Attacktipsaren.

Jag är trevlig. Hey, jag får ju vinpavor av nöjda kunder! Jag har även väldigt dåligt ansiktsminne. Det är inte alltid en bra kombination.

En vanlig dag på jobbet kan se ut såhär:

Jag: Hej!

Dam: Hejhej.

Jag: [håller upp en av böckerna] Åh, den är jättebra! Jag låg uppe inatt och läste till klockan två.

Dam: Ja, du sa det för fem minuter sen.

Jag: Hundrasextionio kronor tack.

Som sagt, fiskminne. Oftast lyckas jag komma ihåg människor genom att fokusera på annat (kläder, hår, brillor, sällskap) men det är inte lätt.

Igår kom en kund fram till kassan när jag hade lång kö och frågade om en bok vi inte hade. Jag ville ge henne några schyssta tips istället så jag arbetade undan kön snabbt. När kön var borta såg jag min chans. Jag gick snabbt och bestämt genom butiken, här ska tipsas, ojojoj vad hon kommer bli glad och nöjd, nästan framme, jag är så uppe i min tipsroll att jag på några meters avstånd, liksom i farten, ropar åt henne:

- Jaaa, vill du ha lite tips? samtidigt som jag grabbar åt mig en tre-fyra böcker från hyllan.

Hon tittar lite skrämt på mig och säger med världens räddaste röst:

- N-nej tack.

Och det är då jag ser den tipshungrande kvinnan stå några meter bort. Jaha. Jag attacktipsade fel kund.

Världens finaste stamkund!

Åh, vilken härlig dag! En av mina trevliga stamkunder kom in igår. Vi brukar prata mycket författare och litteratur när hon är inne, alltid lika roligt. Igår kom hon direkt till kassan och fiskade upp en flaska rosévin ur väskan.

- Jag blir alltid så glad när du jobbar. Så varsågod - spanskt rosévin! Den ska drickas iskall! Och den är lagom stor att dela med någon. Men man kan dricka den själv också utan att skämmas, sade hon och fnissade.

Vad underbart! Hela dagen gick jag runt och skrattade och kände mig som månadens anställd. Kära stamkund: den kommer att avnjutas iskall, i solskenet på den här ängen.
Tjoho!

Katt!

Gittan har skaffat två kattungar. De är ruskigt söta. Och väldigt uppmärksamma när man petar på draperiet.

Tror det är bra att klappa katter. Man blir lugn och glad och inspirerad. Har skrivit mer under de här två dagarna än vad jag har gjort den senaste månaden. Det är katterna som gör det. Och deras inspirerande uppsyn.
Gullegull.

Dagböcker på tork.

Letade fram mina gamla dagböcker. Den tidigaste anteckningen är från den 19 november 1992, jag är sju år och elva månader gammal. Jag antar att jag alltid har haft skrivandet i mig. Och jag antar att jag kommer behöva en egen bokhylla till dagböckerna sen.

Många böcker blir det.

De luktade lite instängt efter förvaringen, så jag hängde dem på torkstället och satte fyr i kaminen. Vissa hänger strumpor på tork - boknördar som jag låter tvättlinan prydas av ord.

Nu ska jag märka hela lägenheten med dymolappar. Hurra!

Publicerad! Hurra!

Nu har det hänt! Efter flera års författande och kämpande och stretande och gnetande har jag äntligen blivit erkänd som författare.

Den ljuvliga sidan Namn och Nytt som förgyller varje frukoststund i hemmet, har tidigare i veckan lyst ut en påskverstävling. Reglerna var enkla: det skulle rimma, vara max sex rader och allra helst gå att sjunga till någon trevlig melodi. Klart jag var tvungen att medverka. Här är resultatet. Se utskrift nedanför bilden:

Ur Namn och Nytt, Dagens Nyheter, 2010-03-19:

---

Kort men mäktigt drama

Sex rader är för lite! skriar frustrerade påskpoeter med anledning av den maxgräns vi satt i projektet "Påskvers".

För lite? Spana då in vad Mads lyckats åstadkomma med bara fyra rader. Nynna gärna melodin "Nu tändas tusen juleljus".

Nu knäckas tusen påskaägg.

Vi vackra färger ser

i fjädrat ris mot varje vägg

som katten kissat ner.

Va?! Notera hur Mads bygger upp en försåtligt glad och hoppfull stämning innan hon störtar oss ned i förtvivlan.

Mästerligt!

Men "påskaägg" heter det väl inte? Jo, i Skåne, varifrån Mads stammar.

---

Den dag jag förlänas Nobelpriset i litteratur kommer jag med skrynkliga händer och skumma ögon läsa den där versen. Jag lovar.

/Mads, skriftställare.

Dekadens!

Nu är det dags! Min fascination för det syndiga levernet i Weimarrepublikens Berlin är omättligt. Tills nu. Om det är något som kan stilla min nyfikenhet är det boken Voluptuous Panic: The erotic world of Weimar Berlin av Mel Gordon.

Så stor! Så dekadent! Så fantastisk!

Och den gör sig så bra bakom min pelargonstickling!

Ett annat fynd är det vackra nothäfte jag hittade på Myrorna för en spottstyver. Och vad kan det vara för ett rasande grant omslag? Jorå, Karl Gerhard är det allt, och från 1923 års nyårsrevy till på köpet. Enastående!

1920-talet är så hett just nu. Dags att skaffa fransklänning och ha en vettskrämd apa på huvudet, precis som tidsenliga flappers. Funkar bollfrans?

Utmärkelse: Kreativ bloggare.

Jag blev lite röd om kinderna idag. Jag har fått en utmärkelse av Bokoffer! Jag är härmed en kreativ bloggare. Och egentligen avskyr jag kedjebrev, men nu är jag så löjligt smickrad och stolt över utmärkelsen och makten den innebär (makten!) att jag måste helt enkelt följa reglerna:

- Kopiera utmärkelsen till din blogg.

- Länka till den person som gav dig utmärkelsen.

- Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.

- Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare genom att länka till dem och skicka en kommentar i deras bloggar så att de inte missar att de har fått utmärkelsen.

Då kommer de sju små intressanta informationerna:

- Jag pratar i sömnen. Och jag gör det ofta. En gång spelade jag in mig själv. Då rabblade jag en massa arkitekturtermer samt fyra gubbnamn.

- För mig är det helt normalt att sticka och prata i telefon samtidigt. Särskilt på pendeltåget.

- I mitt hem finns två undulater. En dam och en herre. Eller två herrar. Vi vet inte riktigt.

- Jag klarar mig inte utan ost eller kaffe. Och jag vill inte ha nåt blaskigt glyttakaffe. Kärvt bryggkaffe med tjockmjölk ska det vara.

- Under ett års tid arbetade jag parallellt som bokhandelsbiträde och bagare.

- Jag skriver på en bok som kommer blåsa byxorna av er. Arbetsnamnet är: Boken som kommer blåsa byxorna av er.

- När jag var nio år tävlade jag och min bästis om vem som vågade hålla i smällarna längst. Min smällare exploderade i handen. Jag vann.

Nu till utmärkelserna, men först en värdig fanfar:

- Johan Wanloo. Ända sen jag öppnade mitt första album med De äventyrslystna karlakarlarna har denne göteborgare fått mig att fnissa. Jag menar: Videokväll. Jag dör.

- Fridas författardrömmar. När jag går in på Fridas blogg vill jag bara sätta igång och skriva femton sidor på studs. Tjoff! Hon är en författare att hålla utkik efter.

- Kurbits. Hemslöjd, bortaslöjd, nyslöjd. Det finns så mycket grymt där ute! Kurbits håller kollen.

- Alex Schulman. Mannen har inte bara skrivit den senaste boken som gjorde mig ledsen i ögat och varm i själen, han är även en produktiv bloggare. Finaste pappabloggen får till och med mig att vilja bli pappa. Och då är jag en tjej.

- Mitt Berlin. Om du vill veta nåt i Berlin - fråga Mange. Han vet. Ett vandrande Berlinwikipedia och grym fotograf i en och samma person.

- Mamma P handarbetar. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja slå frivoliteter förrän jag såg Mamma P:s vackra bilder. Traditionella och ultramoderna på en gång.

- Illusionernas blogg. För att jag tack vare denna blogg upptäcker nya och gamla bekantskaper i böckernas värld. Mycket bra!

Krattis, krattis. Nu har jag outat er kreativitet. Hoppas ni gör detsamma med andra!

Rödbetan, tekannan och Schulman.

På jobbet har vi en rund och fint lila perstorpsplatta som man kan skriva boktips och nyheter på. Fast det bästa av allt är när man ritar på den. Allting blir så mycket roligare om boktipsen sägs av en rödbeta:

För att inte tala om den tjusigt ångestälskande tekannan:
Förra veckan kom en hel drös med nya böcker som var väl värda sin plats på perstorpsplattan. En av dem är Skynda att älska av Alex Schulman. Läste den igår, rackarns vad bra och fin och vemodig och vacker den var. Och så fin titel. Klart att han skulle få komma upp på tavlan:

Så är det!

Jag skriver.

En av sakerna som är bra med höstmörker och salmiak är att jag börjar skriva som en tok. 

Självklart använder jag bara pennor från Bic. Billiga bläckpennor och engångsrakhyvlar i orange plast - vad mer kan man begära?
Här var det mystiska ord. Ojojoj, vad kan det bli av detta?
Det kommer bli sjukt bra. Bic-bra.

Nils Ferlin tycker om öl.

Klart som korvspad att killen ska ha en Sofiero.

Öl + bok = dyrt?

En kund lade fram ett exemplar av Diamantsvärdet och träsvärdet av Nick Perumov på disken.

 - Tjena, jag ska köpa den igen. Samma bok på två veckor.

 - Jaha. Hur kommer det sig? frågade jag.

 - Jag spillde öl på den förra.

Ja, det gjorde han sannerligen.

Jag är besatt.

Jag trodde inte att det skulle hända. Att jag skulle bli som de andra. Att jag skulle öppna boken, börja läsa, och inte kunna sluta.

Charlaine Harris böcker är briljanta. Jag älskar storyn, karaktärerna, de ruffiga södernmiljöerna och ja, jag måste erkänna att jag till och med står ut med vampyrgrejen. Och då har jag i vanliga fall väldigt svårt för hela bleka-aristokrater-i-kråsskjortor-grejen. Tack och lov är det mer rock 'n roll i de här böckerna.

Och dessutom kan man leka med omslagen.

Mina grannar är lesbiska.

En trettionånting kvinna lägger fram Alkemisten av Paulo Coelho på disken:

 - Den här, tack. Den ska väl vara bra? Många har rekommenderat den.

 - Den är väldigt populär, säger jag. Titta här, på framsidan står det att över trettio miljoner exemplar är sålda.

 - Oj, ja då måste den vara bra.

Kvinnan tar upp sitt betalkort och mumlar med en ytterst plågad min:

 - Mina grannar är lesbiska.

Siri Hustvedt.

Idag kom Siri Hustvedt till butiken. Inte varje dag man får amerikanska författare på besök. Alla var spända och nervösa och inte så lite uppe i varv. Själv höll jag på att studsa runt som en tennisboll i en torktumlare. Så långt ifrån svalt och förföriskt lugn som man kan komma.

Så ringde telefonen. Siri Hustvedt skulle hämtas och lotsas in och det blev av någon anledning jag som hamnade längst fram i välkomstkommittén. Jag ville säga något om hennes norska arv, om de fina skildringarna av det amerikanska samhället, jag ville visa mig som någon som hänger med, någon som är intressant och belevad och kanske skulle Den Stora Författaren tycka att jag var lite, lite ball.

Jag sträckte alltså fram handen och sade:

 - Hello, my name is Mads. Do you speak english?

This is for you, Number Two.

Jag avskyr att dammsuga. Därför var det fint att Aldo städade bakutrymmet i helgen. Tyckte att han förtjänade en medalj. Gjorde en fet etta med veckat papper. Det är grejer det.

Ibland imponerar folk så mycket att man vill ge dem en eloge. Eller vad tusan, folk behöver inte ens göra nåt speciellt, de kan få eloger ändå. Hemma har jag en hel låda fylld med eloger. Häromdagen såg jag en eloge sitta på gatan och äta resterna av en mosad banan.

Eloger är nog det bästa jag vet.

Snygg räddning.

En man kommer in och frågar:

- Har ni Jan Guillous nya bok Inte utan min dotter?
- Ah, nästan rätt, den heter Men inte om det gäller din dotter.

Mannen får ett uttryck av uppenbarelse i ansiktet och säger:

- Visst tusan. "Inte utan min dotter är ju filmen där kärring... ehm, damen hamnar i knipa.

Ohörbart mummel och den vänliga gesten.

I mitt jobb ingår det att lista ut vad det är för böcker som folk söker. Allt som oftast kommer det in kunder med skrynkliga papper i näven, pekar på några nedkrafsade bokstäver och säger:

 - Kan du se vad jag har skrivit för boktitel?

eller så frågar de efter en bok vars titel de har glömt och de har ingen aning om vem som har skrivit den, enda ledtråden är att de glatt säger: 

 - Den ska vara riktigt bra!

Jomenvisst. Lite svårigheter blir det när jag har missat ett halvårs bokutgivning, men efter några följdfrågor går det oftast bra och alla blir nöjda. Häromdagen kom det in en tjej med ett korvigt papper och frågande blick och sade:

 - [Ohörbart mummel]... Ryska Federationens Ambassad?

 - Vilken författare är det? frågade jag snabbt som den fantastiska servicemänniska jag är.

Tjejen såg lite paff ut och sade sedan:

 - Nej alltså... jag letar efter Ryska Federationens Ambassad. Vet du var den ligger?

Dagens kvitto.

Femtresexnio.

Kunden var lite stressad, råkade ta fram fel betalkort, bläddrade lite, tog fram det rätta, drog kortet i kortläsaren och sade högt när hon tryckte på kortterminalens knappar:

 - Fem... tre... sex... nio. Så!

Det är en sak att förvara lappen med bankomatkoden bredvid sitt betalkort. Men att säga den högt medan man trycker den? Bra där.

Hur går det i Finland?

En plirig farbror kommer in i butiken, hojtar glatt:

 - Tjenamors!

 - Hejsansvejsan! säger jag.

 - Har du några böcker då? säger pilsnerfilmsfarbrorn.

 - Jovars, ett par tre stycken kan jag nog skaka fram.

 - Ja, ja...

Det blir en liten paus när gubben tittar sig omkring. Han vänder sig mot mig och säger:

 - Hur går det i Finland? Går försäljningen bra?

 - Finland?

 - Ja, du kommer väl från Finland?

 - Nä, jag är från Skåne.

Gubben tittar förvånat på mig, smackar lite med munnen och säger:

 - Är du säker?