Vinter och the chips of löööv.

Varför har vi inte sån här julskyltning i butiken? Det skulle onekligen passa med zombieböckerna och de onda vättarna. Eller förlåt, älvor menar jag.

Nu är det vinter. Håhå, jaja. Det är vitt ute och lite på fönstret. Det ser tjusigt och lite fejkat ut. Är så van vid att se det på film. När det väl är verkligt så säger jag:

 - Kolla! Snöflingorna ser helt CGI ut! Fräckt!

O, det är så vackert. Jag bryr mig inte ett dugg om att pendeltågen går var fjärde timme, eller att ungarna har börjat smälla raketer på Sergels torg. Har man en sån här fin utsikt är det svårt att tjura. Jag blir glad, helt enkelt.
Och då händer det: the chips of löööv.
Puss och kram.

Don't panic!

Vad ger man till en vän som tycker om Liftarens guide till galaxen?

Ett Liftarens guide till galaxen-broderi, såklart!

Tummen upp!

En dag gick jag till jobbet och möttes av ett gäng glada tummar:

Sekunden efter gick fyra långfingrar förbi.

Norping, Peking och den lilla hunden.

Häromdagen åkte vi till Norrköping. Man kan även säga Peking. Fast jag tycker bättre om Norping.

Vi anlände på kvällen med tåg:

För att vara på den säkra sidan så knäppte vi kort på kartan. På det sättet kan man smygtitta på kartan fastän man låtsas kolla igenom alla fräna grejer man har på mobilen. 

Det är fränt.

Vi märkte ganska snabbt att Norrköping är en ganska folktom stad.
Detta hus tillhör Onan:

Höhö.

Sen klappade vi hunden. Vi blev jättemätta.

Knäcken.

Jag gjorde knäck.

Det tog knäcken på mig.