Return of the Fly.

När värmen böljar och svettporerna översvämmas till den milda grad att man blir faktiskt torr när man går in i duschen. Då! Är det gött att kolla på en bra rulle. Som till exempel den här:

Det finns många fördelar med Return of the Fly (1959). För det första spelar Vincent Price en av huvudrollerna. Inte som fluga då, utan som olycksbådande farbror som strör varningar omkring sig. Han drog ju helt klart en vinstlott, då killen som spelar flugan ser ut så här:

När flugan inte springer runt och har ihjäl folk så går han omkring och ser lite hängig ut och går in i väggar. Det skulle jag också göra om jag hade ett jättestort flughuvud av papier-maché som skymde sikten.

Det är helt enkelt en grym film! Spännande, snygg och med en hel del koola effekter. Och för säkerhets skull pekar de ut den stora stjärnan:

Spring iväg och hyr den meddetbums! Och glöm inte det senaste modet från slutet av 50-talet: de radioaktiva glasögonen.

Jackson vs. Laxå.

Såhär i schlagertider när alla sjunger på engelska hit och dit så inser jag att jag saknar något. Jag saknar något alldeles speciellt. Något märkvärdigt. Du vet vad jag menar.

Jag saknar de svenska översättningarna på utländska hits.

Som den här fräna biten med Towa Carson och Mats Olsson. Den har tidigare sjungits av nån typ som hette Johnny. Eller om det var en tjej som hette June. Eller om det kanske var båda.

Enastående. När kommer en svensk översättning av Ring of Fire?

Jag är besatt.

Jag trodde inte att det skulle hända. Att jag skulle bli som de andra. Att jag skulle öppna boken, börja läsa, och inte kunna sluta.

Charlaine Harris böcker är briljanta. Jag älskar storyn, karaktärerna, de ruffiga södernmiljöerna och ja, jag måste erkänna att jag till och med står ut med vampyrgrejen. Och då har jag i vanliga fall väldigt svårt för hela bleka-aristokrater-i-kråsskjortor-grejen. Tack och lov är det mer rock 'n roll i de här böckerna.

Och dessutom kan man leka med omslagen.

Håll truten, raring.

September har drabbat oss. Hösten blåser sin friska andedräkt. Jag har blivit beroende av noir. Idag blev det Double Indemnity från 1944. 

Persiennernas skuggor kryper över deras ansikten. Cigaretten i mungipan. Den mörka storyn. De ruttna uppsåten. De hårdkokta karaktärerna. Och Barbara Stanwyck är hårdast av de alla.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Siri Hustvedt.

Idag kom Siri Hustvedt till butiken. Inte varje dag man får amerikanska författare på besök. Alla var spända och nervösa och inte så lite uppe i varv. Själv höll jag på att studsa runt som en tennisboll i en torktumlare. Så långt ifrån svalt och förföriskt lugn som man kan komma.

Så ringde telefonen. Siri Hustvedt skulle hämtas och lotsas in och det blev av någon anledning jag som hamnade längst fram i välkomstkommittén. Jag ville säga något om hennes norska arv, om de fina skildringarna av det amerikanska samhället, jag ville visa mig som någon som hänger med, någon som är intressant och belevad och kanske skulle Den Stora Författaren tycka att jag var lite, lite ball.

Jag sträckte alltså fram handen och sade:

 - Hello, my name is Mads. Do you speak english?

Baader-Meinhof Komplex in der Årsta.

Det förtjusande femtiotalstorget i Årsta är inte bara en hednisk samlingspunkt för barnvagnar under soliga vårdagar (Leve våren! Nu sjunger vi gemensamt stämsång på Uti vår hage!), det är även platsen för Årsta Bio. Yay!

Aaaah! Jag blir förföljd av den tyska filmindustrin! Fast det är ju en väsentlig skillnad mellan här och där. I Berlin heter filmen Der Baader-Meinhof Komplex. I Sverige heter filmen The Baader-Meinhof Komplex. För det är ju så viktigt att ha kvar bestämd artikel på filmaffischer.

Efter att biomaskinisten strulade till övergångerna mellan rullarna inte mindre än fem gånger - tappade bort bilden, sänkte textningen, tände lyset i biosalongen - så är jag ändå nöjd. Riktigt nöjd. Det var en bra film. Det var intressant att få se de här människorna, dåden, offren, förövarna... Demonstrationsscenen i början kändes brutalt verklig, och när Ulrike Meinhof såg sorgsen ut så blev även jag sorgsen. Jag grät lite också. Det var fint.

Sjuttiotalsmiljöer + verkliga händelser + Tyskland + oförrätter = min grej.

Och jag tror att jag måste se alla filmer med Bruno Ganz. Bara så ni vet.

Vår!

Det är vår! Hurra! Kolla, pajaserna blommar i gruset. Helt fantastiskt fint.

Här sitter jag och odlar fräknar. Grymt skönt med sol och värme. Jag gillar det där friska med en bitande vind och varmt solsken. Känns som höst, fast bättre, för nu blir det varmare och varmare. Yeah!
Årets utomhusfika är härmed invigd med glyttakaffe och husbakta muffins på Wörtherstraße. Nä, det var inte i mitt hus muffinsen bakades. Men de har bakats i ett hus. Det är jag nästan säker på.

Det blev nästan att jag slog till på det här gökuret. Skulle göra sig bra bredvid det rosa i plast som jag fick av A&M förrförra julen. Kanske en hel gökursvägg? Det vore nåt det. Och ett zebraskinn på golvet till.

När jag ändå befann mig på Wörtherstraße passade jag på att smita in på St. George's boklåda på 27:an. Pillade på den där boken om Berlins dekadenta nattliv under Weimarrepuliken, kollade in seriehyllan och hittade den här:
Origins of Marvel Comics av ingen mindre än Stan (the Man) Lee! Ni hajar, serienörden skuttade till och började rajraja på bredaste skånska.

Det fina är att boken får mig att tycka bättre om Hulken, en seriehjälte som jag annars har väldigt svårt för. En grön gubbe som har tagit några för många ryssfemmor och går runt i lila capribrallor. Jag har liksom inte hajat grejen. Men nu. Ojojoj. 

Det är ju skönhet. Den moderne mannen. Action. Inre sorg. Fyrfärgstryck. Allt vackert på en och samma gång.

Nu jädrar i mig blir det badkarshäng med Spiderman. Eller för att citera ljudeffekten ovan:

 - Bok!

The Black Dahlia.

Kände att det var dags att läsa den där James Ellroy som alla tjatar om. Det blev The Black Dahlia med ett inte helt smaklöst filmomslag.
Jag har hört så mycket gott om honom som författare och om boken: det är 40-tal i Los Angeles, vackra kvinnor håller vässade knivar bakom ryggen, mycket noir och regniga bakgator och morrande snutar och hårdkokta karlakarlar. Kort sagt: allt det som jag gillar. Det finns till och med boxning i den här boken. Ja, ni hajar. Check, check, check, BINGO!

Och ändå tar det tid för mig att komma in i boken. Det händer liksom inget, fastän det händer saker hela tiden. Jag läser boken med samma entusiasm som Bucky Bleichert säger sina repliker. Släpigt. Ibland explosivt. Mestadels ett jämnt flow. Lite tråkigt.

Jag vet inte. Jag tror det är en bok som är en axelryckning nu, men om nåt år eller så kommer jag att säga att det är den mest betydelsefulla boken jag har läst. Eller inte.

Blev lite sugen på att se filmen. Den har fått usel kritik och ska vara riktigt kass, men ändå. Hillary Swank som femme fatale, det vill jag inte missa. Nåväl. Ritade en bild av James Ellroy istället.

Om någon nu undrar vad det är för något som sticker upp i högra hörnet på teckningen så gissade ni rätt: det är en Macintosh Classic II. 

En tråkig måndag.

Måndagar. Hu. Det finns roligare grejer. Hade lite tråkigt så jag klippte ut en mustasch i färgat papper och fäste på böckerna. Allting blir ju så mycket roligare med en rejäl snorbroms. Kolla bara på Jack Welch. Så nöjd han ser ut.

Barack Obama passade också ganska bra i sina feta knävelborrar. Det blev lite nästan i klass med Nietzsche. Mycket tjusigt.
Provade även en nättare modell på presidenten. Kände att den var lite mer praktisk än den andra. Den här mustsachen påminner mer om Eugen Sandow. Rasande grann. Kolla bara här. Heja leopardkalsonger.

Fast den finaste mustaschbäraren är såklart barnet på omslaget till den tyska versionen av Bitterfittan. Så vackert. Och så klockrent.

Jag vill också ha ett litet mustschbarn när jag blir stor.

Filler?

Det fina med att bo i Tyskland är inte bara att man blir rättad i allt man säger (ack, dessa prepostioner och dativobjekt!), det är lika roligt att fnissa över när tyskarna ska prata engelska.

Grejen med tyskan är att det finns många låneord från engelskan, och det blir ju jätteskojigt när en tysk försöker säga ett fränt, nej förlåt, tufft engelskt ord. Och hur de än försöker med uttalet så låter det ändå inte i närheten av engelska.

Som idag när en kund frågade efter tips, och jag frågade vad han helst läste.

 - Jag tycker om Filler. 

 - Förlåt, Filler?

 - Ja, Filler. Ni har väl en hel del Filler här? Eller?

Sen fattade jag. Killen letade inte efter en författare som hette Filler, han ville läsa en thriller. Fantastiskt. Hädanefter ska jag alltid säga filler. Det blir så mycket roligare då.

Have you read this?

Kunder frågar ofta om jag har läst en speciell bok. Ibland har jag gjort det, ibland inte. Och det händer att de som jag inte har läst ändå är böcker som mitt hjärta klappar lite extra för, såna som jag kanske smygtittar lite i och som är med på min att-läsa-lista. Och då vill jag ju säga det såklart. 

Som när den engelska gentlemannen höll upp den finfina faktaboken The Berlin Wall av Frederick Taylor och frågade:

 - Have you read this?

 - No, but... uhm... I've looked at the pictures.

Indestructable!

En engelskpratande kille fiskar upp sin plånbok och spiller ut färgglada sedlar på disken.

 -  Oh, what lovely colors!

 - Yeah, they're australian. Made of plastic! Indestructable! Here, try to rip it. Try it!

 - [Drar lite tvekande i sedeln] Uhm... yes, they're quite strong.

 - Not only are they strong, they're INDESTRUCTABLE!

[Han nyper tag i sedeln och sliter sönder den]

 - Oops.

Bokbyte.

Efter att ha kommit till sidan 94 i Wish you were here av Mike Gayle så gav jag upp.

Tre bleka britter på solsemester i ett partyparadis? Det är ungefär lika spännande som det låter. Hittills har de gnällt och suckat och petat och gnällt lite till. Jag står inte ut! Därför satsar jag på min nya passion: fossila fiskar.

Your inner fish av Neil Shubin är sjukt intressant om hur man kan spåra människans anatomi till fiskarna som för cirka 375 miljoner år sen bestämde sig för att ligga på stranden och lapa sol. Ni hör ju, det kan bli hur tråkigt och torrt som helst. Men inte då! Neil Shubin beskriver allting pedagogiskt och framförallt väldigt roligt. Som att de kallar en gen för Sonic the Hedgehog. Och hur han smyger in små kommentarer om nördiga fiskforskare som får mig att frustfnissa på tåget.

Fiskar, nördar, anatomi, gener, paleontologi, passionerade forskare och humor. Den här boken är grym!

Sauber.

Det finns ingen bra översättning på engelskans clear. Det ordet funkar till så mycket. All clear, I'm clear, it's clear, we're all clear! Själva innebörden av Det är OK! Lugna puckar! 

Igår försökte jag mig ändå på att säga en egenpåhittad översättning. Tänkte att clear och sauber är väl typ samma sak:

 - Muss du auf Klo?

 - Nee, ich bin sauber.

Översättning:

 - Behöver du gå på toa?

 - Nä, jag är rumsren.

Popco.

Jomenvisst, Scarlett Thomas-turnén fortsätter. Har precis läst färdigt Popco, och jag kan inte bestämma mig om omslaget är jättesnyggt eller extremt fult. Blåfärgade sidor är det iallafall, vilket jag är ett stort fan av.

Jag sträckläste The End of Mr Y. på nyårsdagen och tokgillade den, blev rekommenderad Popco av Caroline. Nu var det dags! Jisses vilken bok. Var ska jag börja? Popco tar upp många saker som jag gillar: koder och chiffer, nördiga barn, udda specialintressen, korsordskonstruktion, leksaker, pirater, hemliga skatter och ännu mer koder och chiffer. Jag är inte typen som för anteckningar när jag läser, men nu var jag tvungen att göra det för att inte glömma bort matematikernamnen. Ska kolla upp alla chiffergubbar och -tanter sen. O, jag gillar nergrottande i för mig oupptäckta ämnen.

Men åkej: boken. Jag gillade när hjältinnan Alice Butler nördade runt och var okool och drack te och raggade upp män i skogen. Jag tror vi skulle kunna bli vänner, jag och Alice. Jag tyckte speciellt om partierna som handlade om Alices uppväxt: hur det är att vara ung och försöka passa in i nån slags grupp tills man inser att man är för udda. Så man skiter i det och bara är sig själv istället. Den totala friheten och samtidigt den extrema osäkerheten.

För att jämföra med en annan uppväxtsbok så känner jag igen mig mer i tonårs-Alice Butler än i tonårs-Lee Fiora från Prep av Curtis Sittenfeld. Jag stod inte ut med att tjejen i Prep var så jädra mjäkig. Scarlett Thomas hjältinnor är bättre för mig. Jag blir inte lika arg på dem.

Men Popco är inte bara en uppväxtbok med en massa smaskigt chiffer i. Den handlar mycket om storföretag, om konsumtion och om vilket ansvar man har som reklamare/leksaksföretagare/konsument. Och just de delarna drar ner helhetsbetyget lite. Jag har inget emot att lära mig saker från böcker eller att läsa om hur författaren ser på världen, men görs det på ett uppenbart sätt så storknar jag. Ni vet vad jag menar. Två karaktärer har en disskussion, den ena frågar nåt kort och den andra säger:

 - Jo förstår du, det är så här att... och sen följer världens harang och det är så uppenbart att författaren har tänkt:

- Hmm, hur ska jag få in den här samhällsupplysningen på ett naturligt sätt... Jag vet, jag låter två personer prata om det! Genialiskt! och oftast funkar det, men inte alltid. (Kuriosa: det är därför jag inte orkade mer än trettio sidor i Simon Kernicks Handel med döden - trots att den har världens snyggaste omslag)

Sammanfattning: jag gillar Popco. Jag kommer definitvt att hålla ögonen på Scarlett Thomas andra böcker. Och jag har redan pysslat ihop ett chifferhjul. Nån som vill skicka hemliga brev med mig? Jag kan göra ett chifferhjul till dig också. Så kan vi ha en hemlig klubb. Och dricka te.

No irony!

En kille med semesterskägg pillade på några böcker, plockade upp Rant av Chuck Palahniuk så jag var tvungen att säga hur bra den var. Tipsade även om Bad Monkeys, han tyckte den lät grym och valde den. När han hade betalat log han glatt och sa:

 - You give very good recommendations! And it's no irony! I mean it!

Yo!

Kreativitet klockan 06:37 på morgonen:

Jag vill sitta bredvid ålen, tack.

 - Du, hur säger man egentligen "Jag vill sitta vid gången" på engelska? Kan man säga "I want to sit by the gang"?

 - Vill du sitta med gänget? Haha! Näe, är det inte nåt med ro... ro... road? I want to sit at the road?

 - Det låter inte heller rätt.

 - Nä.

[paus]

 - Men du, heter det inte "isle"? Typ... I want to sit by the isle. Eller?

 - Just det ja! Det kan inte vara så svårt att komma ihåg. Åkej, I want to sit by the eel.

 - Öhm... nu sa du att du vill sitta bredvid ålen.

 - Åh. Jaja. Jag får väl säga "Not by the window, please!" istället.

D-E-U-T-S-C-H.

Amerikansk kvinna pekar på Top Ten och säger:

 - That word, D-E-U-T-S-C-H. What does that mean?

 - Oh, it's "german" in german.

 - What, so german isn't called "german" in Germany?

 - Eh, no, 'cause Germany is called "Deutschland" in german.

 - Oh. Ok. Well, that made sense.

Bad monkeys.

Eftersom jag läser böcker som andra läser innehållsförteckningen på mjölkpaket - snabbt - så plöjde jag igenom hela Bad Monkeys av Matt Ruff igår. 

Förra månaden var den etta på vår topp tio-lista, nu ligger den tvåa. Sjukt snyggt omslag! Efter att ha läst boken så fattar jag verkligen varför det är just detta omslaget som säljer bäst (och inte det konstnärligt stiliserade). Boken är exakt som det här omslaget: Knäpp. Galen. Rolig. Färgglad. Fåniga pistoler, crazy clowner och mandriller överallt. 

Och faktiskt! Schyssta actionscener! Jag minns när jag såg Matrix första gången, och hur ren och oförstörd min förtjusning var innan jag såg uppföljarna eller parodierna eller hur kidsen på min skola gick omkring i svarta långa skinnrockar som de lät vara öppna så att vinden skulle fladdra lite häftigt och Matrix-aktigt (min sådan period kom sent - jag var nitton år och hade en skinnrock i ungefär en veckas tid innan jag insåg hur mycket mer praktiskt och mer typiskt Mads det är med en knäppt teddyfodrad manchesterjacka).

Som sagt. Det finns några actionscener i Bad monkeys som ger mig lite av den känslan jag fick när jag såg Matrix första gången. Och jag skrattar som när jag läser Chuck Palahniuk och jag förvånas över alla grymma Dennis Lehane-liknande twister som finns i storyn och jag älskar att hjältinnan Jane Charlotte är ännu mer badass än Ariel Manto (som är hjältinnan i The end of Mr Y av Scarlett Thomas).

Det är en fantastisk bok som jag kan rekommendera inte bara till filmnördar och postcyberpunkfantaster utan även till er som är sugna på nåt spännande/kul/knäppt. Läs den. Nu.