DDR-museum.

Använde min lediga eftermiddag till att gå på DDR-museet. Det låg så fint vid vattnet och vinkade på mig. 

Känns inte Fewa-tanten väldigt mycket Stig Lindberg? Fast lite mer... DDR.
I en liten låda låg världens snyggaste klocka och myste.
Jag vet inte riktigt vad som är syftet med det här vardagsrummet. Är det meningen att jag ska bli avskräckt av den här stilen? Känna Stasi vibrera i väggarna? Ingen aning. Jag tycker bara det är snyggt. Jag kanske har spenderat för mycket tid i Lövestad för att bli rädd.
Kolla köket! Radion! Plåtburken! I love this!
På en liten monitor visades John Blund, eller Sandmännchen som han heter här. En lite skojig grej är att det var först i vuxen ålder (läs: för två veckor sen) som jag insåg att det vita som hänger under hans lilla dockmun är ett skägg.

Jag har alltid trott att John Blund gått omkring och bitit i en servett.

Enkla övningar för den gymnastiserande husmodern:
I ett hörn stod en skrivmaskin som hette Erika. Det satt ett papper i. Hamnade lite i vånda. Vad skulle jag skriva? Meningen med livet? Eller kanske en liten blinkning till Goethe? Eller varför inte förklara hur det kommer sig att den västerländska civilisationen ständigt går mot sin egen utplåning samtidigt som den återuppväcker sig själv?

Valmöjligheterna var många. Jag gjorde det enda rätta.