Sjurättersmiddag.

Jisses. Jag trodde aldrig att den dagen skulle komma. Men det gjorde den. Dagen då jag åt en sjurättersmiddag.

Vi hade bokat bord på Hostaria La Buona Forchetta på Graefestraße 83 i Kreuzberg. Rekommenderas varmt! Det fina med det stället är att på helgen finns det bara två saker att välja på. Antingen tar man den lilla fyrarättersmenyn. Eller så tar man den stora sjurättersmenyn.

Valet var inte särkilt svårt. Vi skålade glatt med våra vinglas (vinet ingår i menypriset) och högg in på förrätt nummer ett. Sen kom förrätt nummer två (som var bresaola! aj lööööv it). Och förrätt nummer tre.

 - Jag börjar känna mig lite mätt, tror jag.

 - Äh, det har ju bara börjat, det här.

Nedan är en bild på varmrätt nummer ett. Det var pasta. Det var också jättegott. 

När varmrätten nummer tre kom in (vaktlar med nåt smarrigt gojs) så var jag så mätt att jag började få svårt att prata. Jag kunde inte komma på vitsiga saker att säga längre, allt blod var nere i magsäcken, kroppen var koncentrerad på att ta hand om de väldiga matmassor som jag skyfflade in i munnen.

Hjärnan var satt på avbytarbänken medan tolvfingertarmen kavlade upp armarna.

Sen visades det tumringar och lillfingerringar. De var så fina, turturfåglarna. Lite nittiotal, men fint.
Som sagt, drickat ingick i priset.

Bakom en dörr fanns ett Roy Andersson-rum där man kunde sitta och ta igen sig ett tag mellan rätterna. Det var skönt.

När vi skulle gå såg jag den här affischen i ett hörn. Det kändes passande på nåt sätt. Och lite läskigt.