Soul for the soul.

Berlin är technons förlovade stad. Överallt är det blippblopp och elektroniskt. Till och med på fiket Kauf dich glücklich på Oderbergerstraße spelas det techno på ganska hög volym, vilket är en av anledningarna att jag bara har smakat på deras förträffliga våfflor två gånger. Även om jag kan tycka det är skönt att svepas med av basgångar och vassa ljud när jag klubbar (alltså inte sälar, utan när jag går på klubb) så gäller det inte de tillfällen som jag sitter på fik en tisdagförmiddag och försöker se svår ut. 

Ni fattar.

Anyway, igår var det Shotgun Club på Lido, ni vet den där gamla biografen på hörnet Curvystraße/Schlesische Straße i Kreuzberg.

Jag och Christina var där förra fredagen och dansade järnet till rock. Men nu var det alltså 60-tals soul. Jäklar vilket bra ställe! Jag blev helt till mig över den fantastiska musiken och alles. Tummen upp!

Jag var nog inte den enda som blev till mig över musiken. Det stod ett svenskt gäng och hängde bredvid fåtöljen där jag satt och sippade öl. En av tjejerna gjorde så yviga gester när hon snackade att hon tappade ciggen i min sko. Jepp, medan jag hade skon på mig. Det var roligt.

I början var det lite segt på dansgolvet. Rättelse: det var öde. Musiken var grejt, ölen kall, rökmaskinen gav den rätta mellanstadiediskokänslan, men trots det ingen dans.
Givetvis gav jag mig upp på dansgolvet och buggade hej vilt. Då lossnade det. Såklart. Ingen vill vara nummer ett, såvida de inte är nummer två. Eller hur man nu säger.
Flera timmar senare stapplade jag ut från klubben, käkade en kebab, tog tuben hem och rasade i sängen med världens bredaste leende på läpparna. Gudars skymning, det är verkligen grymt med soul för själen.
Om två veckor är det dags igen. Be there or be square! Känns det lite nervöst med dansen? Frukta inte! James Brown är räddningen. Kolla in klippet nedan och börja öva pronto. Det gör garanterat succé.