Hotet från underjorden.

Nu är det verklighet: Hotet från underjorden! Aaaah!

Och för er som inte hajar vad jag pratar om:

Hotet från underjorden med herr Bacon i huvudrollen!

Stockholm är det nya Paris.

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig som privatdetektiv i Paris. Lite dimma vid Strömgatan och saken är biff.

Tror det är bäst jag tar på mig basker och randig tröja och äter en snigel.

Utmärkelse: Kreativ bloggare.

Jag blev lite röd om kinderna idag. Jag har fått en utmärkelse av Bokoffer! Jag är härmed en kreativ bloggare. Och egentligen avskyr jag kedjebrev, men nu är jag så löjligt smickrad och stolt över utmärkelsen och makten den innebär (makten!) att jag måste helt enkelt följa reglerna:

- Kopiera utmärkelsen till din blogg.

- Länka till den person som gav dig utmärkelsen.

- Berätta 7 intressanta fakta om dig själv.

- Skicka utmärkelsen till 7 andra bloggare genom att länka till dem och skicka en kommentar i deras bloggar så att de inte missar att de har fått utmärkelsen.

Då kommer de sju små intressanta informationerna:

- Jag pratar i sömnen. Och jag gör det ofta. En gång spelade jag in mig själv. Då rabblade jag en massa arkitekturtermer samt fyra gubbnamn.

- För mig är det helt normalt att sticka och prata i telefon samtidigt. Särskilt på pendeltåget.

- I mitt hem finns två undulater. En dam och en herre. Eller två herrar. Vi vet inte riktigt.

- Jag klarar mig inte utan ost eller kaffe. Och jag vill inte ha nåt blaskigt glyttakaffe. Kärvt bryggkaffe med tjockmjölk ska det vara.

- Under ett års tid arbetade jag parallellt som bokhandelsbiträde och bagare.

- Jag skriver på en bok som kommer blåsa byxorna av er. Arbetsnamnet är: Boken som kommer blåsa byxorna av er.

- När jag var nio år tävlade jag och min bästis om vem som vågade hålla i smällarna längst. Min smällare exploderade i handen. Jag vann.

Nu till utmärkelserna, men först en värdig fanfar:

- Johan Wanloo. Ända sen jag öppnade mitt första album med De äventyrslystna karlakarlarna har denne göteborgare fått mig att fnissa. Jag menar: Videokväll. Jag dör.

- Fridas författardrömmar. När jag går in på Fridas blogg vill jag bara sätta igång och skriva femton sidor på studs. Tjoff! Hon är en författare att hålla utkik efter.

- Kurbits. Hemslöjd, bortaslöjd, nyslöjd. Det finns så mycket grymt där ute! Kurbits håller kollen.

- Alex Schulman. Mannen har inte bara skrivit den senaste boken som gjorde mig ledsen i ögat och varm i själen, han är även en produktiv bloggare. Finaste pappabloggen får till och med mig att vilja bli pappa. Och då är jag en tjej.

- Mitt Berlin. Om du vill veta nåt i Berlin - fråga Mange. Han vet. Ett vandrande Berlinwikipedia och grym fotograf i en och samma person.

- Mamma P handarbetar. Jag trodde aldrig att jag skulle vilja slå frivoliteter förrän jag såg Mamma P:s vackra bilder. Traditionella och ultramoderna på en gång.

- Illusionernas blogg. För att jag tack vare denna blogg upptäcker nya och gamla bekantskaper i böckernas värld. Mycket bra!

Krattis, krattis. Nu har jag outat er kreativitet. Hoppas ni gör detsamma med andra!

Rödbetan, tekannan och Schulman.

På jobbet har vi en rund och fint lila perstorpsplatta som man kan skriva boktips och nyheter på. Fast det bästa av allt är när man ritar på den. Allting blir så mycket roligare om boktipsen sägs av en rödbeta:

För att inte tala om den tjusigt ångestälskande tekannan:
Förra veckan kom en hel drös med nya böcker som var väl värda sin plats på perstorpsplattan. En av dem är Skynda att älska av Alex Schulman. Läste den igår, rackarns vad bra och fin och vemodig och vacker den var. Och så fin titel. Klart att han skulle få komma upp på tavlan:

Så är det!

Tummen upp!

En dag gick jag till jobbet och möttes av ett gäng glada tummar:

Sekunden efter gick fyra långfingrar förbi.

Norping, Peking och den lilla hunden.

Häromdagen åkte vi till Norrköping. Man kan även säga Peking. Fast jag tycker bättre om Norping.

Vi anlände på kvällen med tåg:

För att vara på den säkra sidan så knäppte vi kort på kartan. På det sättet kan man smygtitta på kartan fastän man låtsas kolla igenom alla fräna grejer man har på mobilen. 

Det är fränt.

Vi märkte ganska snabbt att Norrköping är en ganska folktom stad.
Detta hus tillhör Onan:

Höhö.

Sen klappade vi hunden. Vi blev jättemätta.

Nils Ferlin tycker om öl.

Klart som korvspad att killen ska ha en Sofiero.

Den skrynkliga lappen.

Lysröret är orange och min guldklocka glänser vackert och jag hittade en skrynklig lapp i min ficka.

Mobiltelefonlöshet: Experiment 1A.

Experimentets namn: Ett analogt sms.

Experimentets syfte: Att få kontakt samt föra ut budskap i kortfattad textform. 

Experimentets utförande: 

Det mest romantiska inlägget någonsin.

Blommor. Finns det något mer romantiskt? 

Finfina blommor som man kan titta på och äta av och kanske stoppa in i näsan på någon man tycker om.

För att det här inlägget inte ska bli outhärdligt tussinuttigt infogar jag därför en bild på två män utklädda till sumos.

Jag älskar våren.

GB.

På väg till jobbet höll jag på att bli nersprungen av en hord galna GB-gubbar.

Ingen uppges ha skadats, en dog.

This is for you, Number Two.

Jag avskyr att dammsuga. Därför var det fint att Aldo städade bakutrymmet i helgen. Tyckte att han förtjänade en medalj. Gjorde en fet etta med veckat papper. Det är grejer det.

Ibland imponerar folk så mycket att man vill ge dem en eloge. Eller vad tusan, folk behöver inte ens göra nåt speciellt, de kan få eloger ändå. Hemma har jag en hel låda fylld med eloger. Häromdagen såg jag en eloge sitta på gatan och äta resterna av en mosad banan.

Eloger är nog det bästa jag vet.

Stockholm, kåkarna och allt det där.

Häromdagen var vi i Sigtuna för att kolla på en utställning med stickade tröjor. Solen sken och himlen var molnfri och utställningen var fantastisk och allt var soligt och finfint.

Jag har ännu inte riktigt vant mig vid att himlen är blå. Det är en extremt märklig upplevelse för mig. Under mitt halvår i Berlin var det klarblå himmel under ungefär fyra dagar, utstpridda under sex månader. Det kunde vara gnistrande blå himmel fram till klockan sju på morgonen, sen svävade ett tjockt molntäcke in över Berlin och lade sig tillrätta över Alexanderplatz, precis som de där UFO-molnen i Independence Day.

Och nu i Stockholm: vilken grej. Jag tittar uppåt hela tiden. Vill äta det blåa. Kolla bara in Hötorgsskraporna:
Aaaah! Det är blåttblåttblått! Jädra fint. Och jag har hittat ett ställe med en massa kranar också:
Ja, huledanemej. Höga hus, stora kranar och blå himmel över hela skiten. Jag kommer nog att trivas i den här stan.

Istället för godisregn.

Godis i regn:

Byråkratihelvetet.

Gick upp med tuppen för att gå till Bürgeramt och säga till att jag flyr landet. Surtanten i luckan gav mig några blanketter, jag gissade vad de svåra tyska glosorna betydde och fyllde i min nya adress och lite andra viktigheter. Jag lämnade över dem till den desillusionerade damen och sade:

 - Då antar jag att mina deklarationspapper kommer till min svenska adress?

 - Nej. Det måste Ni gå till Finansamt för att ordna.

 - Men... alltså...

 - Varsågod nästa! sade tanten och blängde mot dörren.

Jaja. Bara att åka till Storkower Straße dårå. Och där fanns det såhär fina hus:

Precis när jag gick i gångtunneln från S-bahn Storkower Straße öppnade en tjej ett fönster i sagda tunnel och hoppade upp på fönsterkarmen.

 - Herregud, ska hon hoppa? tänkte jag förskräckt. Sen såg jag att hon gömde några limpor smuggelcigg under stuprännan. Då blev jag glad. Det blev nästan en solskenshistoria.

Nåväl. Jag upptäckte ganska snart att jag egentligen skulle ha hoppat av vid Landsberger Allee, så jag begav mig dit istället. Vilka kåkar! Vissa var trasiga:
Andra var målade i fyra nyanser av blått. Det var grant.
Så kom jag äntligen fram till Finanzamt. De hade två nummersystem, jag tog det säkra före det osäkra och tog en lapp av varje. Det var först när jag hade gått in hos tanten som jag såg att jag hade tagit lapp för fel stadsdel.
Efter sju sorger och åtta besvärjelser kom jag äntligen fram till den rätta tanten. Jag lämnade över mina papper och började prata om deklarationen. Kvinnan mitt emot mig log vänligt och sa:

 - Jag ser här i dina papper att du inte behöver deklarera. Det är frivilligt för dig.

 - Förlåt? Frivilligt?

 - Ja, det är för att [obegriplig harang på tyska].

 - Eh... åkej. Men alltså... Jag blir inte skattetjuv eller så då?

Ja, jag menade såklart skattesmitare, men det är inte någon glosa som jag lärde mig i skolan. Tanten verkade kunna sin sak och när hon sa:

 - Varsågod nästa! och nickade mot dörren så fattade jag att det var bäst att dra medan läget ännu var till min fördel.

Tjoho! Jag behöver inte göra en tysk deklaration! Grymt skönt!

På vägen ut passerade jag blankettväggen. Hur många krångliga byråkratipapper som helst med sammansatta gammeltyska ord.

Jag kommer att drömma mardrömmar om den här väggen.

Schottis.

I Berlin är det så populärt med dans att de till och med har gjort en skylt med en schottisdansare.

Ode till en take away-mugg som stod i ett litet fönster en helt vanlig förmiddag i mars.

I would like to call it a found object.

Man kan hitta så roliga saker på fönsterbräden i Berlin. Som en orange bok om Mozart:

Eller vad sägs om det färgmatchade cigarettpaketet med inbyggd Jägermeister? Nån har haft en mysig eftermiddag.

Nicoffeine.

Fantastiskt namn, det där Nicoffeine. Som en hårdare variant av Coffee and cigarettes. Mindre poetisk, mer krävande.

Och visst är det så man ser ut när nikoffeinbristen infekterar en. Badabang! En babian i vargpäls.

Street art F-hain + Kreuzberg + ett kassettband i Prenzlauer Berg.