Taschen und Blink und Leni.

Dum-di-dum-di-dum-dum! Nu är det dags för boktipset!

Jag har precis läst färdigt Blink av Malcolm Gladwell och börjat på Leni - the life and work of Leni Riefenstahl av Steven Bach. Nå, vad tycker jag då?

Alltså, jag hade så höga förväntningar på Blink. Den verkade spännande och rolig men var bara... platt. Den handlar om det där "tänkandet utan att tänka", det vill säga de där 2 sekunderna när man vet nåt fast man vet inte varför. Det låter ju intressant. På baksidan iallafall.

Malcolm Gladwell tar upp många exempel i boken. Jag gillar det ändå inte. Det är nåt med upplägget tror jag. Varje gång han börjar en berättelse eller ett resonemang så tänker jag: Ah, det är ett skämt! och väntar på en punchline.

Efter en massa text tänker jag: Eller är det en anekdot? och väntar på sensmoral och upplösning.

Ytterligare en massa text senare tar kapitlet slut. Han blajar på, jag tappar bort mig, jag tänker hela tiden: Vart vill han komma? Vad är syftet? och då hoppar han på nästa ämne som jag tror är ett skämt/anekdot/blajeri.

Men! Sista kapitlet var faktiskt jättebra. Det handlade om hur man kan läsa folks ansikten och det var den enda biten som han lyckades fånga mig med.

Alltså: läs bara sista kapitlet som heter Seven seconds in the Bronx och strunta i resten.

Nå! Leni Riefenstahl-biografin då? Jag har hittills läst 40 sidor, jädra bra bok! Välformulerad och med insprängda bitar av torr humor som jag fnissar högt åt. Jag har precis kommit in i kapitlet om hennes barbröstade filmdebut i Ufa-rullen Wege zu Kraft und Schönheit, en film som hon senare envist hävdade att hon aldrig ens hört talas om, än mindre sprungit omkring i, barfota över hela kroppen.

Jag är väldigt förtjust i Steven Bachs språk. Han låter lite som berättarrösten i Barry Lyndon, (det är nog den roligaste film jag har sett, briljant torr komedi!) med samma avmätta ton. Han är absolut inte föraktfull, snarare lite som man kan vara med nära vänner eller syskon, lite retsamt men kärleksfullt.

Han har skrivit en om Marlene Dietrich också, jag bara måste lägga vantarna på den. Dregel.

Aaaah! Taschen är helt fantastiska! Jag utökade pinup-böcker-delen i mitt bibliotek, köpte en fet 450-sidorsbok om herrtidningarna under första halvan av 1900-talet, sjukt billig och himla tjusig! Det här var del ett, det finns fem eller sex delar.

Jag måste ha alla, såklart.