Feuchtgebiete.

Berlinmuren är borta, nu skyltar vi Feuchtgebiete av Charlotte Roche och Fleckenteufel av Heinz Strunk för hela slanten.

En liten varning för känsliga läsare: detta inlägg kommer att handla ganska mycket om kroppsöppningar. Och då menar jag inte de som sitter i ansiktet.

Så. Feuchtgebiete. Tysklands bästsäljare. Såld i över en halv miljon exemplar, eller är det ovanför miljonstrecket nu? Hyllad och diskuterad och hatad och älskad. Direkt översatt betyder titeln fuktigt område (den heter Wetlands på engelska) och handlar om artonåriga Helen Memel som har hamnat på sjukhus efter en misslyckad intimrakning. Det är nåt som har skett vid hennes anal, och jag vet inte riktigt vad det är och jag vill verkligen inte googla det, men det är plågsamt och hon måste opereras. Medan hon ligger i sängen redogör hon för sina tankar om intimhygien, sex och allt annat som har med hennes kön och sexualitet att göra. Och det är inte rosenblad eller Disneysex här inte. Hon är rå! Explicit! Det är bajs och blod och slem och hemorrojder och jisses med kroppsvätskor. Verkligen in your face. Inga fåniga omskrivningar. Pang! Rakt på.

Vad tycker jag då? Svår fråga. Jag tycker det är jobbigt att läsa om hennes kropp. Alla saker hon gör med den. Sättet hon beskriver det på. Att det är så exponerat. Samtidigt så kan jag inte sluta läsa. Jag tycker det är snaskigt och äcklas och ändå måste jag vända sida för att se vad hon ska hitta på.  Det är kanske samma sak som när jag kollar igenom läkarböcker för att titta på bilder av konstiga sjukdomar. Same same but diffrent. En bild tar man in, scannar av passivt, lagrar i huvudet. En text som Feuchtgebiete bearbetas av fantasin och blir till en del av tanken.

Undrar hur boken hade tagits emot om en man hade skrivit den, fortfarande ur den artonåriga kvinnans perspektiv. Då skulle nog folk gått i taket, det skulle ha hojtats om Snuskgubbar! och Äckliga fantasier! men eftersom det är en av Tysklands mest kända kvinnliga hallåa/programledare/mediepersonlighet som har skrivit den så är det okej. Då säger folk istället: Äh, det är bara så som hennes sexualitet ser ut. Hon är en frispråkig kvinna! Bra jobbat! och sen är det bra med det.

Om en svensk hade skrivit den, hade den fått samma genomslag här som dess motsvarighet i Tyskland? Vet inte. Tror inte det. Fast å andra sidan, allt går att sälja med smart marknadsföring. Och det är inte Tysklands motsvarighet till Vertigo förlag som har gett ut den, det är ett stort förlag med stora resurser. Och tja, kanske var det helt enkelt så att tiden var mogen för den här boken.

Om jag rekommenderar den? Den är intressant att läsa för alla frågor den ger upphov till: får man skriva så som tjej? Finns det "bra" och "dålig" sexualitet? Varför läser folk den - upphetsning / äckel / intressant / roligt? Varför fortsätter jag att läsa fastän jag finner den plågsam?

Mitt råd till nyfikna: läs första sidan. Klarar ni av den så klarar ni av resten. Är ni inte intresserade av ämnet så strunta i att läsa boken. Och det är väl ungefär vad man kan säga om varenda bok på hela planeten: vill du inte läsa den - läs den då inte.