GB.

På väg till jobbet höll jag på att bli nersprungen av en hord galna GB-gubbar.

Ingen uppges ha skadats, en dog.

This is for you, Number Two.

Jag avskyr att dammsuga. Därför var det fint att Aldo städade bakutrymmet i helgen. Tyckte att han förtjänade en medalj. Gjorde en fet etta med veckat papper. Det är grejer det.

Ibland imponerar folk så mycket att man vill ge dem en eloge. Eller vad tusan, folk behöver inte ens göra nåt speciellt, de kan få eloger ändå. Hemma har jag en hel låda fylld med eloger. Häromdagen såg jag en eloge sitta på gatan och äta resterna av en mosad banan.

Eloger är nog det bästa jag vet.

Snygg räddning.

En man kommer in och frågar:

- Har ni Jan Guillous nya bok Inte utan min dotter?
- Ah, nästan rätt, den heter Men inte om det gäller din dotter.

Mannen får ett uttryck av uppenbarelse i ansiktet och säger:

- Visst tusan. "Inte utan min dotter är ju filmen där kärring... ehm, damen hamnar i knipa.

Ohörbart mummel och den vänliga gesten.

I mitt jobb ingår det att lista ut vad det är för böcker som folk söker. Allt som oftast kommer det in kunder med skrynkliga papper i näven, pekar på några nedkrafsade bokstäver och säger:

 - Kan du se vad jag har skrivit för boktitel?

eller så frågar de efter en bok vars titel de har glömt och de har ingen aning om vem som har skrivit den, enda ledtråden är att de glatt säger: 

 - Den ska vara riktigt bra!

Jomenvisst. Lite svårigheter blir det när jag har missat ett halvårs bokutgivning, men efter några följdfrågor går det oftast bra och alla blir nöjda. Häromdagen kom det in en tjej med ett korvigt papper och frågande blick och sade:

 - [Ohörbart mummel]... Ryska Federationens Ambassad?

 - Vilken författare är det? frågade jag snabbt som den fantastiska servicemänniska jag är.

Tjejen såg lite paff ut och sade sedan:

 - Nej alltså... jag letar efter Ryska Federationens Ambassad. Vet du var den ligger?

Stockholm, kåkarna och allt det där.

Häromdagen var vi i Sigtuna för att kolla på en utställning med stickade tröjor. Solen sken och himlen var molnfri och utställningen var fantastisk och allt var soligt och finfint.

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att himlen är blå. Det är en extremt märklig upplevelse för mig. Under mitt halvår i Berlin var det klarblå himmel under ungefär fyra dagar, utstpridda under sex månader. Det kunde vara gnistrande blå himmel fram till klockan sju på morgonen, sen svävade ett tjockt molntäcke in över Berlin och lade sig tillrätta över Alexanderplatz, precis som de där UFO-molnen i Independence Day.

Och nu i Stockholm: vilken grej. Jag tittar uppåt hela tiden. Vill äta det blåa. Kolla bara in Hötorgsskraporna:
Aaaah! Det är blåttblåttblått! Jädra fint. Och jag har hittat ett ställe med en massa kranar också:
Ja, huledanemej. Höga hus, stora kranar och blå himmel över hela skiten. Jag kommer nog att trivas i den här stan.

Dagens kvitto.

Femtresexnio.

Kunden var lite stressad, råkade ta fram fel betalkort, bläddrade lite, tog fram det rätta, drog kortet i kortläsaren och sade högt när hon tryckte på kortterminalens knappar:

 - Fem... tre... sex... nio. Så!

Det är en sak att förvara lappen med bankomatkoden bredvid sitt betalkort. Men att säga den högt medan man trycker den? Bra där.

Döden på vårdcentralen.

Släpade iväg mig till Årsta Vårdcentral igår för att kolla så att det inte var nån livshotande sjukdom jag hade fått. Kom till doktorn, hostade lite, lämnade några droppar blod, väntade i 45 minuter på att en tant skulle sätta en klämma på mitt finger (vilket tog ungefär tolv sekunder att göra). Effektivt.

Stapplade in hos doktorn igen som rekommenderade nässprej och te. Aight. Det kunde jag ju inte listat ut själv. Nåväl. Gick snorande ut från doktorn och tog ett kliv över en lurvig patient som hade kastat in handduken.

Ett lila offer för vårdköerna. Ett stycke tragedi mitt i Årstaidyllen. Ett gosedjur som inte längre kan föra sin talan. Vart är världen på väg?

Tillbaka till förkylningen.

Dag två av snorig näsa, feberblanka ögon och rosslig Tom Waits-röst. Vilket är det bästa sättet att ta hand om sig när man är förkyld? Finns bara en grej: Tillbaka till framtiden-boxen.

Jag måste skaffa mig en orange dunväst.

Påskjesus och flugägg i Bagis - the musical.

Jomenvisst. Lite påskfeelinki blev det. Vilken stockholmsförort är den bästa äggmålarförorten? Why, Bagis såklart!

Skrapade fram varenda kitschig Jesusbild som det gick att uppbringa. Det blev tre. Vi ställde dem i klunga. Flammande hjärtan och guldramar är bara så påskigt.
Givetvis blev det tysk dansbandsmusik med duon Rolf & Roland. Fantastiska örhängen om hjärta, smärta och en och annan tallrik med surkål. 
Då kunde äggmålandet sättas igång! Jädrar vad det målades. Oj oj oj. Blod, svett och tårar. Eller ja, mest svett faktiskt. Våren ger alla klimakterievallningar. Som en skock nymornade hundvalpar satt vi där och flåsade. Det var fint.
Mustasch!
Lite ägg:
LIte mera ägg:
Och slutligen: ett broccoliägg av Peter Torsk. Tummen upp.
Sen kom tåget så då åkte vi hem.

Istället för godisregn.

Godis i regn:

Hur går det i Finland?

En plirig farbror kommer in i butiken, hojtar glatt:

 - Tjenamors!

 - Hejsansvejsan! säger jag.

 - Har du några böcker då? säger pilsnerfilmsfarbrorn.

 - Jovars, ett par tre stycken kan jag nog skaka fram.

 - Ja, ja...

Det blir en liten paus när gubben tittar sig omkring. Han vänder sig mot mig och säger:

 - Hur går det i Finland? Går försäljningen bra?

 - Finland?

 - Ja, du kommer väl från Finland?

 - Nä, jag är från Skåne.

Gubben tittar förvånat på mig, smackar lite med munnen och säger:

 - Är du säker?

Nattfåk.

Jag tyckte verkligen om Skumtimmen av Johan Theorin. Den var annorlunda och fin och öländsk och jag gillade den på många sätt. Och jag tyckte om huvudpersonen Gerlof. Och språket. Sättet som Theorin berättade historien på. Skalmans ledord Skynda långsamt! känns närvarande. Johan Theorins senaste bok Nattfåk är inte annorlunda.

I början var jag ovan vid det något långsamma tempot, att boken var stämplad som kriminalroman utan att det hade skett nåt blodigt än och att jag inte riktigt kunde vänja mig vid att läsa på svenska igen. I boken är det en otrygg känsla av att något ska hända, eller har det redan hänt? Sorgen är närvarande redan i förtid. Jobbiga meddelanden. Allt blir fel. Samtidigt är det några inbrottstjuvar på norra delen av ön. Och det där andra, det som får den annars nedsläckta norra fyren att lysa i gryningen. Det där andra som är död.

Jag tycker om att den inte är så hysterisk. Den är fin. Faktiskt riktigt fin.

Baader-Meinhof Komplex in der Årsta.

Det förtjusande femtiotalstorget i Årsta är inte bara en hednisk samlingspunkt för barnvagnar under soliga vårdagar (Leve våren! Nu sjunger vi gemensamt stämsång på Uti vår hage!), det är även platsen för Årsta Bio. Yay!

Aaaah! Jag blir förföljd av den tyska filmindustrin! Fast det är ju en väsentlig skillnad mellan här och där. I Berlin heter filmen Der Baader-Meinhof Komplex. I Sverige heter filmen The Baader-Meinhof Komplex. För det är ju så viktigt att ha kvar bestämd artikel på filmaffischer.

Efter att biomaskinisten strulade till övergångerna mellan rullarna inte mindre än fem gånger - tappade bort bilden, sänkte textningen, tände lyset i biosalongen - så är jag ändå nöjd. Riktigt nöjd. Det var en bra film. Det var intressant att få se de här människorna, dåden, offren, förövarna... Demonstrationsscenen i början kändes brutalt verklig, och när Ulrike Meinhof såg sorgsen ut så blev även jag sorgsen. Jag grät lite också. Det var fint.

Sjuttiotalsmiljöer + verkliga händelser + Tyskland + oförrätter = min grej.

Och jag tror att jag måste se alla filmer med Bruno Ganz. Bara så ni vet.

Nils Holgersson.

Bye bye, Berlin! Hello Stockholm!

Nu är jag tillbaka i den kungliga hufvudstaden och har redan hunnit prata tyska med några glada laxar. Nej, de förstod inte vad jag sa. Ja, jag gick snabbt därifrån när jag insåg att man inte säger Entschuldigung? eller Schönen Tag noch! i det här landet.

Jaja.

En rolig sak är att min skånska dialekt aldrig har varit bredare än nu. I Tyskland var jag lite exotisk med mitt svenska uttal, tillbaka i Sverige ska jag köra hårt på det skånska. Äggakaga och och ål för hela slanten.

Imorgon tänkte jag klä ut mig till Nils Holgersson.