Jojomensan! Vilken grym dag det var! Jag stammade på tyska, pratade svenska med Anne, fastnade med armbandet i en kundpåse (det där ankaret är baske mig i vägen jämt) och stängde för första gången.
Tysk logik är fantastisk. Det tar tre knapptryckningar att komma från "Vara inblippad" till att man kan ta emot betalning. Om man inte vill betala med kort förstås, då tar det tre till. För att inte tala om redovisningen. Gudars! Jag är glad att jag inte jobbar på Skatteverket i Tyskland, all denna byråkrati och krångliga knapptryckningar som man kan göra fel på. Jisses! Kan ingen tänka på oss med enkelspåriga hjärnor? Om jag finge bestämma så skulle allt se ut som taxiknappen på Tegel. En stor fet knapp, tryck en gång och sen kommer taxin. Jag har tillräckligt svårt med att hitta on-knappen på min musikmaskin, och då finns det bara två (2) knappar.
Partaj ikväll dårå! Fina tal hölls, skålar utbringades (alltså som i höjda glas, inte som i Margarethe-diton), kramar och skratt och ivägflugna servetter samsades om platsen. Finfint! På bilden har jag rödtjut i handen och Annika i ryggen. En trygg kombination.
Vid min planhalva pratades det om böcker (jo, jag lovar!), multi-kulti-familjer och om hur det skulle vara ifall vi bestämde ett ämne att prata om, i detta fallet lidande. En intressant diskussion som skulle förmodligen pågått i typ tre timmar till om inte desserten hade kommit in.
Kvällens citat står Johan för:
Bor du på Billy Butt?
2 kommentarer:
Helt galet, vad det händer grejor hela tiden!!
Men superkul att läsa bloggen, heja för att du äntligen förstått glädjen med en sådan!!
Är ju toppen att få hänga med i din hjärnans trånga prång.
Puss
margretheskålar fyllda med alkohol är iofs inte helt fel.
Skicka en kommentar