The End of Mr. Y.

Nyårsdagen spenderades som sig bör med varm choklad och sträckläsning. Årets första bok blev The End of Mr. Y. av Scarlett Thomas. Den är så fin! Tjusigt omslag och svarta sidor. Eller vad heter det där som inte är framsida eller baksida, det är liksom på motsatta sidan av ryggen. Kan man kalla det magen? Äh, kolla själva hur snyggt bladen har blivit infärgade:

Himmel och pannkaka vilken bra bok! Den är allt på en gång. Först börjar den som en vanlig story om en brud som kedjeröker och fäller dräpande kommentarer om allting. Hennes besatthet över en 1800-talsbok som heter The End of Mr. Y. (haja vad meta!) twistar till historien och språket går från Douglas Coupland-cyniskt till mustiga berättelser i Edgar Allan Poe-stil samtidigt som jag inte kan komma ifrån känslan av att det är en Sofies värld fast för vuxna och med lite mer sex, droger och kvantfysik.

Kändes skönt att plöja en roman efter julhelgens statistikläsande. Jag gillar att läsa faktaböcker för att jag gillar att lära mig saker. Det är ju viktiga saker som avhandlas i faktatexter, gubevars. Men de viktigaste böckerna är inte de som lär mig saker. De viktigaste böckerna är de som får mig att vilja lära mig saker.

Hajar ni skillnaden? Jag menar, hela skoltiden var bara en lång sträcka med lärande. Inte så mycket för ens egen skull som för att man skulle få bra betyg. Det är det där andra som är spännande. När man lär sig saker för att man vill, inte för att man ska. Typ när man bara pluggar naturvetenskapliga ämnen och bestämmer sig för att ta en crash course i arameiska för att det är roligt att förolämpa folk på andra språk.

Det är så skönt att vara vuxen, då får man bestämma själv vad man ska lära sig. Nu när jag har läst The End of Mr. Y. så inser jag att jag måste lära mig mer om kvantfysik. Och om Heidegger. Och hur fungerar egentligen en kraftöverföringsaxel inom jordbruket?

Nä, jag bara skojade. Jag vet redan hur en kraftöverföringsaxel fungerar.