Die Prominente.

Jag befinner mig på historisk mark. Och då menar jag givetvis kändismässigt. Einstürzende Neubauten, Peaches, Iggy Pop, David Bowie, Jim Jarmusch, Nina Hagen, ja jisses om man ska räkna upp alla prominenta människor som har befunnit sig i Berlin så skulle jag få träningsvärk i fingrarna av allt knapprande.

Nu befinner sig Quentin Tarantino i stan för att spela in sin nya rulle i Potsdam. Jag har börjat fantisera om att han och hans haka kommer in i butiken och säger:

 - Hey, got a book for me?

 - Yeah, sure babe, säger jag och plockar fram mitt tummade ex av Sivar Ahlruds "Tvillingdetektiverna och dykarmysteriet".

 - Whoa, this is some heavy shit, säger Quentin imponerat. I need to adapt this into a script. D'you wanna go to Hollywood and help me?

 - M'kay.

En annan kändisfantasi jag har haft är att kungen kommer in i butiken för att köpa senaste Danielle Steel. När han ska betala säger jag:

 - Hej, vänta, du är ju kungen!

 - Jag vet, säger kungen.

 - Du var grym som superhjälte i Jan Lööfs serie "Ville", säger jag och piper honom i magen.

 - Visst var jag? Hey, du verkar ha koll på läget, vill du bli kung istället för mig? Det är så tråkigt. Jag vill hellre vara superhjälte.

 - M'kay.

Det finns så många människor att träffa i den här stan! Grejen är att jag säkert har stött på nån kändis, men inte känt igen dem för att de är tyska kändisar, och allvarligt, vem har koll på tyska kändisar? Det är de internationella som räknas, you know.

Idag hände det. Den här dagen kommer för alltid vara den dagen då jag såg min första kändis i Berlin. Jag satt på ett fik i Kreuzberg och drack kaffe, hörde någon prata med biträdet på engelska, jag tittade upp och förstummades.

Det var Ronnie Sandahl.