Keyser Söze.

Igår blev jag bjuden på middag på Kalaset Strand i Alvik. Rackarns gott och trevligt med världens bästa sällskap och finfin utsikt över vattnet. Och himla trevlig kypare, så jag kikade lite extra noga på notan för att se hans namn. Kolla under datumet:

Aha! Keyser Söze jobbar i Alvik!

Return of the Fly.

När värmen böljar och svettporerna översvämmas till den milda grad att man blir faktiskt torr när man går in i duschen. Då! Är det gött att kolla på en bra rulle. Som till exempel den här:

Det finns många fördelar med Return of the Fly (1959). För det första spelar Vincent Price en av huvudrollerna. Inte som fluga då, utan som olycksbådande farbror som strör varningar omkring sig. Han drog ju helt klart en vinstlott, då killen som spelar flugan ser ut så här:

När flugan inte springer runt och har ihjäl folk så går han omkring och ser lite hängig ut och går in i väggar. Det skulle jag också göra om jag hade ett jättestort flughuvud av papier-maché som skymde sikten.

Det är helt enkelt en grym film! Spännande, snygg och med en hel del koola effekter. Och för säkerhets skull pekar de ut den stora stjärnan:

Spring iväg och hyr den meddetbums! Och glöm inte det senaste modet från slutet av 50-talet: de radioaktiva glasögonen.

Ko med bröd.

Ibland vill du inte tänka på vad du stoppar i dig. Du säger att fiskpinnar kommer från fabriken och isterband växer på träd. Men till slut kommer det en stund då du inte kan värja dig längre. Du måste fejsa maten. Bli en medveten konsument. Och det är i precis detta ögonblick som du beställer det hårdaste på menyn.

- En ko med extra senap, tack. Eller förresten, lägg på två.

Stockholm är det nya Paris.

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig som privatdetektiv i Paris. Lite dimma vid Strömgatan och saken är biff.

Tror det är bäst jag tar på mig basker och randig tröja och äter en snigel.

Dekadens!

Nu är det dags! Min fascination för det syndiga levernet i Weimarrepublikens Berlin är omättligt. Tills nu. Om det är något som kan stilla min nyfikenhet är det boken Voluptuous Panic: The erotic world of Weimar Berlin av Mel Gordon.

Så stor! Så dekadent! Så fantastisk!

Och den gör sig så bra bakom min pelargonstickling!

Ett annat fynd är det vackra nothäfte jag hittade på Myrorna för en spottstyver. Och vad kan det vara för ett rasande grant omslag? Jorå, Karl Gerhard är det allt, och från 1923 års nyårsrevy till på köpet. Enastående!

1920-talet är så hett just nu. Dags att skaffa fransklänning och ha en vettskrämd apa på huvudet, precis som tidsenliga flappers. Funkar bollfrans?

Dansar med Dolph.

Här är killen som fixar biffen: Dolph Lundgren!

Foto: Carl-Johan Söder/SVT

Vilken strålande insats han gjorde i kvällens deltävling! Han borde skaffa sig ett nytt smeknamn: Dolph - dansant med självdistans. Titta bara här:

Vilken kille! Jag minns när jag såg honom i Universal Soldier, en film som jag egentligen bara tittade på för att Jean-Claude van Damme hade huvudrollen. Dolph spelade den ondaste av de onda. Egentligen var alla hjärntvättade supersoldater i sann Borg-anda, mycket tankeväckande och dystopiskt.

Vilken stil! Vilken grace! Han överskuggade nästan filmens egentliga stjärna, trots att jag var övertygad att ingen kan slå Jean-Claude.

Inte förrän nu.

Bilden är från filmen Masters of the Universe, varifrån detta ord är hämtat:

Så sant det är sagt. Bra där, Dolphen!

Ett inlägg tillägnat Kris Kristofferson.

Fladdrade runt i teven, hamnade framför TCM och den sköna gamla westernrullen Pat Garrett & Billy the Kid med en skägglös Kris Kristoffersson i titelrollen som den 21-årige Billy the Kid.

Blicken! Ärret! Det svettlockiga håret! För att inte tala om den nonchalant koola stilen. Jag dör!
Och vem är pågen till höger? Jomenvisst är det Bob Dylan i sin första filmroll. Tycker nog att det är ganska tydligt vem den stora stjärnan är.
Han ler blygtufft! Jag dör!
Sen rider han bort i solnedgången. Och kanske sjunger han en trudelutt också. Typ den här:

Å, Kris. Ända sen jag såg ditt välansade skägg i Blade har jag tyckt om dig. Fining.

Kalsongknark.

Genom familjens kontakter så har jag börjat få hem min gamla bygdetidning Skånska Dagbladet.

Eftersom Stockholm ligger i en annan tidszon så kommer tidningen först dagen efter utgivningen. Det gör inget. Jag gillar att läsa om vad som händer på hemmafronten. Internetbaserade upplagan? Bah! Då skulle jag inte få läsa den här rubriken:

Tacka vet jag uttråkade rubriksättare. Det blir så mycket mera kreativt.

Knäcken.

Jag gjorde knäck.

Det tog knäcken på mig.

Jag skriver.

En av sakerna som är bra med höstmörker och salmiak är att jag börjar skriva som en tok. 

Självklart använder jag bara pennor från Bic. Billiga bläckpennor och engångsrakhyvlar i orange plast - vad mer kan man begära?
Här var det mystiska ord. Ojojoj, vad kan det bli av detta?
Det kommer bli sjukt bra. Bic-bra.

Håll truten, raring.

September har drabbat oss. Hösten blåser sin friska andedräkt. Jag har blivit beroende av noir. Idag blev det Double Indemnity från 1944. 

Persiennernas skuggor kryper över deras ansikten. Cigaretten i mungipan. Den mörka storyn. De ruttna uppsåten. De hårdkokta karaktärerna. Och Barbara Stanwyck är hårdast av de alla.
Jag kunde inte sagt det bättre själv.