Die Sonne.

Det är lika härligt att se islossningen varje år. Januarisolen för med sig förhoppning om solsken och vår och nån gång, om ett halvår eller så, sommar. Det är innan februaristormarna kommer med sin horisontala isblästring.

Titta! Ingen snö på gatan! 
Det var verkligen ett Nangilimaljus idag. Ni vet, sånt där ljus som ser ut att komma från en utanför bilden paradisisk källa. Jag ser ljuset, Jonatan! 
Intresseklubben antecknar: Jag älskar stora porslinsdjur. När jag var liten och lekte hos familjen med den mintgröna/ljusrosa amerikanaren så klappade jag på deras porslinsdjur och satte små lustiga hattar på deras blanka huvuden. Vill ha en själv så jag har nån plats att lägga mina skojiga mössor på. Helst vill jag ha en gepard. 
Fantastiska bordsdekorationer:




En blommande ros hade yrvaket knäppt upp vinterrocken och såg så fin och vän ut mot snödrivan. Berlin är lite extra fancy. Inga gamla snödroppar här inte.

Bor du ett trist hus? Drömmer du om att flytta till en patriciervilla men känner att du inte har råd? Frukta inte! Med en skön trompe l'œil-målning får du både marmorpelare och paradvåning. På utsidan i alla fall. Inuti ser huset lika för jävligt ut som innan.

Prenzlauer Bergs egna lilla bad:



Dagens fika avnjöts på Zur Rose på Weinbergsweg 26 (gå Kastanienallee [som byter namn till Weinbergsweg] nästan ända ner till Rosenthaler Platz, där ligger det). Grym gulaschsoppa! Skön inredning! Och ja, cheesecaken är fabulous. Rekommenderas varmt!
På vägen hem hamnade jag i svenskkvarteren. Såg något bekant, en minnesbild startades, en doft, en känsla.  Ser ni den? Där, mellan dörrarna? 
De har satt upp Carl-Johan de Geers fantastiska affisch från 1967. Klicka på bilden för att se den större!

Carl-Johan de Geer är den enda person av totalt två som jag har blivit starstrucked av (den andre var Lasse "den evige tonåringen" Lönndahl). Skulle jag börja svamla om CJdG nu så kan jag lika gärna kunna döpa om bloggen till Thug life: Carl-Johan de Geer 4-ever och det kanske vi ska låta bli med för tillfället. 

För att ge en hint om hur mycket jag gillar CJdG: på min arbetsintervju för Pocket Shop tittade jag mig omkring i rummet och såg några tavlor från hur huset såg ut förr i tiden. Insåg att jag satt i Otto Meyers gamla konstgjuteri. Herrejisses! Jag lutade mig fram över bordet och frågade försynt:

 - Ursäkta, är detta de gamla Meyerateljéerna? Där Carl Johan de Geer och Håkan Alexandersson spelade in Doktor Krall?

Som tur var så fick jag jobbet ändå.