Ett tvättäkta hjärtepaket.

Det är kul att tvätta. Rätt vad det är hittar man en hård handduk längst ner i tvättkorgen. Det är nåt i handduken. Ett rött hjärtepaket!

Och vad är det i det fina paketet? Star Wars-avsnitten från Family Guy!
Tjoho! Från och med nu ska jag alltid tvätta. Flera gånger i veckan tillochmed. Man vet aldrig. Längst ner i tvättpåsen kan fler röda hjärtepaket finnas, försiktigt invirade i fina handdukar.

Semester.

Det har varit en fin vecka. Träffade nära och kära. Mycket slappa och läsa och äta och spela Wii och leka och dansa och skratta. Vi var vid havet.

Mina ben blev begravda i sand. Man kan även kalla det budgetpeeling.
Vi köpte glass på Glassbåten i Åhus. När det står "2 kulor" betyder det egentligen "så mycket glass att du inte behöver äta kvällsmat". Och "3 kulor" betyder "så gigantiskt mycket glass att du inte tror dina ögon och faktiskt svimmar litegrann". Knäckglassen och jordgubbslyx var sjukt goda. Chokladglassen var inte lika poppis:
Vi klappade katter. En av dem försvann men kom till vår stora lycka tillbaka efter ett dygn. Vore pinsamt att tappa bort en tredjedel av husdjuren vi vaktade. Tror inte vi hade fått spela mer Wii ifall det hade hänt. Här är förresten katten som tror den är en hund:
En söt liten humla som tre timmar senare jagade mig genom köket. Blodtörstig liten rackare.
Vi lekte med Darth Vader i Legoformat. Är han en legosoldat då? Höhö.
En mycket trevlig semester.
Puss!

Du vet att det är dags att klippa dig när luggen fastnar i gylfen.

Jag ser ut som en skräckfilm i håret. Bokstavligen! Det här är en typisk morgonfrisyr:

Klipptid på fredag. Håret kommer förmodligen bli kortare. Hur ska man tackla detta? Genom att lyssna på skön musikalmusik såklart.

Keyser Söze.

Igår blev jag bjuden på middag på Kalaset Strand i Alvik. Rackarns gott och trevligt med världens bästa sällskap och finfin utsikt över vattnet. Och himla trevlig kypare, så jag kikade lite extra noga på notan för att se hans namn. Kolla under datumet:

Aha! Keyser Söze jobbar i Alvik!

Return of the Fly.

När värmen böljar och svettporerna översvämmas till den milda grad att man blir faktiskt torr när man går in i duschen. Då! Är det gött att kolla på en bra rulle. Som till exempel den här:

Det finns många fördelar med Return of the Fly (1959). För det första spelar Vincent Price en av huvudrollerna. Inte som fluga då, utan som olycksbådande farbror som strör varningar omkring sig. Han drog ju helt klart en vinstlott, då killen som spelar flugan ser ut så här:

När flugan inte springer runt och har ihjäl folk så går han omkring och ser lite hängig ut och går in i väggar. Det skulle jag också göra om jag hade ett jättestort flughuvud av papier-maché som skymde sikten.

Det är helt enkelt en grym film! Spännande, snygg och med en hel del koola effekter. Och för säkerhets skull pekar de ut den stora stjärnan:

Spring iväg och hyr den meddetbums! Och glöm inte det senaste modet från slutet av 50-talet: de radioaktiva glasögonen.

Hotet från underjorden.

Nu är det verklighet: Hotet från underjorden! Aaaah!

Och för er som inte hajar vad jag pratar om:

Hotet från underjorden med herr Bacon i huvudrollen!

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!

Ett inlägg tillägnat Kris Kristofferson.

Fladdrade runt i teven, hamnade framför TCM och den sköna gamla westernrullen Pat Garrett & Billy the Kid med en skägglös Kris Kristoffersson i titelrollen som den 21-årige Billy the Kid.

Blicken! Ärret! Det svettlockiga håret! För att inte tala om den nonchalant koola stilen. Jag dör!
Och vem är pågen till höger? Jomenvisst är det Bob Dylan i sin första filmroll. Tycker nog att det är ganska tydligt vem den stora stjärnan är.
Han ler blygtufft! Jag dör!
Sen rider han bort i solnedgången. Och kanske sjunger han en trudelutt också. Typ den här:

Å, Kris. Ända sen jag såg ditt välansade skägg i Blade har jag tyckt om dig. Fining.

Definitionen av skräck.

Häromdagen fladdrade (skånska för zappade) jag in på TCM, denna fantastiska kanal. Här finns allt från glättiga fyrtiotalskomedier till svulstiga piratfilmer. Och vi snackar från den tiden då pirater var gravallvarliga och inte alls knarkat skojfriska som Jack Sparrow.

Jag ville veta vad det var jag tittade på, så jag tryckte på infoknappen:

Som sagt, TCM är en fantastisk kanal. Sannerligen.

Don't panic!

Vad ger man till en vän som tycker om Liftarens guide till galaxen?

Ett Liftarens guide till galaxen-broderi, såklart!

Håll truten, raring.

September har drabbat oss. Hösten blåser sin friska andedräkt. Jag har blivit beroende av noir. Idag blev det Double Indemnity från 1944. 

Persiennernas skuggor kryper över deras ansikten. Cigaretten i mungipan. Den mörka storyn. De ruttna uppsåten. De hårdkokta karaktärerna. Och Barbara Stanwyck är hårdast av de alla.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.

Gröna Lund, Amy Mcdonald och jag.

Igår spelade Amy Mcdonald på Grönan. Finast var när hon sjöng Springsteens Dancing in the dark. Jag ville gå upp och dansa som Courtney Cox. 

Slänggungorna är fina. En gång per säsong utmanar jag ödet. Då åker jag runt, runt tills jag blir åksjuk och ramlar ur. Det är roligt.
Sen åkte vi hem och kollade på The Wire. 

Snygg räddning.

En man kommer in och frågar:

- Har ni Jan Guillous nya bok Inte utan min dotter?
- Ah, nästan rätt, den heter Men inte om det gäller din dotter.

Mannen får ett uttryck av uppenbarelse i ansiktet och säger:

- Visst tusan. "Inte utan min dotter är ju filmen där kärring... ehm, damen hamnar i knipa.

Tillbaka till förkylningen.

Dag två av snorig näsa, feberblanka ögon och rosslig Tom Waits-röst. Vilket är det bästa sättet att ta hand om sig när man är förkyld? Finns bara en grej: Tillbaka till framtiden-boxen.

Jag måste skaffa mig en orange dunväst.

Baader-Meinhof Komplex in der Årsta.

Det förtjusande femtiotalstorget i Årsta är inte bara en hednisk samlingspunkt för barnvagnar under soliga vårdagar (Leve våren! Nu sjunger vi gemensamt stämsång på Uti vår hage!), det är även platsen för Årsta Bio. Yay!

Aaaah! Jag blir förföljd av den tyska filmindustrin! Fast det är ju en väsentlig skillnad mellan här och där. I Berlin heter filmen Der Baader-Meinhof Komplex. I Sverige heter filmen The Baader-Meinhof Komplex. För det är ju så viktigt att ha kvar bestämd artikel på filmaffischer.

Efter att biomaskinisten strulade till övergångerna mellan rullarna inte mindre än fem gånger - tappade bort bilden, sänkte textningen, tände lyset i biosalongen - så är jag ändå nöjd. Riktigt nöjd. Det var en bra film. Det var intressant att få se de här människorna, dåden, offren, förövarna... Demonstrationsscenen i början kändes brutalt verklig, och när Ulrike Meinhof såg sorgsen ut så blev även jag sorgsen. Jag grät lite också. Det var fint.

Sjuttiotalsmiljöer + verkliga händelser + Tyskland + oförrätter = min grej.

Och jag tror att jag måste se alla filmer med Bruno Ganz. Bara så ni vet.

Vår!

Det är vår! Hurra! Kolla, pajaserna blommar i gruset. Helt fantastiskt fint.

Här sitter jag och odlar fräknar. Grymt skönt med sol och värme. Jag gillar det där friska med en bitande vind och varmt solsken. Känns som höst, fast bättre, för nu blir det varmare och varmare. Yeah!
Årets utomhusfika är härmed invigd med glyttakaffe och husbakta muffins på Wörtherstraße. Nä, det var inte i mitt hus muffinsen bakades. Men de har bakats i ett hus. Det är jag nästan säker på.

Det blev nästan att jag slog till på det här gökuret. Skulle göra sig bra bredvid det rosa i plast som jag fick av A&M förrförra julen. Kanske en hel gökursvägg? Det vore nåt det. Och ett zebraskinn på golvet till.

När jag ändå befann mig på Wörtherstraße passade jag på att smita in på St. George's boklåda på 27:an. Pillade på den där boken om Berlins dekadenta nattliv under Weimarrepuliken, kollade in seriehyllan och hittade den här:
Origins of Marvel Comics av ingen mindre än Stan (the Man) Lee! Ni hajar, serienörden skuttade till och började rajraja på bredaste skånska.

Det fina är att boken får mig att tycka bättre om Hulken, en seriehjälte som jag annars har väldigt svårt för. En grön gubbe som har tagit några för många ryssfemmor och går runt i lila capribrallor. Jag har liksom inte hajat grejen. Men nu. Ojojoj. 

Det är ju skönhet. Den moderne mannen. Action. Inre sorg. Fyrfärgstryck. Allt vackert på en och samma gång.

Nu jädrar i mig blir det badkarshäng med Spiderman. Eller för att citera ljudeffekten ovan:

 - Bok!

The Black Dahlia.

Kände att det var dags att läsa den där James Ellroy som alla tjatar om. Det blev The Black Dahlia med ett inte helt smaklöst filmomslag.
Jag har hört så mycket gott om honom som författare och om boken: det är 40-tal i Los Angeles, vackra kvinnor håller vässade knivar bakom ryggen, mycket noir och regniga bakgator och morrande snutar och hårdkokta karlakarlar. Kort sagt: allt det som jag gillar. Det finns till och med boxning i den här boken. Ja, ni hajar. Check, check, check, BINGO!

Och ändå tar det tid för mig att komma in i boken. Det händer liksom inget, fastän det händer saker hela tiden. Jag läser boken med samma entusiasm som Bucky Bleichert säger sina repliker. Släpigt. Ibland explosivt. Mestadels ett jämnt flow. Lite tråkigt.

Jag vet inte. Jag tror det är en bok som är en axelryckning nu, men om nåt år eller så kommer jag att säga att det är den mest betydelsefulla boken jag har läst. Eller inte.

Blev lite sugen på att se filmen. Den har fått usel kritik och ska vara riktigt kass, men ändå. Hillary Swank som femme fatale, det vill jag inte missa. Nåväl. Ritade en bild av James Ellroy istället.

Om någon nu undrar vad det är för något som sticker upp i högra hörnet på teckningen så gissade ni rätt: det är en Macintosh Classic II. 

Die schwarze Dame.

Vi har fått in en bok av Stephen L. Carter, Die schwarze Dame heter den. Den är som en Rorschach-bild. Fast skillnaden är att här är det inga tvivel om vad omslaget visar. Ser ni det också? Den lille mannen som går in i det stora kvinnokönet.

Jag minns när jag såg Sagan om ringen (eller kanske inte, det kanske var nån av de andra filmerna, de har mer likheter sig emellan än vad Beppes godnattstund-avsnitten har). Hursomhelst, jag såg en av filmerna med de där krullhåriga lajvarna och rätt vad det var så dök det upp nåt brinnande på filmduken.

 - Men det är ju en flammande... tänkte jag. Ja, ni ser det också. Det är ett brinnande kvinnligt könsorgan. Sorry, men så är det.

Sauron är en flammande fitta.

O Lucky Man.

Den här är till dig.

S.P.O.C.K.

Såhär i melodifestivaltider måste jag bara posta den ultimata schlagerlåten. S.P.O.C.K. har gjort många fina örhängen, jag tänker främst på Astro Girl och Never Trust a Klingon såklart, men den här är nog deras bästa. Tonartshöjning och glassig video. Och extremt Star Trek-nördigt. Underbart.