Nä.

Som sagt var. Jag tipsar kunder om böcker. Hej vad det rekommenderas! Ibland har jag rekommenderat vissa böcker så mycket att det faktiskt känns som att jag själv har läst dem. Typexempel: Flyga drake av Khaled Hosseini (eller Drachenläufer som den heter här nere).

Jag tipsar alltså hej vilt om böcker jag aldrig har läst. Det är helt enkelt mitt jobb att hålla koll på dem, därför låter det som att jag har läst allt. Men jag kan inte ljuga på direkt fråga. Om någon vill veta om jag har läst nån speciell bok så kan jag inte stå där och skarva och säga jovisst. Då får man svart tunga, det har jag läst.

Igår kom en kille in i butiken. Han visade alla tecken på att vilja ha ett tips: scannade hyllorna, petade lite oengagerat på skyltningen, sökte min blick.

 - Hello, would you like a tips?

 - Yes please, sa han och såg lättad ut.

 - What do you read?

 - Well, the last book I read was a book in swedish, it's called...

 - Ah! Jag är också svensk! sa jag och log.

 - ÄR DU!? sa han jättehögt och jätteförvånat och sträckte fram handen för att hälsa.

Efter hans utrop (han tog verkligen i för kung och fosterland när han hojtade) småpratade vi lite om vad jag gjorde i Berlin blablabla. Till slut kom vi tillbaka till tipset.

 - Alltså, den senaste boken jag läst var Snabba Cash, sjukt bra! Annars gillade jag Da Vinci-koden också.

 - Ah! Då kan jag tipsa om The Venetian Betrayal av Steve Berry. Den är typ en blandning mellan Da Vinci-koden och Bourne-filmerna. Klurig men med mer action! sa jag och viftade med sagda bok..

 - Wow, det låter bra. Har du läst den?

 - Nä, sa jag.

Han tittade förbryllat på mig, tittade tvekande på boken och sa:

 - Jahaa... Men har du nåt annat tips då?

 - Tja, vi har ju alltid Dan Browns böcker, de är sjukt spännande, varje avsnitt slutar med en fet cliffhanger, sa jag.

 - Koolt! Har du läst den då?

 - Nä, sa jag.

Vid det här laget började han titta sig omkring lite oroligt, men det var bara han och jag i butiken. Jag märkte att han kände sig lite obekväm så jag sträckte mig efter Cormac McCarthys The Road och sa:

 - Den här har jag faktiskt läst. På riktigt.

 - Åh. Hmm, jag tror jag tar den där första faktiskt, sa han.

I kassan pratade vi lite om vart han skulle resa nånstans. Det visade sig att han var på väg till Mongoliet för att hälsa på sin mamma. Jag blev till mig och sa:

 - Wow! Vad häftigt att åka till Mongoliet! Jag har hört att det är sjukt mäktigt att rida runt på stäppen och njuta av naturen och sånt.

 - Ja. Rider du? 

 - Nä, sa jag.