Herr Korv.

Dagens felhörning:

- Här korkas det upp!

blev någonstans mellan ytterörat och hjärnbarken i mitt huvud:

- Herr Korv kastar upp!

Frågan är: vem är Herr Korv och varför kastar han upp?

Bära kebaben.

Eftersom Sveriges godaste kebab - Palmyra! - finns på gångavstånd, så knallade vi dit i fredags. Gött! Alltså, kardemummakryddat ris, jag dör! Obegripligt gott.

På vägen hem hade vi följande briljanta konversation:

- Kan du Barack Obama?

- Va?

- Kan du bära kebaben?

Publicerad! Hurra!

Nu har det hänt! Efter flera års författande och kämpande och stretande och gnetande har jag äntligen blivit erkänd som författare.

Den ljuvliga sidan Namn och Nytt som förgyller varje frukoststund i hemmet, har tidigare i veckan lyst ut en påskverstävling. Reglerna var enkla: det skulle rimma, vara max sex rader och allra helst gå att sjunga till någon trevlig melodi. Klart jag var tvungen att medverka. Här är resultatet. Se utskrift nedanför bilden:

Ur Namn och Nytt, Dagens Nyheter, 2010-03-19:

---

Kort men mäktigt drama

Sex rader är för lite! skriar frustrerade påskpoeter med anledning av den maxgräns vi satt i projektet "Påskvers".

För lite? Spana då in vad Mads lyckats åstadkomma med bara fyra rader. Nynna gärna melodin "Nu tändas tusen juleljus".

Nu knäckas tusen påskaägg.

Vi vackra färger ser

i fjädrat ris mot varje vägg

som katten kissat ner.

Va?! Notera hur Mads bygger upp en försåtligt glad och hoppfull stämning innan hon störtar oss ned i förtvivlan.

Mästerligt!

Men "påskaägg" heter det väl inte? Jo, i Skåne, varifrån Mads stammar.

---

Den dag jag förlänas Nobelpriset i litteratur kommer jag med skrynkliga händer och skumma ögon läsa den där versen. Jag lovar.

/Mads, skriftställare.

Jackson vs. Laxå.

Såhär i schlagertider när alla sjunger på engelska hit och dit så inser jag att jag saknar något. Jag saknar något alldeles speciellt. Något märkvärdigt. Du vet vad jag menar.

Jag saknar de svenska översättningarna på utländska hits.

Som den här fräna biten med Towa Carson och Mats Olsson. Den har tidigare sjungits av nån typ som hette Johnny. Eller om det var en tjej som hette June. Eller om det kanske var båda.

Enastående. När kommer en svensk översättning av Ring of Fire?

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!

Little Gerhard och almanackan.

Det hände en lustig grej i morse. Jag slog upp ögonen - PLOPP - och började sjunga på den här låten:

Juli / i bikini på en solig strand

Augusti / med en kräfta i din lilla hand

Du är så söt och så mild / att jag har blivit kär uti din almanacksbild

Så kär / så kär / i din bild

Det är magiskt. Little Gerhard är ett textgeni.

Mobiltelefonlöshet: Experiment 1A.

Experimentets namn: Ett analogt sms.

Experimentets syfte: Att få kontakt samt föra ut budskap i kortfattad textform. 

Experimentets utförande: 

Siri Hustvedt.

Idag kom Siri Hustvedt till butiken. Inte varje dag man får amerikanska författare på besök. Alla var spända och nervösa och inte så lite uppe i varv. Själv höll jag på att studsa runt som en tennisboll i en torktumlare. Så långt ifrån svalt och förföriskt lugn som man kan komma.

Så ringde telefonen. Siri Hustvedt skulle hämtas och lotsas in och det blev av någon anledning jag som hamnade längst fram i välkomstkommittén. Jag ville säga något om hennes norska arv, om de fina skildringarna av det amerikanska samhället, jag ville visa mig som någon som hänger med, någon som är intressant och belevad och kanske skulle Den Stora Författaren tycka att jag var lite, lite ball.

Jag sträckte alltså fram handen och sade:

 - Hello, my name is Mads. Do you speak english?

Styrketräning?

Igår var det cellprov hos gynekologen. Vilken ångest jag hade innan! Vad skönt att det är över! Bara fyra veckors väntan innan provsvaren kommer. Som att vänta på en specialbeställd soffa.

Ringde lilsis från tunnelbanan för att berätta nyheten. Ville inte att hela vagnen skulle höra vad jag hade gjort, så jag sänkte rösten och viskade:

- Jag har varit på gyn.
- Va? sade lilsis.
- Jag har varit på gyn! väste jag lite högre.
- Jaha. Har du styrketränat?
- Nej, inte gym. GYN! Jag har varit hos gynekologen idag! vrålade jag .

Det blev tyst. Alla i vagnen vände sig om och tittade på mig. Bra där.

Dagens kvitto.

Hur går det i Finland?

En plirig farbror kommer in i butiken, hojtar glatt:

 - Tjenamors!

 - Hejsansvejsan! säger jag.

 - Har du några böcker då? säger pilsnerfilmsfarbrorn.

 - Jovars, ett par tre stycken kan jag nog skaka fram.

 - Ja, ja...

Det blir en liten paus när gubben tittar sig omkring. Han vänder sig mot mig och säger:

 - Hur går det i Finland? Går försäljningen bra?

 - Finland?

 - Ja, du kommer väl från Finland?

 - Nä, jag är från Skåne.

Gubben tittar förvånat på mig, smackar lite med munnen och säger:

 - Är du säker?

Nattfåk.

Jag tyckte verkligen om Skumtimmen av Johan Theorin. Den var annorlunda och fin och öländsk och jag gillade den på många sätt. Och jag tyckte om huvudpersonen Gerlof. Och språket. Sättet som Theorin berättade historien på. Skalmans ledord Skynda långsamt! känns närvarande. Johan Theorins senaste bok Nattfåk är inte annorlunda.

I början var jag ovan vid det något långsamma tempot, att boken var stämplad som kriminalroman utan att det hade skett nåt blodigt än och att jag inte riktigt kunde vänja mig vid att läsa på svenska igen. I boken är det en otrygg känsla av att något ska hända, eller har det redan hänt? Sorgen är närvarande redan i förtid. Jobbiga meddelanden. Allt blir fel. Samtidigt är det några inbrottstjuvar på norra delen av ön. Och det där andra, det som får den annars nedsläckta norra fyren att lysa i gryningen. Det där andra som är död.

Jag tycker om att den inte är så hysterisk. Den är fin. Faktiskt riktigt fin.

Nils Holgersson.

Bye bye, Berlin! Hello Stockholm!

Nu är jag tillbaka i den kungliga hufvudstaden och har redan hunnit prata tyska med några glada laxar. Nej, de förstod inte vad jag sa. Ja, jag gick snabbt därifrån när jag insåg att man inte säger Entschuldigung? eller Schönen Tag noch! i det här landet.

Jaja.

En rolig sak är att min skånska dialekt aldrig har varit bredare än nu. I Tyskland var jag lite exotisk med mitt svenska uttal, tillbaka i Sverige ska jag köra hårt på det skånska. Äggakaga och och ål för hela slanten.

Imorgon tänkte jag klä ut mig till Nils Holgersson.

Ministern kommer!

Idag kom svenske Handelsministern på besök i butiken. Det var pirrigt. Alla var lite extra finklädda och nervösa och skrattade högt och en smula gällt. Jag petade till högen med Der Vorleser ungefär sjuttiotvå gånger. Spejade ut mot flygplatsens huvudgång, rättade till håret, försökte ignorera min glansiga näsa.

Sen kom Ministern.

Det var trevligt. Mycket handskakande, hej hej, trevligt, jotack, hehe, eller hur, Mathias höll ett litet tal, några gillande nickar och hummanden senare var det hela över. Det gick så snabbt att jag inte hann ta en bild på Ministern. Men jag har det näst bästa.

Varsågoda. Här har ni Johan och Mathias, strax efter närkontakten av tredje graden.

Ministernärkontakten, that is.

Grattis Victoria och Daniel!

Det värmer ett rojalisthjärta som mitt att favoritkronprinsessan har förlovat sig med sin gymägare. Är det inte vackert så säg. Jag blev faktiskt lite tårögd när jag tittade på presskonferensen och de såg så kära ut och var riktigt fina ihop. Inte så konstigt att jag blev blödig, jag blir alltid det under såna där tillfällen. När bröllopet mellan Mette-Marit och Haakon tevesändes satt jag och mor i soffan och snörvlade ihop. Det var så vackert.

Hoppas det blir ett pussel av Victoria och Daniel, precis som det blev av förlovningen mellan Kungen och Silvia då för trettiotre år sedan. Då ska jag köpa det också. 

Kungen och Silvia är fortfarande mina favoriter, framförallt deras 70-talsliv och leverne. Stylish kärlek i technicolorfärgskala äger! Dessutom var de så söta. Nåväl. Bara det släpps ett Victoria och Daniel-pussel så blir jag nöjd.

Feierabend.

Det finns så bra ord i det tyska språket. Ta till exempel ordet Feierabend. Direktöversatt blir det festkväll men det betyder mer än så. Inget som får plats i ett ord. Det blir hela meningar, som när de där vackra indiannamnen blir översatta till svenska. Istället för Feierabend kan man säga: 

kvällen som kommer efter en arbetsdag 

eller 

när man har jobbat färdigt för dagen 

eller 

den där tiden efter att man har gått från arbetet, snörat på sig bowlingskorna och slagit strike två gånger i rad men det blev en svår spärr tredje gången så det blev Leffe som fick bjuda laget runt fast lika bra var väl det, bara han inte var så mallig.

Fast det är klart, man kan ju säga frikväll också.

Jag vill sitta bredvid ålen, tack.

 - Du, hur säger man egentligen "Jag vill sitta vid gången" på engelska? Kan man säga "I want to sit by the gang"?

 - Vill du sitta med gänget? Haha! Näe, är det inte nåt med ro... ro... road? I want to sit at the road?

 - Det låter inte heller rätt.

 - Nä.

[paus]

 - Men du, heter det inte "isle"? Typ... I want to sit by the isle. Eller?

 - Just det ja! Det kan inte vara så svårt att komma ihåg. Åkej, I want to sit by the eel.

 - Öhm... nu sa du att du vill sitta bredvid ålen.

 - Åh. Jaja. Jag får väl säga "Not by the window, please!" istället.

Arne Beurling gosar i förrådet.

Jag är inte typen som för anteckningar när jag läser romaner, föredrar att hålla allting i huvudet istället, men den här boken är verkligen... mindblowing! Vad fasen heter det på svenska, hjärnsprängande? Nä, det låter bara äckligt. Nåväl. Exempel på anteckningar här nedan.

Ja, ni hajar. Jag tror att jag måste lära mig mer om matematik. Och jag borde läsa färdigt den där boken om Arne Beurling som ligger i ett förråd i Bagarmossen och gosar.

Alltså, det är boken som ligger i förrådet. Arne Beurling själv befinner sig förhoppningsvis någon annanstans.

Resa genom ensamheten.

Kände att jag började förlora mitt modersmål, behövde svenska ord och meningar. Läste därför Pluras bok Resa genom ensamheten -  svart blogg och det ljuva livet (inköpt i julas på Pocket Shop i Malmö - jojomensan!)

Jag har aldrig lyssnat på Eldkvarn, ja förutom Kärlekens tunga såklart, men det är allt. Det enda jag visste var att Plura var en kille som man pratade om med allvarlig röst, ungefär så som man för samtal om Tom Waits eller Bob Dylan. Vördnad och extrem koolhet.

Boken då? Memoarer är kanske ett bättre ord. Plura berättar om uppväxten i Norrköping, flytten till Stockholm, musiken, spriten, drogerna, och framförallt om alla krossade hjärtan som har kantat hans resa. Han skriver rakt på och väjer inte för det där jobbiga som får honom att stå i en dålig dager. Jag beundrar det. Jag vet inte om jag hade kunnat vara så modig.

Nu har inte jag snortat kokain i New York eller sålt mina gitarrer för att kunna knarka i London, men alla människor har saker som de inte vill stå för. Sånt där som man friserar för att man ska hålla uppe sin botoxblanka yta. För om någon skulle se det verkliga jaget - det fula, illaluktande, skämmiga -  skulle man inte ses som samma människa. Och alla ens ansträngningar till yta skulle vara förgäves.

Alltså: bra skrivet om ett intressant liv. Inte bara för grånande män, jag fann mycket nöje i den. Jag kände att jag bondade med Plura när jag läste. Tyckte att vi var ganska lika på vissa punkter. Till exempel gillar både Plura och jag kålpudding och nybakt hemlagad leverpastej.

Vi är så tajta nu, Plura och jag.

Exilsvenskarna och jag.

Fikade på Oberholz med Mange. Laxwraps + latte macchiato = mumma för själen. Lite svettigt dock. Eftersom de senaste dagarna har varit exempel på smällkall kontinentalvinter så hade jag garderat mig: vinterjacka, mössa, vantar, stickad sjal, icke-stickad sjal, kofta, skjorta och yllebyxor. Ja, jag har ett par yllebyxor, åkej? Sjukt snygga i sailormodell. Bara så ni vet.

Anyway, just idag har ozonhålet hamnat över Berlin för det var öppnad-jacka-varmt hela dagen. Slet av de mesta plaggen (yllebrallorna behölls på, thankyouverymuch) och gled gatan fram och knäppte kort.

Vilken gata jag var på? Ingen aning, skylten var blank:

Jag stod kvar i det här gathörnet och tittade på ljuset i en kvart. Helt fantastiskt ljus. Jag tog typ trettio bilder. Två blev bra:





De brandgula näspingvinerna häckar på Kastanienallee:





Jag stötte på en svensk skylt idag! Jisses, man blir ju tårögd för mindre. De saluförde Waffeln auf Schwedisch med sylt och grädde och skrev att det var smaskigt, wie man in Schweden sagt. Vi kanske ska skriva lite fler texter på svenska på jobbet?
Det var inte det enda exemplet på exilsvenskar. Jag stötte på den här fina taggen:
Å! Det är någon som har skrivit hej! Det tyckte jag var fint. Och såklart, eftersom det är svenskar vi pratar om så hade de även skrivit bajs.