Jag har hört så mycket gott om honom som författare och om boken: det är 40-tal i Los Angeles, vackra kvinnor håller vässade knivar bakom ryggen, mycket noir och regniga bakgator och morrande snutar och hårdkokta karlakarlar. Kort sagt: allt det som jag gillar. Det finns till och med boxning i den här boken. Ja, ni hajar. Check, check, check, BINGO!Och ändå tar det tid för mig att komma in i boken. Det händer liksom inget, fastän det händer saker hela tiden. Jag läser boken med samma entusiasm som Bucky Bleichert säger sina repliker. Släpigt. Ibland explosivt. Mestadels ett jämnt flow. Lite tråkigt.
Jag vet inte. Jag tror det är en bok som är en axelryckning nu, men om nåt år eller så kommer jag att säga att det är den mest betydelsefulla boken jag har läst. Eller inte.
Blev lite sugen på att se filmen. Den har fått usel kritik och ska vara riktigt kass, men ändå. Hillary Swank som femme fatale, det vill jag inte missa. Nåväl. Ritade en bild av James Ellroy istället.
Om någon nu undrar vad det är för något som sticker upp i högra hörnet på teckningen så gissade ni rätt: det är en Macintosh Classic II.
3 kommentarer:
Nä men... det är ju ELLROY ju!!! Min favoritförfattare ever. Men, jag måste väl medge att Black Dahlia är den svaga länken i han L.A kvartett. Den bästa? Den helt groteska och obehagliga The Big Nowhere. Och så hans American Tabloid och uppföljaren The Cold Six Thousand, helt magnifika. MEN... om du nån gång ska läsa ännu en Ellroy bok, då är det MY DARK PLACES du ska läsa. En självbiografi om hans liv och om jakten på hans mammas mördare... en äkta noir bok.
Och se inte filmen... waste of time. Inte ens roligt dålig... bara dålig!
Aha! Då kanske jag får ge gamle Ellroy en ny chans. Det jag gillade bäst med The Black Dahlia var efterordet där han pratade just om mamman och om hur det två blev en. Tror det är mer min kopp med te.
Och jag måste läsa om mina Mickey Spillane igen... sjukt bra! Hårdare än hårdkokt! Hårdstekt!
Skicka en kommentar