Resa genom ensamheten.

Kände att jag började förlora mitt modersmål, behövde svenska ord och meningar. Läste därför Pluras bok Resa genom ensamheten -  svart blogg och det ljuva livet (inköpt i julas på Pocket Shop i Malmö - jojomensan!)

Jag har aldrig lyssnat på Eldkvarn, ja förutom Kärlekens tunga såklart, men det är allt. Det enda jag visste var att Plura var en kille som man pratade om med allvarlig röst, ungefär så som man för samtal om Tom Waits eller Bob Dylan. Vördnad och extrem koolhet.

Boken då? Memoarer är kanske ett bättre ord. Plura berättar om uppväxten i Norrköping, flytten till Stockholm, musiken, spriten, drogerna, och framförallt om alla krossade hjärtan som har kantat hans resa. Han skriver rakt på och väjer inte för det där jobbiga som får honom att stå i en dålig dager. Jag beundrar det. Jag vet inte om jag hade kunnat vara så modig.

Nu har inte jag snortat kokain i New York eller sålt mina gitarrer för att kunna knarka i London, men alla människor har saker som de inte vill stå för. Sånt där som man friserar för att man ska hålla uppe sin botoxblanka yta. För om någon skulle se det verkliga jaget - det fula, illaluktande, skämmiga -  skulle man inte ses som samma människa. Och alla ens ansträngningar till yta skulle vara förgäves.

Alltså: bra skrivet om ett intressant liv. Inte bara för grånande män, jag fann mycket nöje i den. Jag kände att jag bondade med Plura när jag läste. Tyckte att vi var ganska lika på vissa punkter. Till exempel gillar både Plura och jag kålpudding och nybakt hemlagad leverpastej.

Vi är så tajta nu, Plura och jag.