En pelargonknarkares bekännelser.

Jag har blivit med pelargon. Det har pågått en längre tid, redan förra året köpte jag två trevliga röda pelargoner. Och sen vet jag inte... det eskalerade. Jag började besöka Weibulls. Jag köpte blomjord. Och jag köpte sticklingar.

Jag är pelargonberoende. Hur kan man inte vara det? Titta bara! Här slår den ut sina fagra blomblad. Notera barmarken i bakgrunden. Våren är kommen!

Men när jag vaknade i morse såg det ut såhär:
Jaja, struntsamma! Pelargonen har slagit ut ännu mer. Nu prålar Balthazar (som en äkta pelargonfanatiker så döper jag mina krukväxter) med sina skarpa färger mot allt det snövita.
Jorå, en till idolbild blir det. Klipp ut och klistra upp på fönstret, vettja!
Pelargoooooon...pelargooooooon...

Dubbelgurka.

Plötsligt händer det: dubbelgurkan.

It's a sign!

Publicerad! Hurra!

Nu har det hänt! Efter flera års författande och kämpande och stretande och gnetande har jag äntligen blivit erkänd som författare.

Den ljuvliga sidan Namn och Nytt som förgyller varje frukoststund i hemmet, har tidigare i veckan lyst ut en påskverstävling. Reglerna var enkla: det skulle rimma, vara max sex rader och allra helst gå att sjunga till någon trevlig melodi. Klart jag var tvungen att medverka. Här är resultatet. Se utskrift nedanför bilden:

Ur Namn och Nytt, Dagens Nyheter, 2010-03-19:

---

Kort men mäktigt drama

Sex rader är för lite! skriar frustrerade påskpoeter med anledning av den maxgräns vi satt i projektet "Påskvers".

För lite? Spana då in vad Mads lyckats åstadkomma med bara fyra rader. Nynna gärna melodin "Nu tändas tusen juleljus".

Nu knäckas tusen påskaägg.

Vi vackra färger ser

i fjädrat ris mot varje vägg

som katten kissat ner.

Va?! Notera hur Mads bygger upp en försåtligt glad och hoppfull stämning innan hon störtar oss ned i förtvivlan.

Mästerligt!

Men "påskaägg" heter det väl inte? Jo, i Skåne, varifrån Mads stammar.

---

Den dag jag förlänas Nobelpriset i litteratur kommer jag med skrynkliga händer och skumma ögon läsa den där versen. Jag lovar.

/Mads, skriftställare.

Jackson vs. Laxå.

Såhär i schlagertider när alla sjunger på engelska hit och dit så inser jag att jag saknar något. Jag saknar något alldeles speciellt. Något märkvärdigt. Du vet vad jag menar.

Jag saknar de svenska översättningarna på utländska hits.

Som den här fräna biten med Towa Carson och Mats Olsson. Den har tidigare sjungits av nån typ som hette Johnny. Eller om det var en tjej som hette June. Eller om det kanske var båda.

Enastående. När kommer en svensk översättning av Ring of Fire?

Dekadens!

Nu är det dags! Min fascination för det syndiga levernet i Weimarrepublikens Berlin är omättligt. Tills nu. Om det är något som kan stilla min nyfikenhet är det boken Voluptuous Panic: The erotic world of Weimar Berlin av Mel Gordon.

Så stor! Så dekadent! Så fantastisk!

Och den gör sig så bra bakom min pelargonstickling!

Ett annat fynd är det vackra nothäfte jag hittade på Myrorna för en spottstyver. Och vad kan det vara för ett rasande grant omslag? Jorå, Karl Gerhard är det allt, och från 1923 års nyårsrevy till på köpet. Enastående!

1920-talet är så hett just nu. Dags att skaffa fransklänning och ha en vettskrämd apa på huvudet, precis som tidsenliga flappers. Funkar bollfrans?

Nu får det vara nog!

Nu är jag trött på allt det vita! Från och med nu ska jag vara så färgig som det bara går. Som tallriksmodellen, fast färgcirkeln. Alla färger på en gång, och allra mest orange. Tur att mor har sparat de fina klänningarna från förr, så att jag kan använda dem. Tackar!

Det är inte alltid så lätt att ta foto på sig själv. Särskilt inte när man vill ta en bild på både huvud, klänning och strumpbyxa. Då ser det ut såhär:

Just det ja, strumpbyxan måste också få komma med på ett hörn:

Får man hjälp med fotograferingen kan man göra håret så stort, så stort:

Det är gött att vara tosig.

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!

Ett inlägg tillägnat Kris Kristofferson.

Fladdrade runt i teven, hamnade framför TCM och den sköna gamla westernrullen Pat Garrett & Billy the Kid med en skägglös Kris Kristoffersson i titelrollen som den 21-årige Billy the Kid.

Blicken! Ärret! Det svettlockiga håret! För att inte tala om den nonchalant koola stilen. Jag dör!
Och vem är pågen till höger? Jomenvisst är det Bob Dylan i sin första filmroll. Tycker nog att det är ganska tydligt vem den stora stjärnan är.
Han ler blygtufft! Jag dör!
Sen rider han bort i solnedgången. Och kanske sjunger han en trudelutt också. Typ den här:

Å, Kris. Ända sen jag såg ditt välansade skägg i Blade har jag tyckt om dig. Fining.

Little Gerhard och almanackan.

Det hände en lustig grej i morse. Jag slog upp ögonen - PLOPP - och började sjunga på den här låten:

Juli / i bikini på en solig strand

Augusti / med en kräfta i din lilla hand

Du är så söt och så mild / att jag har blivit kär uti din almanacksbild

Så kär / så kär / i din bild

Det är magiskt. Little Gerhard är ett textgeni.

Grant.

Nu får man passa på att knäppa kort.

Snart är det juli och då börjar det töa.

Utmärkelse: Kreativ bloggare.

Jag blev lite röd om kinderna idag. Jag har fått en utmärkelse av Bokoffer! Jag är härmed en kreativ bloggare. Och egentligen avskyr jag kedjebrev, men nu är jag så löjligt smickrad och stolt över utmärkelsen och makten den innebär (makten!) att jag måste helt enkelt följa reglerna:

- Kopiera utmärkelsen till din blogg.

- Länka till den person som gav dig utmärkelsen.

- Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.

- Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare genom att länka till dem och skicka en kommentar i deras bloggar så att de inte missar att de har fått utmärkelsen.

Då kommer de sju små intressanta informationerna:

- Jag pratar i sömnen. Och jag gör det ofta. En gång spelade jag in mig själv. Då rabblade jag en massa arkitekturtermer samt fyra gubbnamn.

- För mig är det helt normalt att sticka och prata i telefon samtidigt. Särskilt på pendeltåget.

- I mitt hem finns två undulater. En dam och en herre. Eller två herrar. Vi vet inte riktigt.

- Jag klarar mig inte utan ost eller kaffe. Och jag vill inte ha nåt blaskigt glyttakaffe. Kärvt bryggkaffe med tjockmjölk ska det vara.

- Under ett års tid arbetade jag parallellt som bokhandelsbiträde och bagare.

- Jag skriver på en bok som kommer blåsa byxorna av er. Arbetsnamnet är: Boken som kommer blåsa byxorna av er.

- När jag var nio år tävlade jag och min bästis om vem som vågade hålla i smällarna längst. Min smällare exploderade i handen. Jag vann.

Nu till utmärkelserna, men först en värdig fanfar:

- Johan Wanloo. Ända sen jag öppnade mitt första album med De äventyrslystna karlakarlarna har denne göteborgare fått mig att fnissa. Jag menar: Videokväll. Jag dör.

- Fridas författardrömmar. När jag går in på Fridas blogg vill jag bara sätta igång och skriva femton sidor på studs. Tjoff! Hon är en författare att hålla utkik efter.

- Kurbits. Hemslöjd, bortaslöjd, nyslöjd. Det finns så mycket grymt där ute! Kurbits håller kollen.

- Alex Schulman. Mannen har inte bara skrivit den senaste boken som gjorde mig ledsen i ögat och varm i själen, han är även en produktiv bloggare. Finaste pappabloggen får till och med mig att vilja bli pappa. Och då är jag en tjej.

- Mitt Berlin. Om du vill veta nåt i Berlin - fråga Mange. Han vet. Ett vandrande Berlinwikipedia och grym fotograf i en och samma person.

- Mamma P handarbetar. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja slå frivoliteter förrän jag såg Mamma P:s vackra bilder. Traditionella och ultramoderna på en gång.

- Illusionernas blogg. För att jag tack vare denna blogg upptäcker nya och gamla bekantskaper i böckernas värld. Mycket bra!

Krattis, krattis. Nu har jag outat er kreativitet. Hoppas ni gör detsamma med andra!

Kalsongknark.

Genom familjens kontakter så har jag börjat få hem min gamla bygdetidning Skånska Dagbladet.

Eftersom Stockholm ligger i en annan tidszon så kommer tidningen först dagen efter utgivningen. Det gör inget. Jag gillar att läsa om vad som händer på hemmafronten. Internetbaserade upplagan? Bah! Då skulle jag inte få läsa den här rubriken:

Tacka vet jag uttråkade rubriksättare. Det blir så mycket mera kreativt.

Definitionen av skräck.

Häromdagen fladdrade (skånska för zappade) jag in på TCM, denna fantastiska kanal. Här finns allt från glättiga fyrtiotalskomedier till svulstiga piratfilmer. Och vi snackar från den tiden då pirater var gravallvarliga och inte alls knarkat skojfriska som Jack Sparrow.

Jag ville veta vad det var jag tittade på, så jag tryckte på infoknappen:

Som sagt, TCM är en fantastisk kanal. Sannerligen.

Rödbetan, tekannan och Schulman.

På jobbet har vi en rund och fint lila perstorpsplatta som man kan skriva boktips och nyheter på. Fast det bästa av allt är när man ritar på den. Allting blir så mycket roligare om boktipsen sägs av en rödbeta:

För att inte tala om den tjusigt ångestälskande tekannan:
Förra veckan kom en hel drös med nya böcker som var väl värda sin plats på perstorpsplattan. En av dem är Skynda att älska av Alex Schulman. Läste den igår, rackarns vad bra och fin och vemodig och vacker den var. Och så fin titel. Klart att han skulle få komma upp på tavlan:

Så är det!

Tack familjen!

Livskvalitet: nya brillor!

Jaha, är det SÅ som allting ser ut? Knivskarpt i stereovision. Grymmans!