Min första Richard Yates är avklarad: Revolutionary Road. Vilken bok! Jag har varit i ett bokrus som jag knappt har varit i sen Cormac McCarthy. Rakt och ärligt språk, inga svåra ord alls nästan om det där stora, mörka som växer i hjärtana på Revolutionary Road.
Frank och April Wheeler bor i 50-talets suburbia i ett pastellfärgat litet hus med sina två äppelkindade barn. Frank och April är unga, snygga, intelligenta och beundras av samhällets övriga invånare. Och allt är så förljuget. Det är påträngande grannar, otrohetsaffärer, panikångest och en ständig klump i magen. Samtidigt är det en berättelse som präglas av längtan. Längtan efter mening. Längtan efter att få säga de perfekta sakerna i det perfekta samtalet. Fantasier om ett liv som kunde ha blivit, och som det kanske ännu inte är för sent att få, om förutsättningarna vore annorlunda. O, det är ångest. Jisses vad det är vardagsångest i den här boken. Och samtidigt skrattade jag jag högt flera gånger. Framförallt när jag kom till partiet på sidan 217 där den jobbiga Mrs Giving tittar på sin halvdöve make medan hon pratar med honom:
She explained all over again about her engagement with the Wheelers, only dimly aware of having told him before, and he nodded, only dimly aware of what she was saying. As she talked she stared in absent-minded fascination at the way the dying sun shone crimson through her husband's earlobe and made his dandruff into flakes of fire, but her thoughts were hurrying ahead to the evening.
Det är den perfekta boken. Ångest + flammande små bitar mjäll = fantastiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar