix luftat mina element så nu börjar det bli varmare. Och det passar ju bra när jag är sjuk.

Nu kan till och med mössan åka av.

Der Glückskeks.

Jag åt en lyckokaka idag.

Take time out for yourself today stod det. Det var fint sagt, tyckte jag. Så idag har jag:

 - Köpt tio nystan garn.

 - Skrivit ett brev på mitt brevpapper med danska elefanter på och skickat till tyska motsvarigheten till Försäkringskassan (jag kände att de förmodligen inte skulle uppskatta det hjärtformade Hello Kitty-brevpappret).

 - Pratat engagerat och länge om hårdkokta noirdeckaren Mickey Spillane med en kund som också var Mike Hammer-frälst. Jag måste tydligen läsa Raymond Chandler.

 - Av misstag och helt utan avsikt använt en av de fem härskarteknikerna.

 - Gett 40 cent till en hasande farbror i lila träningsoverall (fast jag tror att han egentligen frågade om vägen).

En ganska lyckad dag på det stora hela.

Der Witz.

En äldre herre kom in i butiken och pratade helt obegripligt. Snabb, sluddrig dialekt, frampressad mellan sammanbitna gubbtänder. Fattade ingenting. När jag bett honom prata lite långsammare (bitte, nicht so schnell!) så lyckades jag förstå vad han ville. Ett boktips.

Då! Helt plötsligt börjar han prata mycket snabbare igen, rösten går liksom upp i falsett, han tokstirrar på mig, sluddrigheten vet inga gränser, det låter bara:

 - Rorrorrorrschrrrorr! Rorrorrschra-rrrorschrrrorrr!

och jag börjar svettas, Herregud han får en stroke! tänker jag och försöker erinra mig vad skolsyster lärde oss i åttan. Först luftvägar och sen... nej fasen, var det blod först eller? Det går en kort minimal bit av ett ögonblick, den känns evig, oändlig, tiden har inget slut och då, precis då börjar gubben skratta.

Jaha. Han försökte bara berätta en vits.

Hugh Laurie vs. Hugh Laurie.

Ni vet Hugh Laurie som spelar doktor House? Den lite gubbheta mannen med steely blue eyes och stödkäpp? Han har tidigare i sitt liv skrivit en bok. Den heter The Gun Seller och ska enligt uppgift vara en skojig parodi på hårdkokta noirgenren.

Till vänster: engelska utgåvan. Till höger: tyska utgåvan.

Ser man på. Jag visste inte att den hårdkokta deckarsvängen symboliserades bäst av ett par ljusblå kalsonger.

Hellre äta gröt tillsammans än kotlett ensam.

En glad herre köpte ett lass böcker av mig, bland annat Xenophobe's guide to the germans som jag har bloggat om tidigare. Vi började småprata lite om olika kulturella skillnader och hur lätt det är att få en viss bild av ett land och dess invånare. Han frågade var jag kom ifrån, jag berättade, han funderade lite och sa:

 

 - Hmm... Sverige... Överlag ses Sverige positivt. Ni dricker mycket alkohol. Fast det gör alla skandinaver. Och ni har mycket skog och natur, men i Stockholm är det som ett USA i miniatyr. Och så är det som i den där köksscenen i den där filmen, vahettere... Tillsammans! Så är det i Sverige!

Så... Om jag har förstått det rätt så är den typiske svensken en stupfull, rödskäggig haschare som går omkring i köket utan byxor.

Jag känner igen mig precis.

Das Sauerkraut.

Jag ville äta något snällt och fint för magen till kvällsmat, så jag gled in på närmsta sylta och köpte kassler med surkål och senap.

Ibland känner jag mig genuint helylletysk. Nästa steg blir förmodligen att sy mig en dirndl, ni vet en sån där folkdräktsklädsel som alla ölflickor har på Oktoberfest.

Jädrar i min lilla låda, det tyska är så hett just nu.

Die Pfeife.

Här har vi en bok:

Och öppnar man boken ser man författaren i egen hög person:
Sergej Lukianenko (med tysk stavning) har fattat grejen. Det här med image. Att man som författare måste odla ett författarjag, något som läsarna kan relatera till men ändå se upp till. Som en polares äldre syskon. Det måste finnas någonting som gör att man vill fortsätta läsa författaren eftersom han är min kompis. 

Han röker pipa. Han har på sig en urtvättad motivtischa. Han ser ut som Kalle Moraeus yngre brorsa.

Vi är kompisar nu, jag och Sergej.