Varje gång jag hör en nationalsång så växer nåt stort och fint i hjärtat. Det spelar ingen roll vilken nationalsång det är, underläppen börjar darra och ögonen tåras pinsamt mycket.
Idrottsevenemang kräver alltså ganska många näsdukar i närheten. Tänk om jag fick en spänn för varje gång jag snorar ner mig framför prisutdelningen i slalom/pingis/studsmatta. Då hade jag kunnat köpa den där vräkiga James Bond-klockan.
Min favorit är när Röda Arméns Manskör klämmer i med den ryska nationalsången, då går det liksom rysningar genom hela kroppen. Så fint låter det. Tonerna slår an nånting i mig. Kanske är det därför jag gillar Wagner så mycket. Samma pompösa självgodhet som fyller upp mig.
Grattis, Barack Obama. Du höll ett jädra bra tal. Jag käkade nachos och torkade lite tårar och tänkte Det dära Amerikat är bra fint ändå och kände mig stor i hjärtat av all patriotism som flödade. Och då, precis i det ögonblicket som han håller sitt segertal till nationen, världen, universum, när jag har blivit mjuk i själen av orden och meningen och nu är det en ny tid, precis då tänker jag:
- Gudars vad han låter lik Johnny Cash.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar