Bagarmossens kyrka.

Åh, Bagis! Jag tycker om att åka dit. På väg till mitt gamla trapphus passerar jag kyrkan. Den ligger på bottenvåningen av ett höghus och ser ut såhär:

Säga vad man vill om Svenska Kyrkan, men konsten att lysa upp en gammal butikslokal, det kan de verkligen.

Kyckling med vaniljsås.

Det är så himla gott med citronkyckling - och superenkelt. Bara att steka lök, champinjoner och kyckling, och sen pressa i tokmycket citron. Sista touchen: matlagningsgrädde. Det är då rätten blir ljusgul och krämig och smarrig.

Fast när jag hällde i grädden såg det bara slemmigt och konstigt ut. Och väldigt gult. Och äckligt.

Smakade av för att kolla. Örrk! Vad är det för konstig matlagningsgrädde jag har tagit i? Måste kolla. Hmm...

Det ena paketet innehåller matlagningsgrädde. Det andra paketet innehåller vaniljsås. Ser ni skillnaden?

Nej, det gjorde inte jag heller.

Det blir pizza ikväll.

Ett tvättäkta hjärtepaket.

Det är kul att tvätta. Rätt vad det är hittar man en hård handduk längst ner i tvättkorgen. Det är nåt i handduken. Ett rött hjärtepaket!

Och vad är det i det fina paketet? Star Wars-avsnitten från Family Guy!
Tjoho! Från och med nu ska jag alltid tvätta. Flera gånger i veckan tillochmed. Man vet aldrig. Längst ner i tvättpåsen kan fler röda hjärtepaket finnas, försiktigt invirade i fina handdukar.

Rådjuret.

De på landet tycker att vi bor i stan, och de i stan tycker att vi bor på landet. Hursomhelst, det är sju minuters resväg in till Centralen, Stockholms bästa kebab ligger några kvarter bort och som om inte det vore nog så bor det rådjur nedanför sovrumsfönstret.

Bra läge, helt enkelt.

Ett litet inlägg om musik.

Är sist i världen med att upptäcka 2Pac. Åh, bara typ fjorton år för sent. Men ändå! Fantastisk musik. Har blivit besatt av All eyez on me. Hörde den i ett avsnitt av Entourage och lyssnar på den om och om igen.

Finfin melodi! Fast en av de bästa låtarna i världen är nog Wrap your chops med Chords.

Den låten får mig alltid att känna mig snyggast i världen. Och det vill inte säga lite.

Herr Korv.

Dagens felhörning:

- Här korkas det upp!

blev någonstans mellan ytterörat och hjärnbarken i mitt huvud:

- Herr Korv kastar upp!

Frågan är: vem är Herr Korv och varför kastar han upp?

Semester.

Det har varit en fin vecka. Träffade nära och kära. Mycket slappa och läsa och äta och spela Wii och leka och dansa och skratta. Vi var vid havet.

Mina ben blev begravda i sand. Man kan även kalla det budgetpeeling.
Vi köpte glass på Glassbåten i Åhus. När det står "2 kulor" betyder det egentligen "så mycket glass att du inte behöver äta kvällsmat". Och "3 kulor" betyder "så gigantiskt mycket glass att du inte tror dina ögon och faktiskt svimmar litegrann". Knäckglassen och jordgubbslyx var sjukt goda. Chokladglassen var inte lika poppis:
Vi klappade katter. En av dem försvann men kom till vår stora lycka tillbaka efter ett dygn. Vore pinsamt att tappa bort en tredjedel av husdjuren vi vaktade. Tror inte vi hade fått spela mer Wii ifall det hade hänt. Här är förresten katten som tror den är en hund:
En söt liten humla som tre timmar senare jagade mig genom köket. Blodtörstig liten rackare.
Vi lekte med Darth Vader i Legoformat. Är han en legosoldat då? Höhö.
En mycket trevlig semester.
Puss!

Du vet att det är dags att klippa dig när luggen fastnar i gylfen.

Jag ser ut som en skräckfilm i håret. Bokstavligen! Det här är en typisk morgonfrisyr:

Klipptid på fredag. Håret kommer förmodligen bli kortare. Hur ska man tackla detta? Genom att lyssna på skön musikalmusik såklart.

Keyser Söze.

Igår blev jag bjuden på middag på Kalaset Strand i Alvik. Rackarns gott och trevligt med världens bästa sällskap och finfin utsikt över vattnet. Och himla trevlig kypare, så jag kikade lite extra noga på notan för att se hans namn. Kolla under datumet:

Aha! Keyser Söze jobbar i Alvik!

Return of the Fly.

När värmen böljar och svettporerna översvämmas till den milda grad att man blir faktiskt torr när man går in i duschen. Då! Är det gött att kolla på en bra rulle. Som till exempel den här:

Det finns många fördelar med Return of the Fly (1959). För det första spelar Vincent Price en av huvudrollerna. Inte som fluga då, utan som olycksbådande farbror som strör varningar omkring sig. Han drog ju helt klart en vinstlott, då killen som spelar flugan ser ut så här:

När flugan inte springer runt och har ihjäl folk så går han omkring och ser lite hängig ut och går in i väggar. Det skulle jag också göra om jag hade ett jättestort flughuvud av papier-maché som skymde sikten.

Det är helt enkelt en grym film! Spännande, snygg och med en hel del koola effekter. Och för säkerhets skull pekar de ut den stora stjärnan:

Spring iväg och hyr den meddetbums! Och glöm inte det senaste modet från slutet av 50-talet: de radioaktiva glasögonen.

Hotet från underjorden.

Nu är det verklighet: Hotet från underjorden! Aaaah!

Och för er som inte hajar vad jag pratar om:

Hotet från underjorden med herr Bacon i huvudrollen!

Attacktipsaren.

Jag är trevlig. Hey, jag får ju vinpavor av nöjda kunder! Jag har även väldigt dåligt ansiktsminne. Det är inte alltid en bra kombination.

En vanlig dag på jobbet kan se ut såhär:

Jag: Hej!

Dam: Hejhej.

Jag: [håller upp en av böckerna] Åh, den är jättebra! Jag låg uppe inatt och läste till klockan två.

Dam: Ja, du sa det för fem minuter sen.

Jag: Hundrasextionio kronor tack.

Som sagt, fiskminne. Oftast lyckas jag komma ihåg människor genom att fokusera på annat (kläder, hår, brillor, sällskap) men det är inte lätt.

Igår kom en kund fram till kassan när jag hade lång kö och frågade om en bok vi inte hade. Jag ville ge henne några schyssta tips istället så jag arbetade undan kön snabbt. När kön var borta såg jag min chans. Jag gick snabbt och bestämt genom butiken, här ska tipsas, ojojoj vad hon kommer bli glad och nöjd, nästan framme, jag är så uppe i min tipsroll att jag på några meters avstånd, liksom i farten, ropar åt henne:

- Jaaa, vill du ha lite tips? samtidigt som jag grabbar åt mig en tre-fyra böcker från hyllan.

Hon tittar lite skrämt på mig och säger med världens räddaste röst:

- N-nej tack.

Och det är då jag ser den tipshungrande kvinnan stå några meter bort. Jaha. Jag attacktipsade fel kund.

Finsk afton.

Eftersom det är Eino Leino-dagen idag så har jag den stora glädjen att utlysa finsk afton! Det är bara att ta på sig bästa vit-blå-randiga klänningen, värma upp dragspelet och sätta igång med den ljuva tangon.

Och vad passar bättre än finska tjärpastiller? Det perfekta godiset som till och med är smarrigt ihop med öl, och det får vi väl ändå erkänna att det inte tillhör vanligheterna. Gott!

Hittade den här godbiten på Hemköp: finsk råglimpa från Finska Hembageriet i Eskilstuna. Precis lagom syrlig och riktigt god tillsammans med salt smör och vällagrad ost.

Avslutningsvis vill jag bjuda på ett örhänge med Helena Siltala, nämligen Ranskalaiset korot från 1959. Det är bara att hugga in på råglimpan och njuta av musiken.

Hjärtäppelkärnan.

Det var ett magiskt äpple. Det vet jag, för när jag såg hjärtäppelkärnan så blev jag kär.

Världens finaste stamkund!

Åh, vilken härlig dag! En av mina trevliga stamkunder kom in igår. Vi brukar prata mycket författare och litteratur när hon är inne, alltid lika roligt. Igår kom hon direkt till kassan och fiskade upp en flaska rosévin ur väskan.

- Jag blir alltid så glad när du jobbar. Så varsågod - spanskt rosévin! Den ska drickas iskall! Och den är lagom stor att dela med någon. Men man kan dricka den själv också utan att skämmas, sade hon och fnissade.

Vad underbart! Hela dagen gick jag runt och skrattade och kände mig som månadens anställd. Kära stamkund: den kommer att avnjutas iskall, i solskenet på den här ängen.
Tjoho!

Katt!

Gittan har skaffat två kattungar. De är ruskigt söta. Och väldigt uppmärksamma när man petar på draperiet.

Tror det är bra att klappa katter. Man blir lugn och glad och inspirerad. Har skrivit mer under de här två dagarna än vad jag har gjort den senaste månaden. Det är katterna som gör det. Och deras inspirerande uppsyn.
Gullegull.

Victoria hjärta Daniel.

Hurra! Äntligen gifta! Oj oj oj vad det var mycket folk vid Lejonbacken. Vi väntade och väntade och väntade. Och vissa blev lite trötta på att vänta:

Fördelarna med att stå på ett tak är många. Jag valde att inte utforska dessa. Tyckte det räckte med att förfäras över de som vågade. Hiskeligt högt!
Och titta där! På balkongen nederst i bild, precis ovanför sängkläderna som någon har hängt ut till vädring, där står Kronprinsessan och Prinsen och hånglar. Jag grät en skvätt åt det pampiga. Det var så fint.
På vår jakt efter en god prinsesspizza sprang vi på musikkåren. De hade trumppinnar i stövelskaften. Jag tror det betyder tur.
Precis då susade polisen förbi. Jag förmodar att de inte hade instrument i sina stövelskaft.
Glada och bröllopsyra åkte vi till Gullmarsplan och åt pizza. Det var en fin dag.

Visping.

Det är varmt. Vid den här årstiden är det inte bara kubbspelare och mästergrillare som vaknar till liv. Rätt vad det är dyker man på den här lille rackaren.

Vispingen är fin. De vackra färgerna, de känsliga spröten, vingarna och morrhåren som antagligen har ett enormt vetenskapligt och oerhört latinskt namn. Kan man överhuvudtaget kalla det för morrhår på ett djur som inte morrar? Nu kan jag förvisso inte svära på att vispingen inte morrar. Men jag har aldrig hört det. Å andra sidan så har jag aldrig hört en mus pipa, men jag förmodar att den gör det ändå. Det står trots allt:

- Pip! säger musen.

i varenda barnbok. Fast jag kan ju inte säga att det står i varenda barnbok eftersom jag inte har läst varje barnbok på hela planeten. Å andra sidan kan jag säga att det kanske inte är av betydelse för det här resonemanget. För det jag egentligen vill säga är:

- Kolla! En visping! I ett glas! Shit va fräckt asså!

Ko med bröd.

Ibland vill du inte tänka på vad du stoppar i dig. Du säger att fiskpinnar kommer från fabriken och isterband växer på träd. Men till slut kommer det en stund då du inte kan värja dig längre. Du måste fejsa maten. Bli en medveten konsument. Och det är i precis detta ögonblick som du beställer det hårdaste på menyn.

- En ko med extra senap, tack. Eller förresten, lägg på två.

Grönt är skönt.

Ibland tar det lite extra lång tid innan man har hajat. Att det är varmt. Och grönt. Och sommar.

Och då är det ganska skönt att titta på bilderna och säga:

- Se där, jag har upplevt körsbärsblommorna, minsann.

Det kan aldrig bli för många körsbärsblomsbilder.

Dagböcker på tork.

Letade fram mina gamla dagböcker. Den tidigaste anteckningen är från den 19 november 1992, jag är sju år och elva månader gammal. Jag antar att jag alltid har haft skrivandet i mig. Och jag antar att jag kommer behöva en egen bokhylla till dagböckerna sen.

Många böcker blir det.

De luktade lite instängt efter förvaringen, så jag hängde dem på torkstället och satte fyr i kaminen. Vissa hänger strumpor på tork - boknördar som jag låter tvättlinan prydas av ord.

Nu ska jag märka hela lägenheten med dymolappar. Hurra!

Stockholm är det nya Paris.

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig som privatdetektiv i Paris. Lite dimma vid Strömgatan och saken är biff.

Tror det är bäst jag tar på mig basker och randig tröja och äter en snigel.

Bära kebaben.

Eftersom Sveriges godaste kebab - Palmyra! - finns på gångavstånd, så knallade vi dit i fredags. Gött! Alltså, kardemummakryddat ris, jag dör! Obegripligt gott.

På vägen hem hade vi följande briljanta konversation:

- Kan du Barack Obama?

- Va?

- Kan du bära kebaben?

En pelargonknarkares bekännelser.

Jag har blivit med pelargon. Det har pågått en längre tid, redan förra året köpte jag två trevliga röda pelargoner. Och sen vet jag inte... det eskalerade. Jag började besöka Weibulls. Jag köpte blomjord. Och jag köpte sticklingar.

Jag är pelargonberoende. Hur kan man inte vara det? Titta bara! Här slår den ut sina fagra blomblad. Notera barmarken i bakgrunden. Våren är kommen!

Men när jag vaknade i morse såg det ut såhär:
Jaja, struntsamma! Pelargonen har slagit ut ännu mer. Nu prålar Balthazar (som en äkta pelargonfanatiker så döper jag mina krukväxter) med sina skarpa färger mot allt det snövita.
Jorå, en till idolbild blir det. Klipp ut och klistra upp på fönstret, vettja!
Pelargoooooon...pelargooooooon...

Dubbelgurka.

Plötsligt händer det: dubbelgurkan.

It's a sign!

Publicerad! Hurra!

Nu har det hänt! Efter flera års författande och kämpande och stretande och gnetande har jag äntligen blivit erkänd som författare.

Den ljuvliga sidan Namn och Nytt som förgyller varje frukoststund i hemmet, har tidigare i veckan lyst ut en påskverstävling. Reglerna var enkla: det skulle rimma, vara max sex rader och allra helst gå att sjunga till någon trevlig melodi. Klart jag var tvungen att medverka. Här är resultatet. Se utskrift nedanför bilden:

Ur Namn och Nytt, Dagens Nyheter, 2010-03-19:

---

Kort men mäktigt drama

Sex rader är för lite! skriar frustrerade påskpoeter med anledning av den maxgräns vi satt i projektet "Påskvers".

För lite? Spana då in vad Mads lyckats åstadkomma med bara fyra rader. Nynna gärna melodin "Nu tändas tusen juleljus".

Nu knäckas tusen påskaägg.

Vi vackra färger ser

i fjädrat ris mot varje vägg

som katten kissat ner.

Va?! Notera hur Mads bygger upp en försåtligt glad och hoppfull stämning innan hon störtar oss ned i förtvivlan.

Mästerligt!

Men "påskaägg" heter det väl inte? Jo, i Skåne, varifrån Mads stammar.

---

Den dag jag förlänas Nobelpriset i litteratur kommer jag med skrynkliga händer och skumma ögon läsa den där versen. Jag lovar.

/Mads, skriftställare.

Jackson vs. Laxå.

Såhär i schlagertider när alla sjunger på engelska hit och dit så inser jag att jag saknar något. Jag saknar något alldeles speciellt. Något märkvärdigt. Du vet vad jag menar.

Jag saknar de svenska översättningarna på utländska hits.

Som den här fräna biten med Towa Carson och Mats Olsson. Den har tidigare sjungits av nån typ som hette Johnny. Eller om det var en tjej som hette June. Eller om det kanske var båda.

Enastående. När kommer en svensk översättning av Ring of Fire?

Dekadens!

Nu är det dags! Min fascination för det syndiga levernet i Weimarrepublikens Berlin är omättligt. Tills nu. Om det är något som kan stilla min nyfikenhet är det boken Voluptuous Panic: The erotic world of Weimar Berlin av Mel Gordon.

Så stor! Så dekadent! Så fantastisk!

Och den gör sig så bra bakom min pelargonstickling!

Ett annat fynd är det vackra nothäfte jag hittade på Myrorna för en spottstyver. Och vad kan det vara för ett rasande grant omslag? Jorå, Karl Gerhard är det allt, och från 1923 års nyårsrevy till på köpet. Enastående!

1920-talet är så hett just nu. Dags att skaffa fransklänning och ha en vettskrämd apa på huvudet, precis som tidsenliga flappers. Funkar bollfrans?

Nu får det vara nog!

Nu är jag trött på allt det vita! Från och med nu ska jag vara så färgig som det bara går. Som tallriksmodellen, fast färgcirkeln. Alla färger på en gång, och allra mest orange. Tur att mor har sparat de fina klänningarna från förr, så att jag kan använda dem. Tackar!

Det är inte alltid så lätt att ta foto på sig själv. Särskilt inte när man vill ta en bild på både huvud, klänning och strumpbyxa. Då ser det ut såhär:

Just det ja, strumpbyxan måste också få komma med på ett hörn:

Får man hjälp med fotograferingen kan man göra håret så stort, så stort:

Det är gött att vara tosig.

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!