En helt vanlig fredagkväll.

Den brinnande slembomben:

Caipirinha:
En toalett:
Bosse och Robyn chillar på ett elskåp:
Sen stötte vi på ett stim med sexhundrafemtiotvå svanar så då gick vi hem:

Hur man förför ett bokhandelsbiträde.

Två kostymklädda herrar i fyrtioårsåldern kom in i butiken. Jag stod på pallen och dammade hyllor, sa glatt Hallo! men de var inbegripna i ett samtal på schweizertyska och såg transittrötta ut så de hörde mig inte. Jag klev ner från pallen, etablerade ögonkontakt och sa Hallo! en gång till. Jomenvisst, nu hälsade de avmätt. Jag log och frågade:

 - Vill Ni ha ett boktips?

Mannen med det tjusiga skägget - en ganska nätt herre, någon centimeter kortare än jag - tittade inte på mig när han med halvslutna ögon sa:

 - Nåt spännande.

 - Åkej, kolla in Jo Nesbø och Stieg Larsson, bla bla bla... sa jag och räckte honom två böcker.

Det var då han gjorde det. Han ställde sig väldigt nära mig och med en suck satte han upp ena foten på pallen som jag nyss hade stått på. Hans italienska kostymbyxor smet åt över benet på ett inte helt smickrande vis. Och jag märkte att det var med viss ansträngning som han stod med benet i denna höga position eftersom han - som sagt - var någon centimeter kortare än jag och pallen är ganska hög.

Jag kände mig som en jänta i nån svartvit västernfilm där James Arness precis hade satt upp benet på en stol och antingen sagt: Now look mister... eller om det var en film som utspelas på femtiotalet så hade han satt upp benet på bildäcket och sagt: Gosh, you're swell.

Men det här var inte nån femtiotalsrulle, och han var inte James Arness. Det här var en lilafärgad bokbutik på en flygplats, och schweizarens kostymbrallor smet runt hans knä som om de vore målade på honom.

Nåja. Han köpte böckerna i alla fall.

Feuchtgebiete.

Berlinmuren är borta, nu skyltar vi Feuchtgebiete av Charlotte Roche och Fleckenteufel av Heinz Strunk för hela slanten.

En liten varning för känsliga läsare: detta inlägg kommer att handla ganska mycket om kroppsöppningar. Och då menar jag inte de som sitter i ansiktet.

Så. Feuchtgebiete. Tysklands bästsäljare. Såld i över en halv miljon exemplar, eller är det ovanför miljonstrecket nu? Hyllad och diskuterad och hatad och älskad. Direkt översatt betyder titeln fuktigt område (den heter Wetlands på engelska) och handlar om artonåriga Helen Memel som har hamnat på sjukhus efter en misslyckad intimrakning. Det är nåt som har skett vid hennes anal, och jag vet inte riktigt vad det är och jag vill verkligen inte googla det, men det är plågsamt och hon måste opereras. Medan hon ligger i sängen redogör hon för sina tankar om intimhygien, sex och allt annat som har med hennes kön och sexualitet att göra. Och det är inte rosenblad eller Disneysex här inte. Hon är rå! Explicit! Det är bajs och blod och slem och hemorrojder och jisses med kroppsvätskor. Verkligen in your face. Inga fåniga omskrivningar. Pang! Rakt på.

Vad tycker jag då? Svår fråga. Jag tycker det är jobbigt att läsa om hennes kropp. Alla saker hon gör med den. Sättet hon beskriver det på. Att det är så exponerat. Samtidigt så kan jag inte sluta läsa. Jag tycker det är snaskigt och äcklas och ändå måste jag vända sida för att se vad hon ska hitta på.  Det är kanske samma sak som när jag kollar igenom läkarböcker för att titta på bilder av konstiga sjukdomar. Same same but diffrent. En bild tar man in, scannar av passivt, lagrar i huvudet. En text som Feuchtgebiete bearbetas av fantasin och blir till en del av tanken.

Undrar hur boken hade tagits emot om en man hade skrivit den, fortfarande ur den artonåriga kvinnans perspektiv. Då skulle nog folk gått i taket, det skulle ha hojtats om Snuskgubbar! och Äckliga fantasier! men eftersom det är en av Tysklands mest kända kvinnliga hallåa/programledare/mediepersonlighet som har skrivit den så är det okej. Då säger folk istället: Äh, det är bara så som hennes sexualitet ser ut. Hon är en frispråkig kvinna! Bra jobbat! och sen är det bra med det.

Om en svensk hade skrivit den, hade den fått samma genomslag här som dess motsvarighet i Tyskland? Vet inte. Tror inte det. Fast å andra sidan, allt går att sälja med smart marknadsföring. Och det är inte Tysklands motsvarighet till Vertigo förlag som har gett ut den, det är ett stort förlag med stora resurser. Och tja, kanske var det helt enkelt så att tiden var mogen för den här boken.

Om jag rekommenderar den? Den är intressant att läsa för alla frågor den ger upphov till: får man skriva så som tjej? Finns det "bra" och "dålig" sexualitet? Varför läser folk den - upphetsning / äckel / intressant / roligt? Varför fortsätter jag att läsa fastän jag finner den plågsam?

Mitt råd till nyfikna: läs första sidan. Klarar ni av den så klarar ni av resten. Är ni inte intresserade av ämnet så strunta i att läsa boken. Och det är väl ungefär vad man kan säga om varenda bok på hela planeten: vill du inte läsa den - läs den då inte.

Plötsligt händer det.

Nära-döden-upplevelse.

Hade en märklig dröm i natt. Jag drömde att jag var i en stad som påminde en del om Metropolis, och att jag skulle gå över ett övergångsställe. Och ett övergångsställe till. Och ytterligare ett. Det fanns hur många som helst. Komplicerade korsningar med rödljus som slog om för snabbt, och flera gånger fick jag dödsföraktande kasta mig åt sidan för att inte bli påkörd av långtradare, hästdroskor och en gång susade en orange Volvo Amazon förbi mig på några millimeters avstånd.

Jättekonstigt.

Vaknade insvettad i lakanet. Stod sen i duschen och försökte mäppla med duschmunstycket - lång historia, men ibland måste man slå hårt och svära högt för att det ska fungera - då jag helt plötsligt slirade till i badkaret, förlorade balansen och höll på att slå mig fördärvad. Jag hann bara tänka: Fan, nu bryter jag armen! innan jag fick tag i duschmunstyckeshållaren och lyckades hålla mig uppe. Kollade snabbt. Inget brutet, inga blåmärken och nej, duschmunstycket fungerade fortfarande inte.

Faran var över. Jag stod stilla och försökte lugna mig efter min nära-döden-upplevelse. Gudars. Det här kommer att bli en märklig dag.

Balla-balla.

Har varit lite balla-balla idag. Det är tyska och betyder att man är lite kokofläng. Det började redan i morse då jag höll på att göra ett numera klassiskt Pocket Shop-misstag. Jag hade tagit på mig tischan och strumpbyxorna och min fina glansiga innejacka och borstat tänderna och petat näsan när jag kollade på klockan.

 - Ojoj, nu brinner det i knutarna! tänkte jag och böjde mig ner för att knyta skorna. Det var då jag såg det. Jag hade inte tagit på mig nån kjol.

Vissa misstag är jag glad över att jag upptäcker själv.

I eftermiddags slängde en man upp två böcker på disken, pekade på den ena (Das erotische Tagebuch der Catherine T av Catherine Townsend) och mumlade något.

 - Förlåt?

 - [ohörbart mummel]

 - Jaa...?

 - [mummel + frågande blick]

 - Förlåt, jag hörde inte vad Ni sa. Lite högre?

 - [mummel + pekar på boken] ... samma typ?

Ach so! Jag fattade! Killen ville ha böcker som behandlar ämnet sex! Och jag trakasserade stackarn med mina döva öron och hetsade honom att prata högre. Väldigt professionellt. Verkligen. Harkel. Jag flängde runt i butiken och plockade på mig några titlar som jag lämpade över. Han mumlade och hummade lite till och jag fick gissa mig till vad han sa utifrån längden på meningarna - det gick över förväntan faktiskt. Tror jag.

Till slut valde han fem-sex stycken och betalade med en femtiolapp. Han mumlade nåt till men jag tänkte att det var nog inget viktigt. När jag skulle ge tillbaka växeln (en tia och en femma) så sa han:

 - Humm humm.

 - Förlåt? 

 - [viftar avvärjande, ler] Hmm, brr.

 - [tvekar] Förlåt, jag förstår inte riktigt...

 - [ler jättestort, pekar på kassaskärmen] Brumm hummelhum! Humblum!

 - [paniken kryper på] Eeh... jag är svensk. Förlåt, jag hör inte vad Ni säger.

 - [nyper försiktigt tian ur min hand, pekar på femman]: Till Er!

Mannen har alltså de senaste svettiga minuterna försökt dricksa mig fem euro och jag har inte fattat nånting. Jag är verkligen balla-balla idag.

Grattis!

Den här videon får Mugatu i Zoolander att framstå som ett videoredigeringsgeni. Jisses. Vilka fade-outs, vilka bilder, vilka kläder! Och de dansar inte ens särskilt bra. Men det gör inget. För det är världens bästa låt. Period.

Den här är till dig, Christina!

Edwin Starr!

Så fruktansvärt bra soul. Alla måste dansa!

Resa genom ensamheten.

Kände att jag började förlora mitt modersmål, behövde svenska ord och meningar. Läste därför Pluras bok Resa genom ensamheten -  svart blogg och det ljuva livet (inköpt i julas på Pocket Shop i Malmö - jojomensan!)

Jag har aldrig lyssnat på Eldkvarn, ja förutom Kärlekens tunga såklart, men det är allt. Det enda jag visste var att Plura var en kille som man pratade om med allvarlig röst, ungefär så som man för samtal om Tom Waits eller Bob Dylan. Vördnad och extrem koolhet.

Boken då? Memoarer är kanske ett bättre ord. Plura berättar om uppväxten i Norrköping, flytten till Stockholm, musiken, spriten, drogerna, och framförallt om alla krossade hjärtan som har kantat hans resa. Han skriver rakt på och väjer inte för det där jobbiga som får honom att stå i en dålig dager. Jag beundrar det. Jag vet inte om jag hade kunnat vara så modig.

Nu har inte jag snortat kokain i New York eller sålt mina gitarrer för att kunna knarka i London, men alla människor har saker som de inte vill stå för. Sånt där som man friserar för att man ska hålla uppe sin botoxblanka yta. För om någon skulle se det verkliga jaget - det fula, illaluktande, skämmiga -  skulle man inte ses som samma människa. Och alla ens ansträngningar till yta skulle vara förgäves.

Alltså: bra skrivet om ett intressant liv. Inte bara för grånande män, jag fann mycket nöje i den. Jag kände att jag bondade med Plura när jag läste. Tyckte att vi var ganska lika på vissa punkter. Till exempel gillar både Plura och jag kålpudding och nybakt hemlagad leverpastej.

Vi är så tajta nu, Plura och jag.

Det här med språk.

En helt underbar Gösta Ekman från filmen Mannen som slutade röka visar ganska väl hur viktigt det är att kunna flera språk.

 - S'il vous plaît.

Invasionen från norr.

Jag ska berätta för er vad jag tycker om svenskar i Berlin. Det är ett inte helt oproblematiskt ämne. Mest på grund av att jag själv är just det. En svensk i Berlin. Fast det är annorlunda med mig. Jag är inte som de där andra svenskarna. De substanslösa.

Titta på den här killen:

Han är en typisk berlinsvensk. Han har:

 - Cheap Mondaybrallor (gudars, vilken svensk har inte Cheap Monday-brallor? Jag bor i mina)

 - påsig jacka 

 - krazy nördglasögon

 - ironisk frisyr

 - MacBook

och sist men inte minst:

 - en dryg attityd

Han är en av dem. Svenskar som flyter runt, turistar, lever i Berlin, går på fester med andra svenskar som också har påsig jacka, nördglasögon och ironiska frisyrer. De som bara pratar med dig om de kan snylta på ditt kändisskap. Som pratar högt och skränigt om hur fritt det är i Berlin, tills de snor dina tavlor och kastar ut stereon genom fönstret. För det är ju rock 'n roll. Det är ju Berlin. Och det är så man ska göra här. Tycker de.

Och sen kommer de tillbaka till Stockholm. Och de flyter runt, går på fester med andra svenskar som också har påsig jacka, nördglasögon och ironiska frisyrer. Och de glömmer fortfarande ditt namn. Och de pratar bara om hur fritt det är i Berlin, vilka grymma fester det var och vilka fantastiska tavlor de hittade där.

För de är substanslösa. Och jag är glad att de inte ingår i min umgängeskrets.

Street art Oderberger Straße.

Total inspiration.

Har börjat på en ny dagbok med fantastiskt papper. Tjockt och lagom mjukhårt för att jag ska gilla det. Och väldigt tacksamt för att rita på! Eftersom staden är sjukt inspirerande kollade jag igenom datorn om jag kunde hitta några fina bilder att rita av. Hittade en mapp där jag tagit foton av farmors och farfars fotoalbum. Schyssta studioporträtt och grymma frisyrer. Yeah!

Så här blev den glade sailorn:

Och en misstänksam farmor i unga år: 
Jag gillar verkligen hennes blick på det sista fotot. Så misstänksam, som om någon har berättat en riktig praktlögn och hon bara:

 - Hmmm... I smell something fishy.

Krasch!

Exempel på hur jag absolut inte vill vakna klockan halv åtta på morgonen: KRASCH! Prsssch-PANG!

Så här såg det ut på balkongen:

Jag vet inte riktigt vad som har hänt, men jag tolkar det som att mina stelfrusna krukväxter i balkonglådan beslutade sig för att begå kollektivt självmord genom att hoppa  utför kanten och ner på balkongens betonggolv. Och klappstolen har kastat sig över dem i vild sorg.

Det är vackert på nåt sätt.

Lange Nacht der Museen.

Igår var det Lange Nacht der Museen det vill säga att för 15 euro får man gå runt på Berlins alla museer från klockan 18 till klockan 02. Tjoho! Klart som tusan tant skulle ha en biljett! 

När vi stod på Alexanderplatz och försökte komma på vilket museum vi skulle ta först så kom det en söt liten farbror och blåste såpbubblor. Det var så rart att jag var tvungen att ta en bild.
Första stoppet blev Berliner Rathaus, det vill säga borgmästarens crib. 
På en flippgrej satt en massa yrkesvapensköldar. Här har vi märket för de som utövar exorcism på förbannade bilar:
En fin lampa i stora hallen:
Sen ville vi ha en lite mer makaber touch på kvällen, så vi åkte till Museum für Naturkunde, det vill säga Naturhistoriska museet. De hade dinosaurier!
Och uppstoppade fåglar på rad!
Och kvastfeningsfossil! Titta så uppspelt jag är! Hade jag haft en hatt hade den farit upp i luften och jag hade hurrat högt och kanske till och med hoppat en smula. Men eftersom jag befann mig på civiliserad mark nöjde jag mig med att säga:

 - Iiiih! Kvastfeniiing!
Lite undangömt hade de en hylla med mutationer. Det var konstigt. Hade jag haft ett museum så hade det övergripande temat varit mutationer. Sal efter sal med bara kalvar med två huvuden och sånt. Sjukt koolt. Och lite sött.

Sen drog vi iväg till Zoo Aquarium för att titta på stenelefanter.
Och hajar! Jädrar vad snabbt de simmade. Hammarhajen ser verkligen krazy ut. Inte för att du ser huvudet på den här bilden, men ändå. Du får tro mig på mitt ord.
Monsterhajen simmade omkring i en pytteliten tank. Med vissen fena och obehaglig blick flashade den sitt gap för oss. Den såg så trött ut. Det var nog den vissna fenan som gjorde det. Och de tolvhundra barnen som bankade på rutan.
Anemoner är så fina och koola och farliga och det enda jag kan tänka på är:

 - Undrar hur de smakar.

Sista museet för kvällen blev Schwules Museum det vill säga Gaymuseet. Intressant och mysigt litet museum, men trots att det på senare tid har blivit mer queerinriktat hade flatorna tyvärr bara 0,05 % av utrymmet. Resten var män, män och åter män. Jag gillar att läsa om bögarnas historia också såklart, men det blir lite larvigt när brudarna får så lite utrymme. Jaja. Kanske finns ett Lesbisches Museum nånstans.

Och på vägen hem såg vi en grann telefon. Det var fint.