Popco.

Jomenvisst, Scarlett Thomas-turnén fortsätter. Har precis läst färdigt Popco, och jag kan inte bestämma mig om omslaget är jättesnyggt eller extremt fult. Blåfärgade sidor är det iallafall, vilket jag är ett stort fan av.

Jag sträckläste The End of Mr Y. på nyårsdagen och tokgillade den, blev rekommenderad Popco av Caroline. Nu var det dags! Jisses vilken bok. Var ska jag börja? Popco tar upp många saker som jag gillar: koder och chiffer, nördiga barn, udda specialintressen, korsordskonstruktion, leksaker, pirater, hemliga skatter och ännu mer koder och chiffer. Jag är inte typen som för anteckningar när jag läser, men nu var jag tvungen att göra det för att inte glömma bort matematikernamnen. Ska kolla upp alla chiffergubbar och -tanter sen. O, jag gillar nergrottande i för mig oupptäckta ämnen.

Men åkej: boken. Jag gillade när hjältinnan Alice Butler nördade runt och var okool och drack te och raggade upp män i skogen. Jag tror vi skulle kunna bli vänner, jag och Alice. Jag tyckte speciellt om partierna som handlade om Alices uppväxt: hur det är att vara ung och försöka passa in i nån slags grupp tills man inser att man är för udda. Så man skiter i det och bara är sig själv istället. Den totala friheten och samtidigt den extrema osäkerheten.

För att jämföra med en annan uppväxtsbok så känner jag igen mig mer i tonårs-Alice Butler än i tonårs-Lee Fiora från Prep av Curtis Sittenfeld. Jag stod inte ut med att tjejen i Prep var så jädra mjäkig. Scarlett Thomas hjältinnor är bättre för mig. Jag blir inte lika arg på dem.

Men Popco är inte bara en uppväxtbok med en massa smaskigt chiffer i. Den handlar mycket om storföretag, om konsumtion och om vilket ansvar man har som reklamare/leksaksföretagare/konsument. Och just de delarna drar ner helhetsbetyget lite. Jag har inget emot att lära mig saker från böcker eller att läsa om hur författaren ser på världen, men görs det på ett uppenbart sätt så storknar jag. Ni vet vad jag menar. Två karaktärer har en disskussion, den ena frågar nåt kort och den andra säger:

 - Jo förstår du, det är så här att... och sen följer världens harang och det är så uppenbart att författaren har tänkt:

- Hmm, hur ska jag få in den här samhällsupplysningen på ett naturligt sätt... Jag vet, jag låter två personer prata om det! Genialiskt! och oftast funkar det, men inte alltid. (Kuriosa: det är därför jag inte orkade mer än trettio sidor i Simon Kernicks Handel med döden - trots att den har världens snyggaste omslag)

Sammanfattning: jag gillar Popco. Jag kommer definitvt att hålla ögonen på Scarlett Thomas andra böcker. Och jag har redan pysslat ihop ett chifferhjul. Nån som vill skicka hemliga brev med mig? Jag kan göra ett chifferhjul till dig också. Så kan vi ha en hemlig klubb. Och dricka te.