Idag gick jag runt på loppmarknaden på Boxhagener Platz. Många fina tygpåsar, koppar och slitna skor. Inget som intresserade mig dock. Var ganska slö i mitt tittande, jagade inte efter nåt speciellt.
Då såg jag den. Asken. En liten bucklig skokartong fylld med massa små papperslappar. Tittade närmare. Tog upp en bunt och bläddrade. Blev torr i munnen, fick hjärtklappning, adrenalinet studsade runt i mig och fick öronen att tjuta.
Det var foton.
Svartvita, gamla, vitkantade foton. Leende människor i fyrtiotalskläder skålade glatt mot kameran. En gosse tittade osäkert mot mig, drog nervöst i den för stora konfirmationskavajen. På ett annat satt en ung kvinna i knät på en man, båda skrattade hjärtligt och (ska nog sägas) en smula överförfriskat.
Jag valde ut de tjugo finaste, betalade farbrorn utan att pruta och gick med ryckiga steg till närmsta brunchställe. Lade med försiktiga händer ut min skatt på bordet. Tittade på bilderna. Såg kärleken, ångesten, sorgen, glädjen hos människorna i dessa frusna ögonblick.
Det här är det finaste jag äger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar