Så synd då att han skulle tvunget byta låset bakom kassan, det vill säga han stod och borrade vid min sida i tre timmars tid. The horror. Flera gånger var vi tvungna att kliva över varandra, jag skräckslagen när han glatt provade varvantalet på sin borr (gående!). Vrrr, vrrr, VRRRRR! (infoga valfritt skrik här)
En intressant sak med herr Låssmed var att han hade dragit upp sina kalsonger ganska högt upp på ryggen. Ni vet, låssmeder gör sånt ibland. Förutom att underbyxorna var i den något okonventionella färgen orange så såg de ut att vara ett par helt vanliga låssmedskalsonger. Men... Vad är det som vinkar så glatt? Ett tvättråd?
Herr Låssmed hade dragit på sig kalsongerna ut-och-in.
Den naturliga följdfrågan är då: varför tar man på sig ett par kalsonger ut-och-in? Var det nåt mönster på som han inte gillade? (Jag har en t-tröja som jag gör så med - skön modell men fult tryck) Eller hade han Kriss-kross-tema just idag? Nej, då hade han haft dem bak-och-fram. Dessa var solklart ut-och-in.
För han måste ju ha märkt det. Man kanske tar på sig koftan fel, hoppsan Kerstin, men kalsonger? De tar man på sig rätt. Om man dessutom uppsöker vissa små rum vid jämna mellanrum så borde man märka det.
Det KAN ju ha varit ett raggningsknep. Farbror Låssmed kanske hade tröttnat på singellivet, köpt sig en Neil Strauss-bok, kommit fram till att han borde ha ett signum, något som gör att han sticker ut och blir unik. Men vad ska det vara? Kanske en knasig hatt? Nej, för uppenbart. Fina halsband i rader? Nej, det är för bling-bling. Men då! Precis då kommer han på det! Han ska ta på sig kalsongerna ut-och-in! Då måste han få napp! Då kommer han få uppmärksamhet och kärlek och känna sig sedd och älskad på riktigt!
Eller inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar