Sasaya och den lila glitterkaninen.

Nu har man lämnat ifrån sig jobbnyckeln dårå. Lite synd, den är ju så jädra klatschig i sin färg.

På kvällen blev det hurra-middag med jobbet på japanska restaurangen Sasaya på Lychenerstraße 50. Små låga bord, inga stolar, very authentic. Det där med att sitta på golvet och äta ser jättelätt ut på film, men när man sitter ihopknölad i ett hörn och förbannar att man tog kort klänning på sig så inser man: jag ser fånig ut.
Men vad tusan. Maten var grym!
Mycket nudelsoppor och grytor och sushi. Jag åt grismage på en bädd av ris. Sjukt gott!
Såklart hade de Asahi! Lagom snäll och trevlig japansk öl. 
Det skrevs lite i presentboken:
The funky bunch! Yeah!
Roligt: de hade traditionell japansk efterrätt med pulverte och specialiteter, verkligen überjapanskt och klassiskt och passade alldeles utmärkt in i atmosfären.

Och så hade de crème brülée.
Jag beställde modigt den japanska desserten. Det gröna pulverteet smakade nyponsoppa och gojskakan smakade som en blandning mellan turkish deilght och refried beans. Mycket intressant. Om det var gott? Ehm...
Sen såg vi några glittriga kaniner och då gick vi hem.

Sista dagen på jobbet.

Sista dagen på jobbet. Butiksdagboken förärades med ett självporträtt av miss Lazy Eyes. Jag håller dammtrasan så käckt i min spaghettiarm - this is my dance space, this is your dance space!

Det finns verkligen ett Dirty Dancing-citat för alla tillfällen.

Och kan jag se er framför mig: hur ni studsar av nyfikenhet, tuggar på era hattar och sliter av er strumporna i ren frustration, jajaja, kom till saken, vad spelade hon för sista låt på sin sista arbetsdag i Berlin?

Mina vänner, det finns bara en sista låt. Den ultimata sista låten. Den låt som är den enda som kan spelas precis innan ridån faller. Nämligen den här:

Byråkratihelvetet.

Gick upp med tuppen för att gå till Bürgeramt och säga till att jag flyr landet. Surtanten i luckan gav mig några blanketter, jag gissade vad de svåra tyska glosorna betydde och fyllde i min nya adress och lite andra viktigheter. Jag lämnade över dem till den desillusionerade damen och sade:

 - Då antar jag att mina deklarationspapper kommer till min svenska adress?

 - Nej. Det måste Ni gå till Finansamt för att ordna.

 - Men... alltså...

 - Varsågod nästa! sade tanten och blängde mot dörren.

Jaja. Bara att åka till Storkower Straße dårå. Och där fanns det såhär fina hus:

Precis när jag gick i gångtunneln från S-bahn Storkower Straße öppnade en tjej ett fönster i sagda tunnel och hoppade upp på fönsterkarmen.

 - Herregud, ska hon hoppa? tänkte jag förskräckt. Sen såg jag att hon gömde några limpor smuggelcigg under stuprännan. Då blev jag glad. Det blev nästan en solskenshistoria.

Nåväl. Jag upptäckte ganska snart att jag egentligen skulle ha hoppat av vid Landsberger Allee, så jag begav mig dit istället. Vilka kåkar! Vissa var trasiga:
Andra var målade i fyra nyanser av blått. Det var grant.
Så kom jag äntligen fram till Finanzamt. De hade två nummersystem, jag tog det säkra före det osäkra och tog en lapp av varje. Det var först när jag hade gått in hos tanten som jag såg att jag hade tagit lapp för fel stadsdel.
Efter sju sorger och åtta besvärjelser kom jag äntligen fram till den rätta tanten. Jag lämnade över mina papper och började prata om deklarationen. Kvinnan mitt emot mig log vänligt och sa:

 - Jag ser här i dina papper att du inte behöver deklarera. Det är frivilligt för dig.

 - Förlåt? Frivilligt?

 - Ja, det är för att [obegriplig harang på tyska].

 - Eh... åkej. Men alltså... Jag blir inte skattetjuv eller så då?

Ja, jag menade såklart skattesmitare, men det är inte någon glosa som jag lärde mig i skolan. Tanten verkade kunna sin sak och när hon sa:

 - Varsågod nästa! och nickade mot dörren så fattade jag att det var bäst att dra medan läget ännu var till min fördel.

Tjoho! Jag behöver inte göra en tysk deklaration! Grymt skönt!

På vägen ut passerade jag blankettväggen. Hur många krångliga byråkratipapper som helst med sammansatta gammeltyska ord.

Jag kommer att drömma mardrömmar om den här väggen.

Godis-GW;

Imorgon torsdag jobbar jag min sista dag på Pocket Shop TXL. Jag ska som planerat dra hemåt till gamla Schweden och jobba i en lattjo lila butik i Stockholm istället. Tänkte pigga upp mina kollegor med lite godis. Ettusenfyrahundrafyrtiotvå gram närmare bestämt.

Det är ju knappt att man ser att det är Leif GW Persson som sticker upp näsan i korgen. Sjukt mycket godis. Det gör sig bättre i verkligheten. Då är det verkligen ettusenfyrahundrafyrtiotvå gram. Eller kanske något mindre, för jag åt två smörkolor när jag stängde butiken.

Sån är jag. Ger bort saker som jag själv kan äta upp. Jojomensan. Man får inte vara dum.

Herr Smörmjölk.

Här i Tyskland är Buttermilch ganska stort. Kärnmjölk, alltså. Smakar och ser ut ungefär som utspädd filmjölk.

Dricker man det blir man stor och stark. Det har mister Buttermilch sagt. Titta bara.

Jaha.

Sjuk. Igen. Ajaj.

Special delivery.

Knökfull butik idag, alltid roligt. Står och bränner mig på teet när en man kommer fram till kassan:

 - Madde?

 - Ja?

 - Jag har en grej till dig. Du kommer fatta vem den är ifrån när du ser den.

Och så fiskar han upp ett paket ur jackfickan. Ett ganska gojsigt paket från världens bästa fik. En specialleverans från Vurma!

Tack Neta! Du är grymmast i världen, vet du det? Och tack till Surdegs-Erik som lämnade paketet till mig!

Soul for the soul.

Berlin är technons förlovade stad. Överallt är det blippblopp och elektroniskt. Till och med på fiket Kauf dich glücklich på Oderbergerstraße spelas det techno på ganska hög volym, vilket är en av anledningarna att jag bara har smakat på deras förträffliga våfflor två gånger. Även om jag kan tycka det är skönt att svepas med av basgångar och vassa ljud när jag klubbar (alltså inte sälar, utan när jag går på klubb) så gäller det inte de tillfällen som jag sitter på fik en tisdagförmiddag och försöker se svår ut. 

Ni fattar.

Anyway, igår var det Shotgun Club på Lido, ni vet den där gamla biografen på hörnet Curvystraße/Schlesische Straße i Kreuzberg.

Jag och Christina var där förra fredagen och dansade järnet till rock. Men nu var det alltså 60-tals soul. Jäklar vilket bra ställe! Jag blev helt till mig över den fantastiska musiken och alles. Tummen upp!

Jag var nog inte den enda som blev till mig över musiken. Det stod ett svenskt gäng och hängde bredvid fåtöljen där jag satt och sippade öl. En av tjejerna gjorde så yviga gester när hon snackade att hon tappade ciggen i min sko. Jepp, medan jag hade skon på mig. Det var roligt.

I början var det lite segt på dansgolvet. Rättelse: det var öde. Musiken var grejt, ölen kall, rökmaskinen gav den rätta mellanstadiediskokänslan, men trots det ingen dans.
Givetvis gav jag mig upp på dansgolvet och buggade hej vilt. Då lossnade det. Såklart. Ingen vill vara nummer ett, såvida de inte är nummer två. Eller hur man nu säger.
Flera timmar senare stapplade jag ut från klubben, käkade en kebab, tog tuben hem och rasade i sängen med världens bredaste leende på läpparna. Gudars skymning, det är verkligen grymt med soul för själen.
Om två veckor är det dags igen. Be there or be square! Känns det lite nervöst med dansen? Frukta inte! James Brown är räddningen. Kolla in klippet nedan och börja öva pronto. Det gör garanterat succé.

Vår!

Det är vår! Hurra! Kolla, pajaserna blommar i gruset. Helt fantastiskt fint.

Här sitter jag och odlar fräknar. Grymt skönt med sol och värme. Jag gillar det där friska med en bitande vind och varmt solsken. Känns som höst, fast bättre, för nu blir det varmare och varmare. Yeah!
Årets utomhusfika är härmed invigd med glyttakaffe och husbakta muffins på Wörtherstraße. Nä, det var inte i mitt hus muffinsen bakades. Men de har bakats i ett hus. Det är jag nästan säker på.

Det blev nästan att jag slog till på det här gökuret. Skulle göra sig bra bredvid det rosa i plast som jag fick av A&M förrförra julen. Kanske en hel gökursvägg? Det vore nåt det. Och ett zebraskinn på golvet till.

När jag ändå befann mig på Wörtherstraße passade jag på att smita in på St. George's boklåda på 27:an. Pillade på den där boken om Berlins dekadenta nattliv under Weimarrepuliken, kollade in seriehyllan och hittade den här:
Origins of Marvel Comics av ingen mindre än Stan (the Man) Lee! Ni hajar, serienörden skuttade till och började rajraja på bredaste skånska.

Det fina är att boken får mig att tycka bättre om Hulken, en seriehjälte som jag annars har väldigt svårt för. En grön gubbe som har tagit några för många ryssfemmor och går runt i lila capribrallor. Jag har liksom inte hajat grejen. Men nu. Ojojoj. 

Det är ju skönhet. Den moderne mannen. Action. Inre sorg. Fyrfärgstryck. Allt vackert på en och samma gång.

Nu jädrar i mig blir det badkarshäng med Spiderman. Eller för att citera ljudeffekten ovan:

 - Bok!

The Black Dahlia.

Kände att det var dags att läsa den där James Ellroy som alla tjatar om. Det blev The Black Dahlia med ett inte helt smaklöst filmomslag.
Jag har hört så mycket gott om honom som författare och om boken: det är 40-tal i Los Angeles, vackra kvinnor håller vässade knivar bakom ryggen, mycket noir och regniga bakgator och morrande snutar och hårdkokta karlakarlar. Kort sagt: allt det som jag gillar. Det finns till och med boxning i den här boken. Ja, ni hajar. Check, check, check, BINGO!

Och ändå tar det tid för mig att komma in i boken. Det händer liksom inget, fastän det händer saker hela tiden. Jag läser boken med samma entusiasm som Bucky Bleichert säger sina repliker. Släpigt. Ibland explosivt. Mestadels ett jämnt flow. Lite tråkigt.

Jag vet inte. Jag tror det är en bok som är en axelryckning nu, men om nåt år eller så kommer jag att säga att det är den mest betydelsefulla boken jag har läst. Eller inte.

Blev lite sugen på att se filmen. Den har fått usel kritik och ska vara riktigt kass, men ändå. Hillary Swank som femme fatale, det vill jag inte missa. Nåväl. Ritade en bild av James Ellroy istället.

Om någon nu undrar vad det är för något som sticker upp i högra hörnet på teckningen så gissade ni rätt: det är en Macintosh Classic II. 

Elliords himlar.

Jag kurade ihop mig i fåtöljen och somnade till Krister Henrikssons röst i Doktor Glas. Det kändes tryggt. Passa på att kolla på föreställningen här, inslaget finns bara kvar till på fredag. Nu måste jag bara läsa boken också. Heja Hjalmar.

Det var lite molnigare i Berlin idag.

Jag gillar den här bilden, den får mig att tänka på Elliord Mattssons bilder i den där fina boken om vykort, Elliords himlar - en vykortsresa genom folkhemmet av Petter Eklund.

Det är en konst att ta foto av molniga himlar. Elliord Mattsson var en virtuos. Eller ja, jävligt grym som man kan säga om man inte vill verka viktig.

Nu ska jag sätta igång Jens Lekman och somna till hans musik. Då kommer jag säkert drömma fint. Typ om himlar. Och sånt.

Sjuk.

Efter två dagars allerginysningar blev jag febrig på jobbet. Gick hem.

Och såklart har det varit en strålande blå himmel över Berlin idag. Och jag har suttit inomhus och ätit citron.
Det här är den panikartade blicken jag får när jag försöker ta ett djupt andetag vilket leder till att vänsterarmen domnar.

Life is a joyride.

En tråkig måndag.

Måndagar. Hu. Det finns roligare grejer. Hade lite tråkigt så jag klippte ut en mustasch i färgat papper och fäste på böckerna. Allting blir ju så mycket roligare med en rejäl snorbroms. Kolla bara på Jack Welch. Så nöjd han ser ut.

Barack Obama passade också ganska bra i sina feta knävelborrar. Det blev lite nästan i klass med Nietzsche. Mycket tjusigt.
Provade även en nättare modell på presidenten. Kände att den var lite mer praktisk än den andra. Den här mustsachen påminner mer om Eugen Sandow. Rasande grann. Kolla bara här. Heja leopardkalsonger.

Fast den finaste mustaschbäraren är såklart barnet på omslaget till den tyska versionen av Bitterfittan. Så vackert. Och så klockrent.

Jag vill också ha ett litet mustschbarn när jag blir stor.

Die schwarze Dame.

Vi har fått in en bok av Stephen L. Carter, Die schwarze Dame heter den. Den är som en Rorschach-bild. Fast skillnaden är att här är det inga tvivel om vad omslaget visar. Ser ni det också? Den lille mannen som går in i det stora kvinnokönet.

Jag minns när jag såg Sagan om ringen (eller kanske inte, det kanske var nån av de andra filmerna, de har mer likheter sig emellan än vad Beppes godnattstund-avsnitten har). Hursomhelst, jag såg en av filmerna med de där krullhåriga lajvarna och rätt vad det var så dök det upp nåt brinnande på filmduken.

 - Men det är ju en flammande... tänkte jag. Ja, ni ser det också. Det är ett brinnande kvinnligt könsorgan. Sorry, men så är det.

Sauron är en flammande fitta.

Kärlek.

Gubbkund ler och säger:

 - Ni älskar ert jobb va? Det märks.

Besök!

Christina är på besök! Hurra! Och presenter hade hon med sig: prästost, Ahlgrens bilar och ett relikarmband från fina mamman. Tack!

Såklart blev det tulpanfika och öl i Kreuzberg:
Skönaste hänget är på Schlesische Straße. Lagom fint och grant. Very nice.
Kaffe är gott som fan men är inte jättefint på bild. Det ser alltid ut som mögel.

Berlin har de snyggaste toaletterna. Och då har jag inte ens nämnt kranarna. Ojojoj. Där snackar vi stylish. Släng dig i väggen, Marcel Duchamp.

Ministern kommer!

Idag kom svenske Handelsministern på besök i butiken. Det var pirrigt. Alla var lite extra finklädda och nervösa och skrattade högt och en smula gällt. Jag petade till högen med Der Vorleser ungefär sjuttiotvå gånger. Spejade ut mot flygplatsens huvudgång, rättade till håret, försökte ignorera min glansiga näsa.

Sen kom Ministern.

Det var trevligt. Mycket handskakande, hej hej, trevligt, jotack, hehe, eller hur, Mathias höll ett litet tal, några gillande nickar och hummanden senare var det hela över. Det gick så snabbt att jag inte hann ta en bild på Ministern. Men jag har det näst bästa.

Varsågoda. Här har ni Johan och Mathias, strax efter närkontakten av tredje graden.

Ministernärkontakten, that is.

Filler?

Det fina med att bo i Tyskland är inte bara att man blir rättad i allt man säger (ack, dessa prepostioner och dativobjekt!), det är lika roligt att fnissa över när tyskarna ska prata engelska.

Grejen med tyskan är att det finns många låneord från engelskan, och det blir ju jätteskojigt när en tysk försöker säga ett fränt, nej förlåt, tufft engelskt ord. Och hur de än försöker med uttalet så låter det ändå inte i närheten av engelska.

Som idag när en kund frågade efter tips, och jag frågade vad han helst läste.

 - Jag tycker om Filler. 

 - Förlåt, Filler?

 - Ja, Filler. Ni har väl en hel del Filler här? Eller?

Sen fattade jag. Killen letade inte efter en författare som hette Filler, han ville läsa en thriller. Fantastiskt. Hädanefter ska jag alltid säga filler. Det blir så mycket roligare då.

Kär.

Du vet hur det är. Du går gatan fram. Funderar på om du ska köpa mellanmjölk eller standardmjölk till pannkakorna. Armbågar dig fram, stör dig på människomassan som såklart också ska gå till affären just nu. Och så helt plötsligt fångar du en blick i folkvimlet. Ögon som kisar mot solen, ett leende, du fastnar, vet inte vad du ska göra för att fånga det där, och medan du överväger att le tillbaka så är den där andra personen borta. Och du har glömt vad du skulle handla. Du tänker på de där ögonen istället. Och leendet. Det där leendet som du vill ska blänka mot dig fler gånger. Hela tiden, helst.

Kanske kommer du gå hem och göra dina pannkakor och äta vid ditt köksbord som går att duka för två, fast du dukar det alltid bara för en. För det är så skönt att kunna breda ut dagstidningens alla bilagor över hela bordet. Tänker du. Och ändå kan du inte sluta tänka på de där ögonen.

Kanske sitter du i ditt vardagsrum i den lite för mjuka soffan. För det är så skönt att kunna sjunka ner ordentligt. Tänker du. Och du slötittar på tevereklamen och ser de där ögonen igen. Det där leendet. På den där personen. Och du blir kär.

Have you read this?

Kunder frågar ofta om jag har läst en speciell bok. Ibland har jag gjort det, ibland inte. Och det händer att de som jag inte har läst ändå är böcker som mitt hjärta klappar lite extra för, såna som jag kanske smygtittar lite i och som är med på min att-läsa-lista. Och då vill jag ju säga det såklart. 

Som när den engelska gentlemannen höll upp den finfina faktaboken The Berlin Wall av Frederick Taylor och frågade:

 - Have you read this?

 - No, but... uhm... I've looked at the pictures.

Löwenspuren in Knullhausen.

Idag begav jag mig till det enorma Humanavaruhuset vid Frankfurter Tor. Det passade på nåt sätt väldigt bra med second hand-kläder i DDR:s gamla paradhus. Som om det var tänkt så från början.

Det finns så mycket tyg och kläder och grejer! Jag blir lika glad varje gång jag hittar knasiga klänningar i det där syntetmaterialet som känns lite strävt och pappersaktigt. Inte för att det är särskilt skönt, och inte luktar det särskilt gott heller, men det är känslan av igenkännande som är mysigt. Om man nu ska psykologisera second hand-inköp.

Utsikten gick inte av för hackor. Mina damer och herrar: Frankfurter Tor!
Och eftersom det är Humana som vi pratar om så hade de såklart ett stort utbud av dirndl. Eller är det dirndls i plural? Hursomhelst, det är ett sånt där klämmigt folkdräktliknande plagg som alla jäntor har på sig på Oktoberfest. Väldigt tyskt. Och fint.
Men den stora behållningen var såklart bokavdelningen. Där fanns den gamla bestsellern Löwenspuren in Knullhausen av Hanns Krause.

Det verkade vara en ganska gripande historia om hur det finns lejonspår i det lilla samhället Knullhausen. Mina tankar började vandra. Finns Löwenspuren in Knullhausen i svensk översättning? Hur ser invånarna ut i Knullhausen? Vad är huvudnäringen i en liten ort som Knullhausen? Och framförallt: vad gör folk i Knullhausen på sin fritid?