Sachsenhausen.

För några år sedan besökte jag Auschwitz. Det var hårt. De flesta i min grupp grät när vi kom till rummet med skor från de tidigare fångarna. Jag grät inte. Det var så mycket att ta in så jag stängde bara av. Blev kall. 

Idag åkte jag och syster till lilla staden Oranienburg för att besöka koncentrationslägret Sachsenhausen. Det var, på många sätt, mycket mer givande än besöket i Auschwitz. Det var inte så abrupt. Inte så överlastat.

Det är en väldigt vacker plats, Sachsenhausen. Mycket träd och gräsplättar som man i ett annat sammanhang skulle tycka vara inbjudande picknickplatser. Obehagskänslorna kom smygande, trängde sig på långsamt. Efter några timmar kände man sig helt inpyrd av ångest. Det satt i marken, i barackernas väggar, i luften. Men det var inte jag som hade ångest. Det var de där andra. De som hade varit där för så många år sedan och lidit så oerhört. Det var deras börda som fick luften att vibrera.

Mycket tankar blev det. Vad är medmänsklighet? Vad är lidande? Hur kan man plågas, torteras, hånas, förnedras och förnekas dagligen, år ut och år in, och ändå överleva? 

Vad är ondska? Finns ondska? Eller är det helt enkelt bara ett uttryck för något djupt mänskligt? 

Vad är människans sanna natur?

Det handlar om balans. Vitt - svart. Ljus - mörker. Godhet - ondska. Om människan är ett empatiskt djur, borde inte då även motsatsen vara något som finns inom oss?

Isåfall är vi alla, var och en, möjliga utförare av det obegripliga. Vi har alla kapaciteten till godhet, och därmed har vi också kapaciteten till ondska.

Det ger mig mardrömmar.

Die Weinerei.

Vilken kväll, vilken kväll.

Promenerade i regnet och blev dyblöta in på bara kroppen. Mötte upp Fredrike, en trevlig tyska med sommarstuga i de småländska skogarna. Vi träffades på brunchen förra söndagen när jag satt i ett hörn och såg ensam och svår ut med min bok och mina fyra ostar. När jag betalade frågade hon:

 - Ursäkta, kommer du från Sverige?

Otippad socializing! Rackarns trevlig är hon, bjöd med mig och syster på ett fölsekalas på kleine Weinerei.

Först åkte vi till Rosenthaler Straße för att möta upp hennes andra kompis. Vi stod i gathörnet och väntade. Och väntade. Och väntade. Telefonen ringde. Jaha, hon stod på andra sidan gatan? Vi korsade gatan och klämde in oss i kompisens pyttelilla Fiat. Hon välkomnade oss glatt med:

 - Hej! Vad trevligt att träffas! Då åker vi! Jag är inte så van att köra bil, körkortet tog jag på fjärde försöket. Folk brukar inte vilja åka med mig, men jag har bara varit med om en olycka, och den var ganska liten, knappt någon blev skadad.

Okeeeej. Sen körde hon med hakan mot ratten, tittade upp i himlen och gestikulerade så mycket med händerna att hon knappt höll i. Kändes tryggt. Harkel.

Snurrade runt några varv på Zionskirchestraße och letade parkering. Hittade till slut en minimal parkeringsplats, jag och syrran gick ut ur bilen och tittade på medan Fredrikes kompis skrapade upp lacken på grannbilen. Redan då tänkte vi: Det här kommer bli en bra kväll.

Anlände till kleine Weinerei (vet inte om det heter "lilla vineriet" eller om det kallades så för att det var mindre än det andra). Knögglade ner oss i en beige skinnsoffa i hörnet och skålade med fölsedagsbarnet. Vi hade med oss en flaska vin som present. Kändes roligt. Lite "sälja sand i Sahara" att ta med vin till ett Weinerei. Höhö.

Har ni aldrig varit på Weinerei så funkar det som så: man dricker hur mycket vin man vill, och sen betalar man ett pris vad man tycker det är värt. Nej, jag tror inte heller att det skulle funka i Sverige. Men i Berlin är alla antingen så moraliska eller så fulla att de ger allt de äger och har.

Det var trevligt! Mycket prat och fniss. Många flotta killar var där och skrattade bullrigt och dunkade varandra jättehårt i ryggen. De var lite otäcka. Vi satt och pratade mest med Fredrike om Sverige vs. Tyskland och om hur bilden av den typiske tysken inte riktigt stämmer. Efter att jag hade spillt över halva bordet så kändes det lagom för oss att dra oss tillbaka.

Vi blev erbjuden skjuts av Fredrikes kompis som också hade druckit vin, men vi avböjde vänligt med bestämt och sa att det passade nog ganska bra med en promenad istället.

När vi kom ut gjorde den friska luften oss så gott att vi blev lite sugna. Donut, muffins och varsin dricka var mumma för själen.

Vi skrattade hela vägen till Alexanderplatz. Stoppades av två danska tjejer som frågade oss på engelska om vägen. Jag pekade tvärsäkert åt ett håll, kom inte på förrän en stund senare att jag hade pekat helt åt skogen fel. Oj då. Fast frågar man två fnissiga  systrar mitt i natten så borde man nog ha lite källkritik. Faktiskt.

Tog S-bahn hem till Warschauer Straße, blev lite hungriga på nåt salt. Köpte popcorn i hålet, öppnade girigt påsen och mulade in en hel näve på en gång.

De var sockrade.

Alltså, Tyskland är koolt och fint och mäktigt på många sätt och vis, men att ha sockrade popcorn? Även solen har sina fläckar.

Om jag var man.

Skulle jag ha den fetaste, vräkigaste, guldigaste klockan i hela stan.

Och mitt barn skulle vara jäkligt jobbigt.

Pfeifen, bitte.

Du är en stressad businessman med början till magkatarr. Det har blivit lite för mycket kaffe på fastande mage senaste tiden, men det bryr du dig inte om. Du tänker köpa den där croissanten iallafall.

Du beställer och betalar, går snabbt ut från bageributiken för att inte lockas till mera frestelser. Lite skäms du. En karl som du borde veta bättre än att äta en croissant sådär på tom mage.

Men? En bokaffär? Ja! Med en bok som sällskap skulle det kännas mer legitimt att äta den där stora croissanten som ligger i din hand, insvept i ett flottigt papper. Du hugger första bästa deckare och går mot kassan. 

Butiksbiträdet ler vänligt mot dig. Du  ler inte tillbaka. Du tittar ner på dina händer. Croissant. Dussindeckare. Hur ska du få upp plånboken? Nån av dem måste gå. Croissanten. Eller dussindeckaren.

Du mular in hela stora smuliga croissanten i munnen på en gång, pressar upp den med tungan mot gomtaket, tuggar två gånger, för över det mesta av degmassan till kinden, försöker hälsa till biträdet med det blir mest mummel och grötighet.

Biträdet blippar in boken, tar emot din skrynkliga sedel medan du desperat försöker tugga. Du lyckas inte särskilt bra. Paniken kryper längs din ryggrad. Butiksbiträdet lutar sig fram mot dig och säger i gladlynt, förtrolig ton:

 - Och nu: vissla!

Vad gör du då?

Ja, inte skrattar du iallafall.

D-mark.

En brittisk affärsman rotade i sin jättehög mynt med en plågad min.

 - Kan du hjälpa mig, jag tror att de ser ut som D-Mark.

 - D-Mark? Men det var ju...

 - Ja, jag vet, evigheter sen. Jag kan inte få dem ur huvudet!

Die Beatles und der Elvis.

Äntligen! Jag har väntat så länge på att kunna köpa uttryckslösa voodoodockor med Beatleskavajer! Men nu är väntan över - hurraaa!

Och Elvis ser ut som en porrig nynazist. Det är ju bra.

Die Schwester.

Jag hatar tysk byråkrati. Var på Bürgeramtkontoret i Prenzlauer Berg för att anmäla mig (inte till nåt brott dock, om man inte räknar Tysklandsboende som straffbart villsäga) till den tyska skattemyndigheten. Anlände tio minuter innan öppning, och det var redan trettio personer före mig i kö. Yay! 

Stod tålmodigt och väntade, kom fram med mina ifyllda papper och tänkte att nu är det kirrat. Men nej.

 - Vi kan inte ta emot din anmälan nu på grund av strejk. Men du kan få en tid på torsdag eftermiddag.

 - Men alla papper är ju ifyllda! Kan jag inte bara lämna dem hos dig?

 - Nej. Du kan få en tid på torsdag.

 - Så då kan du inte ta mina papper?

 - Nej. Här är din tid på torsdag. [ger mig ett stämplat papper]

 - Så du menar att jag inte kan ge dig mina papper nu?

 - Hejdå.

Ljuvligt! Åh, jag är fast i en Terry Gilliam-film. Rackarns.

Men! Det gjorde inget! För min syster kom på besök i dag! Hurraaa!

Vi dumpade prylarna hemma hos mig, åt på en grym indier (maten var grym, inte gubben), doppade näsan i ölskum, åkte till Hackescher Markt och långpromenerade på Rosenthaler Straße och vidare till Schönhauser Allee, hamnade på Marielle (eller heter stället Marionette? Svårt med kursiv stil när man har druckit öl), drack varm choklad med Baileys och skrattade högt åt en tjej med hål i håret.

Det såg skojigt ut.

Sen åkte vi till Kaiser's och letade efter saft. Helt omöjligt att hitta. Tyskland har mycket röda och rosa och gula drycker, men det är svårt att avgöra vilka som man ska spä ut och vilka som är färdigblaskade.

Så vi köpte mjölk.

En syster, tio dunderklubbor och en alldeles färsk prästost. Vad mer behöver man för att klara sig i ett kylslaget Berlin?

Ja, det skulle vara en melon snidad till svanar dårå.

Fucking Berlin.

Boken Fucking Berlin av Sonia Rossi är så het just nu. Alla köper den. Hipsters, fula gubbar, barn, mattanter och guldfiskägare. Alla vill läsa om matematikstudentskan som finansierar studierna med prostitution. Jag har ingen aning om hur den är skriven. Är den rolig? Tragisk? Sexig? Sorglig? Knäppkul?

Inte den blekaste. Snygg är den dock. Fast alla verkar inte tycka det. En farbror köpte den, betalade, gick ut ur butiken, kom strax tillbaka med nåt papper i handen som han bad mig kasta. Jag kollade på det. Nämen?

Han hade rivit bort omslaget från boken. Konstigt. Det som är så fint.

Lite senare på kvällen kom en trevlig brasiliansk kvinna in och sökte en bok av F. Scott Fitzgerald som hon hade råkat slarva bort. Boken alltså. Inte F. Scott Fitzgerald himself. Vi hamnade i en intressant diskussion om klassiker och klichéerna som köper vissa böcker (t ex en ung kedjerökande man köper On the road).

Jag tipsade om Charles Bukowski som jag ohejdat älskar i all hans sunkighet. Åh! Jag måste införskaffa den där boken med illustrationer av Richard Crumb, The captain is out to lunch and the sailors have taken over the ship heter den om nån vänlig själ vill ge mig den i julklapp.

Hon tittade på Fucking Berlin och frågade på engelska:

 - Är det en kärlekshistoria?

 - Nja, inte direkt. Den handlar om en prostituerad i Berlin, sa jag.

 - Men vilket sammanträffande, sa hon och fnissade glatt, jag jobbar som prostituerad i Brasilien!

Warschauer Straße - Petersburger Straße - Danziger Straße

Den här stan är som gjord för långpromenader. Det tenderar att gå ganska långsamt, för man vill ju ta foton hela tiden. Och så måste man stanna mitt i korsningen och ta foto på trafiken. Infrastruktur är så hett just nu.

Med The Knife i öronen så känns allting mycket vackrare och trevligare. Gee, som om det inte var det redan! Ay carumba!

Hurra!

Glädjen är total! Var på WG-besichtigung vid Schönhauser Allee. Jösses vilka trevliga människor! Glatt och trivsamt och trevligt och skratt! Det skulle komma en annan tjej och kolla på deras WG en timme efter oss, sedan skulle juryn överlägga och ringa angående om jag fick den eller inte.

Nervös väntan på kafét, hon ringde, jag hörde inte vad hon sa utan fick fråga fyra gånger men det gjorde inget, det slutade ändå med high-five och jubel. Jag fick den! Jag fick den! Jag fick den!

Tur vi hade träffats och att hon inte grundade sitt beslut på telefonsamtalet, jag lät sjukt inavlad. Inte gulligt heller, bara jobbigt. 

Ååååh nu har feta grötmassestensångesten släppt. Jag kommer ha nånstans att bo! Och det är ett enormt schysst WG med mäktiga människor som jag kan skratta med och pipa i magen. Hurraaa!

Sen såg jag John Cusack i stereo på en husvägg. Det var roligt.

Der Schatz.

Idag gick jag runt på loppmarknaden på Boxhagener Platz. Många fina tygpåsar, koppar och slitna skor. Inget som intresserade mig dock. Var ganska slö i mitt tittande, jagade inte efter nåt speciellt.

Då såg jag den. Asken. En liten bucklig skokartong fylld med massa små papperslappar. Tittade närmare. Tog upp en bunt och bläddrade. Blev torr i munnen, fick hjärtklappning, adrenalinet studsade runt i mig och fick öronen att tjuta.

Det var foton.

Svartvita, gamla, vitkantade foton. Leende människor i fyrtiotalskläder skålade glatt mot kameran. En gosse tittade osäkert mot mig, drog nervöst i den för stora konfirmationskavajen. På ett annat satt en ung kvinna i knät på en man, båda skrattade hjärtligt och (ska nog sägas) en smula överförfriskat.

Jag valde ut de tjugo finaste, betalade farbrorn utan att pruta och gick med ryckiga steg till närmsta brunchställe. Lade med försiktiga händer ut min skatt på bordet. Tittade på bilderna. Såg kärleken, ångesten, sorgen, glädjen hos människorna i dessa frusna ögonblick.

Det här är det finaste jag äger.

Vad jobbar du som då?

Jag gillar att arbeta på Pocket Shop. Det är roligt att sälja böcker. Hade jag varit försäljare av dammsugarmunstycken på Sjöbo marknad hade det varit annorlunda, men böcker - det är livet.

Det känns också fint att säga var man jobbar. Folk skiner upp och säger:

 - O, de är alltid så trevliga! och man känner sig alldeles varm och glad i kroppen för att vi är så fina.

Men hur hade det varit om jag hade jobbat på ett inte fullt så trevligt företag? Ett namn som inte väcker samma klang eller trivsamhet som Pocket Shop. Ett riktigt party-pooper-jobb.

Tänk om jag hade jobbat på tobaksbolaget Philip Morris. Hur hade jag presenterat mig då på nästa mingel/bröllop/släktmiddag?

- Jaha, vad jobbar du som då?

- Ah, du vet de där som skövlar regnskogen, får barn att börja röka och ger folk cancer? Där jobbar jag.

Das Musical.

Herregud. Herregud. Herregud. Det här är ju ofattbart bra.

Både Rocky Horror Show och Dirty Dancing sätts upp som musikaler i stan. Två av mina favoritfilmer är möjliga att se på riktigt! Hurraaaa!

Nu fattas bara att de gör musikal av zombierullen Dawn of the Dead så är jag i sjunde himlen. 

Friedrichstraße och Kreuzberg.

Promenerade lite på Friedrichstraße och knäppte kort på finfina stora hus, åkte till Kreuzberg och höll på att svimma. Så grant var det! Street art! Bankpalats! Småborgerlighet mixat med misär! Kan det bli bättre?

Hittade en jättestor ångmaskin. Heja steam punk! Vågade nästan inte ta foto för det satt två gubbar tysta bredvid. Men jag gick fram ändå, fotade klick-klick-pip och skuttade tillbaka till vägen. Jag är en sån fighter.

Hamnade på Knofi på Bergmannstraße och beställde in käk, tror det hette gössi. Det tog fyra timmar innan vi fick det serverat, men det gjorde inget för i tredje tuggan låg världens största hårboll så då skrattade vi jättemycket. Det var det värt.

Såg en jättestor röd tegelkyrka som såg ut som Richard Wagners musik låter. Kyrkogården besöktes såklart. Ljuvligt kaotisk och med underbara hus och vittrade statyer. En kastanj låg i knät på lilla armlösa gossen, det var vackert. Kunde han ha och leka med, den lille pilten.

Om han hade haft en arm, vill säga.