Ett litet inlägg om musik.

Är sist i världen med att upptäcka 2Pac. Åh, bara typ fjorton år för sent. Men ändå! Fantastisk musik. Har blivit besatt av All eyez on me. Hörde den i ett avsnitt av Entourage och lyssnar på den om och om igen.

Finfin melodi! Fast en av de bästa låtarna i världen är nog Wrap your chops med Chords.

Den låten får mig alltid att känna mig snyggast i världen. Och det vill inte säga lite.

Du vet att det är dags att klippa dig när luggen fastnar i gylfen.

Jag ser ut som en skräckfilm i håret. Bokstavligen! Det här är en typisk morgonfrisyr:

Klipptid på fredag. Håret kommer förmodligen bli kortare. Hur ska man tackla detta? Genom att lyssna på skön musikalmusik såklart.

Finsk afton.

Eftersom det är Eino Leino-dagen idag så har jag den stora glädjen att utlysa finsk afton! Det är bara att ta på sig bästa vit-blå-randiga klänningen, värma upp dragspelet och sätta igång med den ljuva tangon.

Och vad passar bättre än finska tjärpastiller? Det perfekta godiset som till och med är smarrigt ihop med öl, och det får vi väl ändå erkänna att det inte tillhör vanligheterna. Gott!

Hittade den här godbiten på Hemköp: finsk råglimpa från Finska Hembageriet i Eskilstuna. Precis lagom syrlig och riktigt god tillsammans med salt smör och vällagrad ost.

Avslutningsvis vill jag bjuda på ett örhänge med Helena Siltala, nämligen Ranskalaiset korot från 1959. Det är bara att hugga in på råglimpan och njuta av musiken.

Jackson vs. Laxå.

Såhär i schlagertider när alla sjunger på engelska hit och dit så inser jag att jag saknar något. Jag saknar något alldeles speciellt. Något märkvärdigt. Du vet vad jag menar.

Jag saknar de svenska översättningarna på utländska hits.

Som den här fräna biten med Towa Carson och Mats Olsson. Den har tidigare sjungits av nån typ som hette Johnny. Eller om det var en tjej som hette June. Eller om det kanske var båda.

Enastående. När kommer en svensk översättning av Ring of Fire?

Dekadens!

Nu är det dags! Min fascination för det syndiga levernet i Weimarrepublikens Berlin är omättligt. Tills nu. Om det är något som kan stilla min nyfikenhet är det boken Voluptuous Panic: The erotic world of Weimar Berlin av Mel Gordon.

Så stor! Så dekadent! Så fantastisk!

Och den gör sig så bra bakom min pelargonstickling!

Ett annat fynd är det vackra nothäfte jag hittade på Myrorna för en spottstyver. Och vad kan det vara för ett rasande grant omslag? Jorå, Karl Gerhard är det allt, och från 1923 års nyårsrevy till på köpet. Enastående!

1920-talet är så hett just nu. Dags att skaffa fransklänning och ha en vettskrämd apa på huvudet, precis som tidsenliga flappers. Funkar bollfrans?

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!

Ett inlägg tillägnat Kris Kristofferson.

Fladdrade runt i teven, hamnade framför TCM och den sköna gamla westernrullen Pat Garrett & Billy the Kid med en skägglös Kris Kristoffersson i titelrollen som den 21-årige Billy the Kid.

Blicken! Ärret! Det svettlockiga håret! För att inte tala om den nonchalant koola stilen. Jag dör!
Och vem är pågen till höger? Jomenvisst är det Bob Dylan i sin första filmroll. Tycker nog att det är ganska tydligt vem den stora stjärnan är.
Han ler blygtufft! Jag dör!
Sen rider han bort i solnedgången. Och kanske sjunger han en trudelutt också. Typ den här:

Å, Kris. Ända sen jag såg ditt välansade skägg i Blade har jag tyckt om dig. Fining.

Little Gerhard och almanackan.

Det hände en lustig grej i morse. Jag slog upp ögonen - PLOPP - och började sjunga på den här låten:

Juli / i bikini på en solig strand

Augusti / med en kräfta i din lilla hand

Du är så söt och så mild / att jag har blivit kär uti din almanacksbild

Så kär / så kär / i din bild

Det är magiskt. Little Gerhard är ett textgeni.

Utmärkelse: Kreativ bloggare.

Jag blev lite röd om kinderna idag. Jag har fått en utmärkelse av Bokoffer! Jag är härmed en kreativ bloggare. Och egentligen avskyr jag kedjebrev, men nu är jag så löjligt smickrad och stolt över utmärkelsen och makten den innebär (makten!) att jag måste helt enkelt följa reglerna:

- Kopiera utmärkelsen till din blogg.

- Länka till den person som gav dig utmärkelsen.

- Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.

- Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare genom att länka till dem och skicka en kommentar i deras bloggar så att de inte missar att de har fått utmärkelsen.

Då kommer de sju små intressanta informationerna:

- Jag pratar i sömnen. Och jag gör det ofta. En gång spelade jag in mig själv. Då rabblade jag en massa arkitekturtermer samt fyra gubbnamn.

- För mig är det helt normalt att sticka och prata i telefon samtidigt. Särskilt på pendeltåget.

- I mitt hem finns två undulater. En dam och en herre. Eller två herrar. Vi vet inte riktigt.

- Jag klarar mig inte utan ost eller kaffe. Och jag vill inte ha nåt blaskigt glyttakaffe. Kärvt bryggkaffe med tjockmjölk ska det vara.

- Under ett års tid arbetade jag parallellt som bokhandelsbiträde och bagare.

- Jag skriver på en bok som kommer blåsa byxorna av er. Arbetsnamnet är: Boken som kommer blåsa byxorna av er.

- När jag var nio år tävlade jag och min bästis om vem som vågade hålla i smällarna längst. Min smällare exploderade i handen. Jag vann.

Nu till utmärkelserna, men först en värdig fanfar:

- Johan Wanloo. Ända sen jag öppnade mitt första album med De äventyrslystna karlakarlarna har denne göteborgare fått mig att fnissa. Jag menar: Videokväll. Jag dör.

- Fridas författardrömmar. När jag går in på Fridas blogg vill jag bara sätta igång och skriva femton sidor på studs. Tjoff! Hon är en författare att hålla utkik efter.

- Kurbits. Hemslöjd, bortaslöjd, nyslöjd. Det finns så mycket grymt där ute! Kurbits håller kollen.

- Alex Schulman. Mannen har inte bara skrivit den senaste boken som gjorde mig ledsen i ögat och varm i själen, han är även en produktiv bloggare. Finaste pappabloggen får till och med mig att vilja bli pappa. Och då är jag en tjej.

- Mitt Berlin. Om du vill veta nåt i Berlin - fråga Mange. Han vet. Ett vandrande Berlinwikipedia och grym fotograf i en och samma person.

- Mamma P handarbetar. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja slå frivoliteter förrän jag såg Mamma P:s vackra bilder. Traditionella och ultramoderna på en gång.

- Illusionernas blogg. För att jag tack vare denna blogg upptäcker nya och gamla bekantskaper i böckernas värld. Mycket bra!

Krattis, krattis. Nu har jag outat er kreativitet. Hoppas ni gör detsamma med andra!

Lady Gaga på Gröna Lund.

Igår kväll var Lady Gaga på Grönan och uppträdde. Det är nåt med hennes heltokiga stil och danstrevliga musik som piggar opp. Sjukt kool och bra och grym artist på alla vis och sätt. Och så kommer hon hit och dansar och spexar i sin finfina bubbelklänning. Klart man måste dit och titta! Det är inte varje dag som det kommer en världsartist till Gröna Lund. Därför var det extra kul att vi hade fått så fina platser. 

Finfina platser var det.

Gröna Lund, Amy Mcdonald och jag.

Igår spelade Amy Mcdonald på Grönan. Finast var när hon sjöng Springsteens Dancing in the dark. Jag ville gå upp och dansa som Courtney Cox. 

Slänggungorna är fina. En gång per säsong utmanar jag ödet. Då åker jag runt, runt tills jag blir åksjuk och ramlar ur. Det är roligt.
Sen åkte vi hem och kollade på The Wire. 

Påskjesus och flugägg i Bagis - the musical.

Jomenvisst. Lite påskfeelinki blev det. Vilken stockholmsförort är den bästa äggmålarförorten? Why, Bagis såklart!

Skrapade fram varenda kitschig Jesusbild som det gick att uppbringa. Det blev tre. Vi ställde dem i klunga. Flammande hjärtan och guldramar är bara så påskigt.
Givetvis blev det tysk dansbandsmusik med duon Rolf & Roland. Fantastiska örhängen om hjärta, smärta och en och annan tallrik med surkål. 
Då kunde äggmålandet sättas igång! Jädrar vad det målades. Oj oj oj. Blod, svett och tårar. Eller ja, mest svett faktiskt. Våren ger alla klimakterievallningar. Som en skock nymornade hundvalpar satt vi där och flåsade. Det var fint.
Mustasch!
Lite ägg:
LIte mera ägg:
Och slutligen: ett broccoliägg av Peter Torsk. Tummen upp.
Sen kom tåget så då åkte vi hem.

Sista dagen på jobbet.

Sista dagen på jobbet. Butiksdagboken förärades med ett självporträtt av miss Lazy Eyes. Jag håller dammtrasan så käckt i min spaghettiarm - this is my dance space, this is your dance space!

Det finns verkligen ett Dirty Dancing-citat för alla tillfällen.

Och kan jag se er framför mig: hur ni studsar av nyfikenhet, tuggar på era hattar och sliter av er strumporna i ren frustration, jajaja, kom till saken, vad spelade hon för sista låt på sin sista arbetsdag i Berlin?

Mina vänner, det finns bara en sista låt. Den ultimata sista låten. Den låt som är den enda som kan spelas precis innan ridån faller. Nämligen den här:

Soul for the soul.

Berlin är technons förlovade stad. Överallt är det blippblopp och elektroniskt. Till och med på fiket Kauf dich glücklich på Oderbergerstraße spelas det techno på ganska hög volym, vilket är en av anledningarna att jag bara har smakat på deras förträffliga våfflor två gånger. Även om jag kan tycka det är skönt att svepas med av basgångar och vassa ljud när jag klubbar (alltså inte sälar, utan när jag går på klubb) så gäller det inte de tillfällen som jag sitter på fik en tisdagförmiddag och försöker se svår ut. 

Ni fattar.

Anyway, igår var det Shotgun Club på Lido, ni vet den där gamla biografen på hörnet Curvystraße/Schlesische Straße i Kreuzberg.

Jag och Christina var där förra fredagen och dansade järnet till rock. Men nu var det alltså 60-tals soul. Jäklar vilket bra ställe! Jag blev helt till mig över den fantastiska musiken och alles. Tummen upp!

Jag var nog inte den enda som blev till mig över musiken. Det stod ett svenskt gäng och hängde bredvid fåtöljen där jag satt och sippade öl. En av tjejerna gjorde så yviga gester när hon snackade att hon tappade ciggen i min sko. Jepp, medan jag hade skon på mig. Det var roligt.

I början var det lite segt på dansgolvet. Rättelse: det var öde. Musiken var grejt, ölen kall, rökmaskinen gav den rätta mellanstadiediskokänslan, men trots det ingen dans.
Givetvis gav jag mig upp på dansgolvet och buggade hej vilt. Då lossnade det. Såklart. Ingen vill vara nummer ett, såvida de inte är nummer två. Eller hur man nu säger.
Flera timmar senare stapplade jag ut från klubben, käkade en kebab, tog tuben hem och rasade i sängen med världens bredaste leende på läpparna. Gudars skymning, det är verkligen grymt med soul för själen.
Om två veckor är det dags igen. Be there or be square! Känns det lite nervöst med dansen? Frukta inte! James Brown är räddningen. Kolla in klippet nedan och börja öva pronto. Det gör garanterat succé.

Elliords himlar.

Jag kurade ihop mig i fåtöljen och somnade till Krister Henrikssons röst i Doktor Glas. Det kändes tryggt. Passa på att kolla på föreställningen här, inslaget finns bara kvar till på fredag. Nu måste jag bara läsa boken också. Heja Hjalmar.

Det var lite molnigare i Berlin idag.

Jag gillar den här bilden, den får mig att tänka på Elliord Mattssons bilder i den där fina boken om vykort, Elliords himlar - en vykortsresa genom folkhemmet av Petter Eklund.

Det är en konst att ta foto av molniga himlar. Elliord Mattsson var en virtuos. Eller ja, jävligt grym som man kan säga om man inte vill verka viktig.

Nu ska jag sätta igång Jens Lekman och somna till hans musik. Då kommer jag säkert drömma fint. Typ om himlar. Och sånt.

O Lucky Man.

Den här är till dig.

S.P.O.C.K.

Såhär i melodifestivaltider måste jag bara posta den ultimata schlagerlåten. S.P.O.C.K. har gjort många fina örhängen, jag tänker främst på Astro Girl och Never Trust a Klingon såklart, men den här är nog deras bästa. Tonartshöjning och glassig video. Och extremt Star Trek-nördigt. Underbart.

Nicoffeine.

Fantastiskt namn, det där Nicoffeine. Som en hårdare variant av Coffee and cigarettes. Mindre poetisk, mer krävande.

Och visst är det så man ser ut när nikoffeinbristen infekterar en. Badabang! En babian i vargpäls.

En helt vanlig fredagkväll.

Den brinnande slembomben:

Caipirinha:
En toalett:
Bosse och Robyn chillar på ett elskåp:
Sen stötte vi på ett stim med sexhundrafemtiotvå svanar så då gick vi hem:

Grattis!

Den här videon får Mugatu i Zoolander att framstå som ett videoredigeringsgeni. Jisses. Vilka fade-outs, vilka bilder, vilka kläder! Och de dansar inte ens särskilt bra. Men det gör inget. För det är världens bästa låt. Period.

Den här är till dig, Christina!