Der Glückskeks.

Jag åt en lyckokaka idag.

Take time out for yourself today stod det. Det var fint sagt, tyckte jag. Så idag har jag:

 - Köpt tio nystan garn.

 - Skrivit ett brev på mitt brevpapper med danska elefanter på och skickat till tyska motsvarigheten till Försäkringskassan (jag kände att de förmodligen inte skulle uppskatta det hjärtformade Hello Kitty-brevpappret).

 - Pratat engagerat och länge om hårdkokta noirdeckaren Mickey Spillane med en kund som också var Mike Hammer-frälst. Jag måste tydligen läsa Raymond Chandler.

 - Av misstag och helt utan avsikt använt en av de fem härskarteknikerna.

 - Gett 40 cent till en hasande farbror i lila träningsoverall (fast jag tror att han egentligen frågade om vägen).

En ganska lyckad dag på det stora hela.

Der Witz.

En äldre herre kom in i butiken och pratade helt obegripligt. Snabb, sluddrig dialekt, frampressad mellan sammanbitna gubbtänder. Fattade ingenting. När jag bett honom prata lite långsammare (bitte, nicht so schnell!) så lyckades jag förstå vad han ville. Ett boktips.

Då! Helt plötsligt börjar han prata mycket snabbare igen, rösten går liksom upp i falsett, han tokstirrar på mig, sluddrigheten vet inga gränser, det låter bara:

 - Rorrorrorrschrrrorr! Rorrorrschra-rrrorschrrrorrr!

och jag börjar svettas, Herregud han får en stroke! tänker jag och försöker erinra mig vad skolsyster lärde oss i åttan. Först luftvägar och sen... nej fasen, var det blod först eller? Det går en kort minimal bit av ett ögonblick, den känns evig, oändlig, tiden har inget slut och då, precis då börjar gubben skratta.

Jaha. Han försökte bara berätta en vits.

Hugh Laurie vs. Hugh Laurie.

Ni vet Hugh Laurie som spelar doktor House? Den lite gubbheta mannen med steely blue eyes och stödkäpp? Han har tidigare i sitt liv skrivit en bok. Den heter The Gun Seller och ska enligt uppgift vara en skojig parodi på hårdkokta noirgenren.

Till vänster: engelska utgåvan. Till höger: tyska utgåvan.

Ser man på. Jag visste inte att den hårdkokta deckarsvängen symboliserades bäst av ett par ljusblå kalsonger.

Hellre äta gröt tillsammans än kotlett ensam.

En glad herre köpte ett lass böcker av mig, bland annat Xenophobe's guide to the germans som jag har bloggat om tidigare. Vi började småprata lite om olika kulturella skillnader och hur lätt det är att få en viss bild av ett land och dess invånare. Han frågade var jag kom ifrån, jag berättade, han funderade lite och sa:

 

 - Hmm... Sverige... Överlag ses Sverige positivt. Ni dricker mycket alkohol. Fast det gör alla skandinaver. Och ni har mycket skog och natur, men i Stockholm är det som ett USA i miniatyr. Och så är det som i den där köksscenen i den där filmen, vahettere... Tillsammans! Så är det i Sverige!

Så... Om jag har förstått det rätt så är den typiske svensken en stupfull, rödskäggig haschare som går omkring i köket utan byxor.

Jag känner igen mig precis.

Das Sauerkraut.

Jag ville äta något snällt och fint för magen till kvällsmat, så jag gled in på närmsta sylta och köpte kassler med surkål och senap.

Ibland känner jag mig genuint helylletysk. Nästa steg blir förmodligen att sy mig en dirndl, ni vet en sån där folkdräktsklädsel som alla ölflickor har på Oktoberfest.

Jädrar i min lilla låda, det tyska är så hett just nu.

Die Pfeife.

Här har vi en bok:

Och öppnar man boken ser man författaren i egen hög person:
Sergej Lukianenko (med tysk stavning) har fattat grejen. Det här med image. Att man som författare måste odla ett författarjag, något som läsarna kan relatera till men ändå se upp till. Som en polares äldre syskon. Det måste finnas någonting som gör att man vill fortsätta läsa författaren eftersom han är min kompis. 

Han röker pipa. Han har på sig en urtvättad motivtischa. Han ser ut som Kalle Moraeus yngre brorsa.

Vi är kompisar nu, jag och Sergej.

Der Topf.

Jag tipsade en dam om Die Vermessung der Welt (=Världens mått) av Daniel Kehlmann. Försökte få fram att det är en galen och ganska mustig historia. Hur tusan säger man mustig? Jag tänkte efter en sekund, sen sa jag:

 - Alltså, nu på hösten, tänk dig en gryta. Massa kött, massa frukter, massa smak och lukt. Så är denna bok! Bra denna bok. Mycket gryta!

Nä.

Som sagt var. Jag tipsar kunder om böcker. Hej vad det rekommenderas! Ibland har jag rekommenderat vissa böcker så mycket att det faktiskt känns som att jag själv har läst dem. Typexempel: Flyga drake av Khaled Hosseini (eller Drachenläufer som den heter här nere).

Jag tipsar alltså hej vilt om böcker jag aldrig har läst. Det är helt enkelt mitt jobb att hålla koll på dem, därför låter det som att jag har läst allt. Men jag kan inte ljuga på direkt fråga. Om någon vill veta om jag har läst nån speciell bok så kan jag inte stå där och skarva och säga jovisst. Då får man svart tunga, det har jag läst.

Igår kom en kille in i butiken. Han visade alla tecken på att vilja ha ett tips: scannade hyllorna, petade lite oengagerat på skyltningen, sökte min blick.

 - Hello, would you like a tips?

 - Yes please, sa han och såg lättad ut.

 - What do you read?

 - Well, the last book I read was a book in swedish, it's called...

 - Ah! Jag är också svensk! sa jag och log.

 - ÄR DU!? sa han jättehögt och jätteförvånat och sträckte fram handen för att hälsa.

Efter hans utrop (han tog verkligen i för kung och fosterland när han hojtade) småpratade vi lite om vad jag gjorde i Berlin blablabla. Till slut kom vi tillbaka till tipset.

 - Alltså, den senaste boken jag läst var Snabba Cash, sjukt bra! Annars gillade jag Da Vinci-koden också.

 - Ah! Då kan jag tipsa om The Venetian Betrayal av Steve Berry. Den är typ en blandning mellan Da Vinci-koden och Bourne-filmerna. Klurig men med mer action! sa jag och viftade med sagda bok..

 - Wow, det låter bra. Har du läst den?

 - Nä, sa jag.

Han tittade förbryllat på mig, tittade tvekande på boken och sa:

 - Jahaa... Men har du nåt annat tips då?

 - Tja, vi har ju alltid Dan Browns böcker, de är sjukt spännande, varje avsnitt slutar med en fet cliffhanger, sa jag.

 - Koolt! Har du läst den då?

 - Nä, sa jag.

Vid det här laget började han titta sig omkring lite oroligt, men det var bara han och jag i butiken. Jag märkte att han kände sig lite obekväm så jag sträckte mig efter Cormac McCarthys The Road och sa:

 - Den här har jag faktiskt läst. På riktigt.

 - Åh. Hmm, jag tror jag tar den där första faktiskt, sa han.

I kassan pratade vi lite om vart han skulle resa nånstans. Det visade sig att han var på väg till Mongoliet för att hälsa på sin mamma. Jag blev till mig och sa:

 - Wow! Vad häftigt att åka till Mongoliet! Jag har hört att det är sjukt mäktigt att rida runt på stäppen och njuta av naturen och sånt.

 - Ja. Rider du? 

 - Nä, sa jag.

Das Ren.

Efter år av letande, tunga steg genom gallerior och vild hopplöshetsförtvivlan så har jag äntligen hittat mitt mål, mitt allt och meningen med livet. Jag gick förbi ett skyltfönster i Prenzlauer Berg och tjusades av skönheten, den stolta hållningen och det vackra Pocket Shop-lila glittret.

Den ultimata prydnadsrenen har anlänt.

Sharm el Shejk.

Jag vill också vara shejk. 

Das Pflaster.

Den bästa medicinen för papercuts måste vara ett litet plåsteretui i form av ett... plåster!

Nu kan det uppstå hur mycket blodvite som helst. Vi är redo.

Åldersnoja.

Det lackar mot födelsedagen/jul/nyår och därmed den årliga månadslånga funderingen/utvärderingen/navelskådningen som kan sammanfattas med ett ord:

Åldersnoja.

Ja, det ska ju börjas i tid. Tror nog att mitt skrivande har en del i det här eftersom jag förra året bestämde mig för att ha ett färdigskrivet bokmanus nu.

Harkel.

Det blir ju inte bättre för att vi har fått in Rebecca Martins bok Frühling und so (= vår och sånt):

Inte nog med att det är butikens mest fantasilösa omslag (ja, färgerna är så dassiga i verkligheten också), bokens författare är född (håll i er nu)...

... 1990!

Hallååå! Är det bara jag som tycker att det är heeelt kockofläng? Nu kommer nittiotalisterna och tar över. En åttiotalist som jag trodde att det fanns tid för mig också, men nä! Där fick jag fikon!

Rackarns.

Åkej, åkej, men nästa år är det dags. Då är det jag som sitter på en allergiåker i Alperna och ser finurlig ut.

Julklappstips.

Det här är vad jag fick av Erika och Markus i hälsa-på-i-Berlin-present:

Allers, DN Kultur med Lehaneintervju och en stor präktig prästost som redan låg i min mage när fotot knäpptes.

Det här är vad jag fick av Marc i hälsa-på-i-Berlin-present:

Allers, Lakrisal och två stora präktiga prästostar.

Jag tycker mig ana ett tema.

Gefaxt.

Ett exempel på ett helt vanligt Pocket Shop-fax:

"Finaste älskade svenskas!

Vi medglädja mycket hår. Oss fint framser på till kvällen. Låna maten super!

Mycket finaste älskade.

Hälsingehjärtan

/PS TXL"

Der Fliegenpilz.

Jag har en prickig klänning. Den är väldigt fin. Jag har sytt den själv av resttyget från en annan klänning som inte alls blev fin. Men den här klänningen är fin. Jättefin, faktiskt.

Jag brukar få kommentarer för den, just för att den är så vackert prickig. Oftast låter det såhär:

 - Fin klänning!

 - Tack! Jag har sytt den själv.

 - Den är så prickig! Som en flugsv...

 - Som en flugsvamp. Ja, jag vet.

Alltid får jag flugsvampskommentaren. Som ett brev på posten, en finne efter chipsmassakern eller en mögelfläck på mjuka pepparkakan. Alltid.

Alltid utom just i dag.

 - Fin klänning!

 - Tack! Jag har sytt den själv.

 - Det är tyvärr sällsynt med egenproducerade kläder i vår kommersiellt infekterade tid. För att revolutionera mot storföretagen borde fler göra som du.

 - Som en flugsvamp. Ja, jag vet.