Rossmann und Ronnie.

Nu är det julmarknad i vartenda hörn! Jag stötte till och med på en positivhalare idag. Det var roligt. Jag gick förbi honom fyra gånger utan att lägga slantar i koppen. Hoppas han inte blev ledsen. Men jag ville ju så förtvivlat gärna knäppa kort på julkransarna.

Sen gick jag till Rossmann. Varje gång någon svensk pratar om Rossmann så är det med glittrande ögon, de ser faktiskt lite ut som de små rävarna när Benjamin Syrsa sjunger Ser du stjärnan i det blå. Nu när jag har varit där förstår jag varför. Genialiskt! Sensationellt! Där finns allt! Tvål/tvättmedel/borstar/tops/billigt smink/kinderägg/hundmat/knästrumpor! Allt!

De har även dåliga accessoarer.

Jag pajade min väska på Rossman, fick panikköpa en ny. Valde mellan en som såg ut som Muminmammans svarta väska eller en som såg ut som en gardin. Jag valde gardinväskan. Eller, gardin och gardin, den ser lite ut som en skidpjäxa också. Men mest en gardin.

Här är en bild på en trappa:

Det finns en julmarknad på Alexanderplatz. Den är misstänkt lik Oktoberfestmarknaden från förra månaden, lite mer tomtar men samma mängd rultiga damer i toppluva.

Skillnaden ligger i att man på den här marknaden kan köpa julgranskulor. Vad sägs om en glosögd tysk polis?

Nä, det är ju inget att hänga i julgranen!

Höhö.

Jag föredrar en totempåle.

Den här burken får mig att tänka på boom-shacka-lack.

Efter mina inköp åkte jag till stamfiket för att äta feijoada (portugisisk korvgryta, sjukt smarrig) och läsa i min nya Leni Riefenstahl-biografi. Jag börjar bli tjenis med personalen också, det är roligt.

Anyway, jag behövde gå på toaletten (man behöver det efter tolv koppar kaffe) och gick mot fikets bakre delar. En kille reste sig upp och drog på sig mössan. Medan jag närmade mig så tittade jag på honom, han kändes bekant på nåt sätt.

Jag insåg att jag stirrade, han stirrade tillbaka, det var en halv sekund av arga leken innan jag kom på att ett leende lättar upp så jag drog lite i mungipan (inte med handen utan genom ansiktsmusklerna), pyttepyttelite för jag var så koncentrerad på att stirra och försöka minnas.

Killen pyttepyttelog tillbaka, han såg lite ut som en rädd kanin. Inte undra på när ett vilt främmande fruntimmer dundrar på och vrålglor på honom. Till allas lycka svängde jag av och in på toaletten. Det var då jag kom på vem han var.

Det var Ronnie Sandahl.

Vi har nog samma stamfik, Ronnie och jag.