Flopp men trevligt.

I två dagars tid har jag varit nervös inför besiktningen av mitt eventuellt nya WG - alltså kollektiv - här i Berlin. Klockan 19 skulle jag och Magnus till Bornholmer Strasse och kolla in stället som Frau Puschel (det betyder Fru Dammvippa) har på Isländischer Strasse (jepp, skandinaviska gator).

Magnus ringde mig, hade hoppat av två stationer för tidigt med spårvagnen, sprang Bornholmer Strasse fram.

 - Haha, sa jag och fnissade när jag gick på gatan för att möta honom. Tittade på utsikten, knatade på i ganska rask takt österut.

Det var inte förrän jag hade kommit cirka en kilometer som jag insåg att jag hade inte alls gått österut, jag hade gått västerut.

Fick springa tillbaka till S-bahn, mötte upp Magnus, ojoj försenade, knatade på till Isländischer Strasse, gick fel, frågade om vägen, gick rätt, hittade huset (oj vad de renoverade!) och kollade på porten. 

Inget rätt namn. Bara en massa namn som inte alls lät som det vi letade efter. Gick upp i trapphuset, gick ner igen, kollade noga på alla dörrarna, klockan gick, men ingen Frau Puschel. En trevlig fylltant på väg ut sa att ingen bodde där med det namnet, men att vi kunde ringa på lägenheterna på våning tre. 

Sagt och gjort. Stampade uppför trapporna igen, ringde på en random dörr, frågade om han hade ett kollektiv, men nej. Däremot kunde han hänvisa till Frau Puschel, våningen under. Hurraaa! Efter tjugo minuters springande och lika mycket funderande i trapphuset hittade vi en pytteliten lapp med rätta namnet, ringde på och väntade. Och väntade.

Nej, hon var inte hemma. 

Skrattade hela vägen genom kvarteret. Gick över en bro, tjusades av street art och de ruffiga vackra byggnaderna och såg ett tåg komma under viadukten.

 - Kom igen, vi spottar på tåget! sa jag och lutade mig över räcket. Det var så skojigt att spotta så jag gjorde det skrattande. Jag träffade! Åh, vad glad jag blev. Jag rätade på ryggen och jublade litegrann. Men? Vad är det för blött jag har där?

Jag hade spottat mig själv på magen.

Vi gick till ett ställe som såg ut som ett DDR-vardagsrum och drack ett par pilsner. Där lekte vi med Magnus lilla ipods trummaskin. Häpp vad kul! Jag måste nog köpa en trummaskin. Eller åtminstone en sån där petspelare med den där beatmakern. Så roligt! Jag kände mig som Kanye West.

Efteråt gick vi till zu mir oder zu dir? (det betyder till dig eller till mig?) och drack finaste ölen ever. Den var inte så god, men det gjorde inget. Det kändes ändå som en ganska lyckad dag på det stora hela. Dregel och trummaskin. Kan det bli bättre?