Besök!

Christina är på besök! Hurra! Och presenter hade hon med sig: prästost, Ahlgrens bilar och ett relikarmband från fina mamman. Tack!

Såklart blev det tulpanfika och öl i Kreuzberg:
Skönaste hänget är på Schlesische Straße. Lagom fint och grant. Very nice.
Kaffe är gott som fan men är inte jättefint på bild. Det ser alltid ut som mögel.

Berlin har de snyggaste toaletterna. Och då har jag inte ens nämnt kranarna. Ojojoj. Där snackar vi stylish. Släng dig i väggen, Marcel Duchamp.

Ministern kommer!

Idag kom svenske Handelsministern på besök i butiken. Det var pirrigt. Alla var lite extra finklädda och nervösa och skrattade högt och en smula gällt. Jag petade till högen med Der Vorleser ungefär sjuttiotvå gånger. Spejade ut mot flygplatsens huvudgång, rättade till håret, försökte ignorera min glansiga näsa.

Sen kom Ministern.

Det var trevligt. Mycket handskakande, hej hej, trevligt, jotack, hehe, eller hur, Mathias höll ett litet tal, några gillande nickar och hummanden senare var det hela över. Det gick så snabbt att jag inte hann ta en bild på Ministern. Men jag har det näst bästa.

Varsågoda. Här har ni Johan och Mathias, strax efter närkontakten av tredje graden.

Ministernärkontakten, that is.

Filler?

Det fina med att bo i Tyskland är inte bara att man blir rättad i allt man säger (ack, dessa prepostioner och dativobjekt!), det är lika roligt att fnissa över när tyskarna ska prata engelska.

Grejen med tyskan är att det finns många låneord från engelskan, och det blir ju jätteskojigt när en tysk försöker säga ett fränt, nej förlåt, tufft engelskt ord. Och hur de än försöker med uttalet så låter det ändå inte i närheten av engelska.

Som idag när en kund frågade efter tips, och jag frågade vad han helst läste.

 - Jag tycker om Filler. 

 - Förlåt, Filler?

 - Ja, Filler. Ni har väl en hel del Filler här? Eller?

Sen fattade jag. Killen letade inte efter en författare som hette Filler, han ville läsa en thriller. Fantastiskt. Hädanefter ska jag alltid säga filler. Det blir så mycket roligare då.

Kär.

Du vet hur det är. Du går gatan fram. Funderar på om du ska köpa mellanmjölk eller standardmjölk till pannkakorna. Armbågar dig fram, stör dig på människomassan som såklart också ska gå till affären just nu. Och så helt plötsligt fångar du en blick i folkvimlet. Ögon som kisar mot solen, ett leende, du fastnar, vet inte vad du ska göra för att fånga det där, och medan du överväger att le tillbaka så är den där andra personen borta. Och du har glömt vad du skulle handla. Du tänker på de där ögonen istället. Och leendet. Det där leendet som du vill ska blänka mot dig fler gånger. Hela tiden, helst.

Kanske kommer du gå hem och göra dina pannkakor och äta vid ditt köksbord som går att duka för två, fast du dukar det alltid bara för en. För det är så skönt att kunna breda ut dagstidningens alla bilagor över hela bordet. Tänker du. Och ändå kan du inte sluta tänka på de där ögonen.

Kanske sitter du i ditt vardagsrum i den lite för mjuka soffan. För det är så skönt att kunna sjunka ner ordentligt. Tänker du. Och du slötittar på tevereklamen och ser de där ögonen igen. Det där leendet. På den där personen. Och du blir kär.

Have you read this?

Kunder frågar ofta om jag har läst en speciell bok. Ibland har jag gjort det, ibland inte. Och det händer att de som jag inte har läst ändå är böcker som mitt hjärta klappar lite extra för, såna som jag kanske smygtittar lite i och som är med på min att-läsa-lista. Och då vill jag ju säga det såklart. 

Som när den engelska gentlemannen höll upp den finfina faktaboken The Berlin Wall av Frederick Taylor och frågade:

 - Have you read this?

 - No, but... uhm... I've looked at the pictures.

Löwenspuren in Knullhausen.

Idag begav jag mig till det enorma Humanavaruhuset vid Frankfurter Tor. Det passade på nåt sätt väldigt bra med second hand-kläder i DDR:s gamla paradhus. Som om det var tänkt så från början.

Det finns så mycket tyg och kläder och grejer! Jag blir lika glad varje gång jag hittar knasiga klänningar i det där syntetmaterialet som känns lite strävt och pappersaktigt. Inte för att det är särskilt skönt, och inte luktar det särskilt gott heller, men det är känslan av igenkännande som är mysigt. Om man nu ska psykologisera second hand-inköp.

Utsikten gick inte av för hackor. Mina damer och herrar: Frankfurter Tor!
Och eftersom det är Humana som vi pratar om så hade de såklart ett stort utbud av dirndl. Eller är det dirndls i plural? Hursomhelst, det är ett sånt där klämmigt folkdräktliknande plagg som alla jäntor har på sig på Oktoberfest. Väldigt tyskt. Och fint.
Men den stora behållningen var såklart bokavdelningen. Där fanns den gamla bestsellern Löwenspuren in Knullhausen av Hanns Krause.

Det verkade vara en ganska gripande historia om hur det finns lejonspår i det lilla samhället Knullhausen. Mina tankar började vandra. Finns Löwenspuren in Knullhausen i svensk översättning? Hur ser invånarna ut i Knullhausen? Vad är huvudnäringen i en liten ort som Knullhausen? Och framförallt: vad gör folk i Knullhausen på sin fritid?

Döner mit alles.

Efter att ha arbetat elva dagar i sträck så kände jag för en myspysig hemmakväll. Köpte en badpuck (ja, en sån puck man lägger i badet) med smak av rosmarin och plumsade i vattnet. Aaaah... Underbart!

Och som sagt, det finns ju andra grejer som en mysig hemmakväll inte kan vara utan. Som en film med Bill Murray - har ni tänkt på att han har likadana kinder som Elvis? - och tjeckisk öl.
Men det är inte allt. En myspysig hemmakväll kräver mer än så. Den kräver chips. Och inte vilka chips som helst. Nä, den här kvällen kräver chipssmaken Döner mit alles = kebab med allt!
Jepp. Kebabchips. Notera just det där mit alles. Fast jag vet inte om det stämmer. Hur mycket jag än försökte bena ut chipsens smaksensationer så kände jag varken gurka eller rödkål. 

Schottis.

I Berlin är det så populärt med dans att de till och med har gjort en skylt med en schottisdansare.

Zeitung!

Bara för att du står ute i ankomsthallen, tittar in på mig som står och betjänar en kund vid kassan medan du - fortfarande på någon meters avstånd från butiken - skriker på gubbig, sydtysk dialekt:

 - Tidning? Tidning? Tidning? Tidning?

så betyder inte det att jag kommer att hjälpa dig. Lite hyfs får man fan ha.

Indestructable!

En engelskpratande kille fiskar upp sin plånbok och spiller ut färgglada sedlar på disken.

 -  Oh, what lovely colors!

 - Yeah, they're australian. Made of plastic! Indestructable! Here, try to rip it. Try it!

 - [Drar lite tvekande i sedeln] Uhm... yes, they're quite strong.

 - Not only are they strong, they're INDESTRUCTABLE!

[Han nyper tag i sedeln och sliter sönder den]

 - Oops.

Bitterfotze vs. Vaterland.

En man slänger upp Vaterland av Robert Harris på disken, betalar, avböjer vänligt plastpåse, ser mig i ögonen samtidigt som han säger hejdå och greppar sin bok.

Problemet var bara att han råkade missa Vaterland och istället grabba tag i Bitterfotze (a.k.a Bitterfittan) av Maria Sveland som var skyltad på disken. Tur att jag hann hojta till innan han sprang iväg. Kanske blir konstigt om han gosar ner sig i läsfåtöljen, tar en klunk av teet och tänker:

 - Härligt! Nu ska jag läsa min dystopiska alternativa framtidsroman där Tredje riket är en skrämmande verklighet! och istället börjar läsa Bitterfotze.

Ode till en take away-mugg som stod i ett litet fönster en helt vanlig förmiddag i mars.

Bokbyte.

Efter att ha kommit till sidan 94 i Wish you were here av Mike Gayle så gav jag upp.

Tre bleka britter på solsemester i ett partyparadis? Det är ungefär lika spännande som det låter. Hittills har de gnällt och suckat och petat och gnällt lite till. Jag står inte ut! Därför satsar jag på min nya passion: fossila fiskar.

Your inner fish av Neil Shubin är sjukt intressant om hur man kan spåra människans anatomi till fiskarna som för cirka 375 miljoner år sen bestämde sig för att ligga på stranden och lapa sol. Ni hör ju, det kan bli hur tråkigt och torrt som helst. Men inte då! Neil Shubin beskriver allting pedagogiskt och framförallt väldigt roligt. Som att de kallar en gen för Sonic the Hedgehog. Och hur han smyger in små kommentarer om nördiga fiskforskare som får mig att frustfnissa på tåget.

Fiskar, nördar, anatomi, gener, paleontologi, passionerade forskare och humor. Den här boken är grym!

I would like to call it a found object.

Man kan hitta så roliga saker på fönsterbräden i Berlin. Som en orange bok om Mozart:

Eller vad sägs om det färgmatchade cigarettpaketet med inbyggd Jägermeister? Nån har haft en mysig eftermiddag.

Räcket.

Vi har inget lunchrum på jobbet så under de här månaderna har jag intagit mina luncher på ett räcke utanför herrtoan. 

Man kan säga att jag börjar få räckesröv. Efter alla dessa timmar på räcket så har det har bildats en naturlig grop i min bak som gör att jag inte ramlar av. Alltså är jag grym på att sitta på räcket med benen till vänster, medan det är stört omöjligt att sitta med benen till höger. Själva platsen är kanke inte den mysigaste men den har tre viktiga fördelar:

 - Det är gratis.

 - Det är förhållandevis lugnt.

 - Det är typ inga människor som går där. Förutom kissnödiga män. De brukar springa där titt som tätt.

Det var alltså mina lunchraster: balanserande på ett räcke vid en herrtoa. Tills idag. För idag upptäckte jag himmelriket.

En lounge i miniformat med mjuka fåtöljer, lagom stora bord och inte en människa så långt ögat kan nå.

Bye, bye räckesröv! Hello soffpotatis!