Påskjesus och flugägg i Bagis - the musical.

Jomenvisst. Lite påskfeelinki blev det. Vilken stockholmsförort är den bästa äggmålarförorten? Why, Bagis såklart!

Skrapade fram varenda kitschig Jesusbild som det gick att uppbringa. Det blev tre. Vi ställde dem i klunga. Flammande hjärtan och guldramar är bara så påskigt.
Givetvis blev det tysk dansbandsmusik med duon Rolf & Roland. Fantastiska örhängen om hjärta, smärta och en och annan tallrik med surkål. 
Då kunde äggmålandet sättas igång! Jädrar vad det målades. Oj oj oj. Blod, svett och tårar. Eller ja, mest svett faktiskt. Våren ger alla klimakterievallningar. Som en skock nymornade hundvalpar satt vi där och flåsade. Det var fint.
Mustasch!
Lite ägg:
LIte mera ägg:
Och slutligen: ett broccoliägg av Peter Torsk. Tummen upp.
Sen kom tåget så då åkte vi hem.

Baader-Meinhof Komplex in der Årsta.

Det förtjusande femtiotalstorget i Årsta är inte bara en hednisk samlingspunkt för barnvagnar under soliga vårdagar (Leve våren! Nu sjunger vi gemensamt stämsång på Uti vår hage!), det är även platsen för Årsta Bio. Yay!

Aaaah! Jag blir förföljd av den tyska filmindustrin! Fast det är ju en väsentlig skillnad mellan här och där. I Berlin heter filmen Der Baader-Meinhof Komplex. I Sverige heter filmen The Baader-Meinhof Komplex. För det är ju så viktigt att ha kvar bestämd artikel på filmaffischer.

Efter att biomaskinisten strulade till övergångerna mellan rullarna inte mindre än fem gånger - tappade bort bilden, sänkte textningen, tände lyset i biosalongen - så är jag ändå nöjd. Riktigt nöjd. Det var en bra film. Det var intressant att få se de här människorna, dåden, offren, förövarna... Demonstrationsscenen i början kändes brutalt verklig, och när Ulrike Meinhof såg sorgsen ut så blev även jag sorgsen. Jag grät lite också. Det var fint.

Sjuttiotalsmiljöer + verkliga händelser + Tyskland + oförrätter = min grej.

Och jag tror att jag måste se alla filmer med Bruno Ganz. Bara så ni vet.

Nils Holgersson.

Bye bye, Berlin! Hello Stockholm!

Nu är jag tillbaka i den kungliga hufvudstaden och har redan hunnit prata tyska med några glada laxar. Nej, de förstod inte vad jag sa. Ja, jag gick snabbt därifrån när jag insåg att man inte säger Entschuldigung? eller Schönen Tag noch! i det här landet.

Jaja.

En rolig sak är att min skånska dialekt aldrig har varit bredare än nu. I Tyskland var jag lite exotisk med mitt svenska uttal, tillbaka i Sverige ska jag köra hårt på det skånska. Äggakaga och och ål för hela slanten.

Imorgon tänkte jag klä ut mig till Nils Holgersson.

En tråkig måndag.

Måndagar. Hu. Det finns roligare grejer. Hade lite tråkigt så jag klippte ut en mustasch i färgat papper och fäste på böckerna. Allting blir ju så mycket roligare med en rejäl snorbroms. Kolla bara på Jack Welch. Så nöjd han ser ut.

Barack Obama passade också ganska bra i sina feta knävelborrar. Det blev lite nästan i klass med Nietzsche. Mycket tjusigt.
Provade även en nättare modell på presidenten. Kände att den var lite mer praktisk än den andra. Den här mustsachen påminner mer om Eugen Sandow. Rasande grann. Kolla bara här. Heja leopardkalsonger.

Fast den finaste mustaschbäraren är såklart barnet på omslaget till den tyska versionen av Bitterfittan. Så vackert. Och så klockrent.

Jag vill också ha ett litet mustschbarn när jag blir stor.

Die schwarze Dame.

Vi har fått in en bok av Stephen L. Carter, Die schwarze Dame heter den. Den är som en Rorschach-bild. Fast skillnaden är att här är det inga tvivel om vad omslaget visar. Ser ni det också? Den lille mannen som går in i det stora kvinnokönet.

Jag minns när jag såg Sagan om ringen (eller kanske inte, det kanske var nån av de andra filmerna, de har mer likheter sig emellan än vad Beppes godnattstund-avsnitten har). Hursomhelst, jag såg en av filmerna med de där krullhåriga lajvarna och rätt vad det var så dök det upp nåt brinnande på filmduken.

 - Men det är ju en flammande... tänkte jag. Ja, ni ser det också. Det är ett brinnande kvinnligt könsorgan. Sorry, men så är det.

Sauron är en flammande fitta.

Filler?

Det fina med att bo i Tyskland är inte bara att man blir rättad i allt man säger (ack, dessa prepostioner och dativobjekt!), det är lika roligt att fnissa över när tyskarna ska prata engelska.

Grejen med tyskan är att det finns många låneord från engelskan, och det blir ju jätteskojigt när en tysk försöker säga ett fränt, nej förlåt, tufft engelskt ord. Och hur de än försöker med uttalet så låter det ändå inte i närheten av engelska.

Som idag när en kund frågade efter tips, och jag frågade vad han helst läste.

 - Jag tycker om Filler. 

 - Förlåt, Filler?

 - Ja, Filler. Ni har väl en hel del Filler här? Eller?

Sen fattade jag. Killen letade inte efter en författare som hette Filler, han ville läsa en thriller. Fantastiskt. Hädanefter ska jag alltid säga filler. Det blir så mycket roligare då.

Löwenspuren in Knullhausen.

Idag begav jag mig till det enorma Humanavaruhuset vid Frankfurter Tor. Det passade på nåt sätt väldigt bra med second hand-kläder i DDR:s gamla paradhus. Som om det var tänkt så från början.

Det finns så mycket tyg och kläder och grejer! Jag blir lika glad varje gång jag hittar knasiga klänningar i det där syntetmaterialet som känns lite strävt och pappersaktigt. Inte för att det är särskilt skönt, och inte luktar det särskilt gott heller, men det är känslan av igenkännande som är mysigt. Om man nu ska psykologisera second hand-inköp.

Utsikten gick inte av för hackor. Mina damer och herrar: Frankfurter Tor!
Och eftersom det är Humana som vi pratar om så hade de såklart ett stort utbud av dirndl. Eller är det dirndls i plural? Hursomhelst, det är ett sånt där klämmigt folkdräktliknande plagg som alla jäntor har på sig på Oktoberfest. Väldigt tyskt. Och fint.
Men den stora behållningen var såklart bokavdelningen. Där fanns den gamla bestsellern Löwenspuren in Knullhausen av Hanns Krause.

Det verkade vara en ganska gripande historia om hur det finns lejonspår i det lilla samhället Knullhausen. Mina tankar började vandra. Finns Löwenspuren in Knullhausen i svensk översättning? Hur ser invånarna ut i Knullhausen? Vad är huvudnäringen i en liten ort som Knullhausen? Och framförallt: vad gör folk i Knullhausen på sin fritid?

Döner mit alles.

Efter att ha arbetat elva dagar i sträck så kände jag för en myspysig hemmakväll. Köpte en badpuck (ja, en sån puck man lägger i badet) med smak av rosmarin och plumsade i vattnet. Aaaah... Underbart!

Och som sagt, det finns ju andra grejer som en mysig hemmakväll inte kan vara utan. Som en film med Bill Murray - har ni tänkt på att han har likadana kinder som Elvis? - och tjeckisk öl.
Men det är inte allt. En myspysig hemmakväll kräver mer än så. Den kräver chips. Och inte vilka chips som helst. Nä, den här kvällen kräver chipssmaken Döner mit alles = kebab med allt!
Jepp. Kebabchips. Notera just det där mit alles. Fast jag vet inte om det stämmer. Hur mycket jag än försökte bena ut chipsens smaksensationer så kände jag varken gurka eller rödkål. 

Zeitung!

Bara för att du står ute i ankomsthallen, tittar in på mig som står och betjänar en kund vid kassan medan du - fortfarande på någon meters avstånd från butiken - skriker på gubbig, sydtysk dialekt:

 - Tidning? Tidning? Tidning? Tidning?

så betyder inte det att jag kommer att hjälpa dig. Lite hyfs får man fan ha.

Bitterfotze vs. Vaterland.

En man slänger upp Vaterland av Robert Harris på disken, betalar, avböjer vänligt plastpåse, ser mig i ögonen samtidigt som han säger hejdå och greppar sin bok.

Problemet var bara att han råkade missa Vaterland och istället grabba tag i Bitterfotze (a.k.a Bitterfittan) av Maria Sveland som var skyltad på disken. Tur att jag hann hojta till innan han sprang iväg. Kanske blir konstigt om han gosar ner sig i läsfåtöljen, tar en klunk av teet och tänker:

 - Härligt! Nu ska jag läsa min dystopiska alternativa framtidsroman där Tredje riket är en skrämmande verklighet! och istället börjar läsa Bitterfotze.

Rückseite vs. Hinterseite.

När folk frågar om jag har läst en speciell bok så händer det att jag svarar:

 - Nä, jag har bara läst på baksidan och bläddrat lite, men den verkar bra!

Och ordet för bokens baksida är ju Hinterseite. Det vet ju alla. Och det har jag gått omkring och sagt i fem månader. Tills igår. För igår fick jag höra att det inte alls heter Hinterseite. Det heter Rückseite. Så vad är det då som jag har sagt till höger och vänster i fem månader?

 - Nä, jag har bara läst på rövsidan och bläddrat lite, men den verkar bra!

Der böser Blick.

Det finns en dörr precis bredvid vår butik. Det är egentligen en nödutgång vilket uppmärksammas med texten öffnen nur bei Gefahr vilket betyder öppnas endast vid fara. Flertalet människor tolkar denna texten som antingen öppna mig så fort du vill röka eller är du också lat och orkar inte gå genom snurrdörren som alla andra människor? Då är detta dörren för dig!

Varje gång dörren öppnas så blir det svinkallt i butiken och jag blir på dåligt humör. Så fort jag känner en kall vindil mot min nacke så vänder jag mig om och kastar onda ögat på dörren. Sen går jag dit med hårda matronasteg och drar igen dörren. Hårt.

Igår kände jag den kalla vinden. Jag vände mig om och POW! kastade onda ögat rakt mot två glada semestersvenskar som råkade stå ivägen. Vid synen av mitt onda-öga-ansikte såg de vettskrämda ut och sprang ut genom dörren.

Oops.

Sauber.

Det finns ingen bra översättning på engelskans clear. Det ordet funkar till så mycket. All clear, I'm clear, it's clear, we're all clear! Själva innebörden av Det är OK! Lugna puckar! 

Igår försökte jag mig ändå på att säga en egenpåhittad översättning. Tänkte att clear och sauber är väl typ samma sak:

 - Muss du auf Klo?

 - Nee, ich bin sauber.

Översättning:

 - Behöver du gå på toa?

 - Nä, jag är rumsren.

Lemur?

Pratade med en kund som gillade både Chuck Palahniuk och Charles Bukowski, efter ett tag frågade han om jag kom från Holland.

 - Nä, jag kommer från Sverige.

 - Verkligen? Du låter precis som lemuren i Madagaskar, och han kommer från Holland.

Deutsche Touristen!

Jag har semester och besök! Tjoho! Igår gjorde vi stan enligt den gamla Mads/Caroline-traditionen Deutsche Touristen. Alltså vi går omkring och pratar enbart tyska med varandra och låtsas vara turister. Denna lek blir än mer intressant nu när vi faktiskt befinner oss i Berlin.

De där blåa rören är krazy. Det här fotot är knäppt vid Alexander Platz, finns en hel del rör vid Potsdamer Platz också. Vad är det i dem? El? Vatten? Gas? Känns lite osäkert om det är gas i dem. Och lite I take a walk on the wild side.

Fina Berliner Dom speglar sig i vattnet. Så grant så.
...och min fascination över händer går vidare. Nu är det bronshänder som är på tapeten. Eller ja, dörren i detta fallet.
Hej pelargång! Vad roligt att se dig!
Dickes B an der Spree!
Titta här. Det är inte en pamplemousse. Det är en psykopomp. Och det ser ut som att han har sålt smöret och svalt pengarna.
Här kan man tänka på hemskheter om man vill:
Två trägubbar på gränsen till verklighet.
Givetvis knäppte jag ett kort där bibliotekarien Caroline går in i personalingången på Berliner Staatsbibliothek. 
Fantastiska innergårdar finns även i Berlin. Denna vid Münzstraße.

Vi kände oss lite suddiga i kanten så vi tog en canneloni på ett hak. Det var nice.

Det är ju inte klokt vad trött man blir av att gå och knäppa kort på allting. Vi satte oss i varsin fåtölj på Dussmann. Det var skönt.
Två timmar senare hittade vi ett kalsongmärke som antagligen aldrig kommer slå i Sverige.

Feierabend.

Det finns så bra ord i det tyska språket. Ta till exempel ordet Feierabend. Direktöversatt blir det festkväll men det betyder mer än så. Inget som får plats i ett ord. Det blir hela meningar, som när de där vackra indiannamnen blir översatta till svenska. Istället för Feierabend kan man säga: 

kvällen som kommer efter en arbetsdag 

eller 

när man har jobbat färdigt för dagen 

eller 

den där tiden efter att man har gått från arbetet, snörat på sig bowlingskorna och slagit strike två gånger i rad men det blev en svår spärr tredje gången så det blev Leffe som fick bjuda laget runt fast lika bra var väl det, bara han inte var så mallig.

Fast det är klart, man kan ju säga frikväll också.

Jag vill sitta bredvid ålen, tack.

 - Du, hur säger man egentligen "Jag vill sitta vid gången" på engelska? Kan man säga "I want to sit by the gang"?

 - Vill du sitta med gänget? Haha! Näe, är det inte nåt med ro... ro... road? I want to sit at the road?

 - Det låter inte heller rätt.

 - Nä.

[paus]

 - Men du, heter det inte "isle"? Typ... I want to sit by the isle. Eller?

 - Just det ja! Det kan inte vara så svårt att komma ihåg. Åkej, I want to sit by the eel.

 - Öhm... nu sa du att du vill sitta bredvid ålen.

 - Åh. Jaja. Jag får väl säga "Not by the window, please!" istället.

D-E-U-T-S-C-H.

Amerikansk kvinna pekar på Top Ten och säger:

 - That word, D-E-U-T-S-C-H. What does that mean?

 - Oh, it's "german" in german.

 - What, so german isn't called "german" in Germany?

 - Eh, no, 'cause Germany is called "Deutschland" in german.

 - Oh. Ok. Well, that made sense.

Der Mitbewohner.

Killen jag bor med är en hyvens prick. Jag stapplade ut i köket, gned sömngruset ur ögonen (tack för den, John Blund!) och möttes av ett glatt sydtyskt ansikte.

 - Godmorgon! Jag har köpt några nyrökta ålar, vill du ha en?

Sällan har jag dansat så mycket så tidigt. Jag ä-l-s-k-a-r rökt ål. Och framförallt när den är mjäll och fin och alldeles färsk. Underbart! Han hade även Schwarzbrot från ålrökeriet samt en flaska Löffel-Korn som man ska dricka efteråt. Med sked, så klart.
Ett ytterligare exempel på vilken grym människa vi har att göra med:

 - Jag har köpt en flygarmössa. Vill du prova den?

Vilket utomordentligt trevligt sätt att börja en lördag på. Det här blir bara bättre och bättre. Fattas bara att jag får lägga vantarna på den där rävboan jag har spanat in så är dagen fulländad.

Hur man förför ett bokhandelsbiträde.

Två kostymklädda herrar i fyrtioårsåldern kom in i butiken. Jag stod på pallen och dammade hyllor, sa glatt Hallo! men de var inbegripna i ett samtal på schweizertyska och såg transittrötta ut så de hörde mig inte. Jag klev ner från pallen, etablerade ögonkontakt och sa Hallo! en gång till. Jomenvisst, nu hälsade de avmätt. Jag log och frågade:

 - Vill Ni ha ett boktips?

Mannen med det tjusiga skägget - en ganska nätt herre, någon centimeter kortare än jag - tittade inte på mig när han med halvslutna ögon sa:

 - Nåt spännande.

 - Åkej, kolla in Jo Nesbø och Stieg Larsson, bla bla bla... sa jag och räckte honom två böcker.

Det var då han gjorde det. Han ställde sig väldigt nära mig och med en suck satte han upp ena foten på pallen som jag nyss hade stått på. Hans italienska kostymbyxor smet åt över benet på ett inte helt smickrande vis. Och jag märkte att det var med viss ansträngning som han stod med benet i denna höga position eftersom han - som sagt - var någon centimeter kortare än jag och pallen är ganska hög.

Jag kände mig som en jänta i nån svartvit västernfilm där James Arness precis hade satt upp benet på en stol och antingen sagt: Now look mister... eller om det var en film som utspelas på femtiotalet så hade han satt upp benet på bildäcket och sagt: Gosh, you're swell.

Men det här var inte nån femtiotalsrulle, och han var inte James Arness. Det här var en lilafärgad bokbutik på en flygplats, och schweizarens kostymbrallor smet runt hans knä som om de vore målade på honom.

Nåja. Han köpte böckerna i alla fall.