Alla stjärtars dag.

Glad alla stjärtars dag! Hoppas ni har tänkt lite extra på er stjärt idag, bara suttit på mjuka kuddar och uppvärmda tågsäten. Min dag började som vilken som helst: gick till jobbet, irriterade mig på alla tindrande par överallt, spillde böcker, dammade, pratade med mina kolleger och mitt under ett prat så kom det en marsipanros och överföll mig.

Världens finaste grabbhalva har åkt ner till Berlin för att överraska mig. Är det inte grant så säg. Titta så irriterande tindrande vi är. Underbart.

Och kolla vilka grymma presenter! Brännvinsost, finska tjärpastiller, tolv kilo djungelvrål, Allers och två semlor nerklämda i varsin plastlåda.
Den här semlan är alltså medlem i tiotusenmetersklubben. Nyimporterad och en aning mosad. Förbanne mig den godaste semla jag nånsin har ätit.
Styrde kosan mot Altes Europa på Gipsstraße. Trevligt ställe med husmanskost, god öl och skön stämning bland alla kedjerökande européer. 

Vi beställde nåt som jag tror var en oxrygg (anatomiska delar är svårt på andra språk än skånska) i körsbärssås med rotmos. Jädra gott. 

Ja jisses. Det här var banne mig den bästa alla stjärtars dag jag har haft. Hurra!

Arne Beurling gosar i förrådet.

Jag är inte typen som för anteckningar när jag läser romaner, föredrar att hålla allting i huvudet istället, men den här boken är verkligen... mindblowing! Vad fasen heter det på svenska, hjärnsprängande? Nä, det låter bara äckligt. Nåväl. Exempel på anteckningar här nedan.

Ja, ni hajar. Jag tror att jag måste lära mig mer om matematik. Och jag borde läsa färdigt den där boken om Arne Beurling som ligger i ett förråd i Bagarmossen och gosar.

Alltså, det är boken som ligger i förrådet. Arne Beurling själv befinner sig förhoppningsvis någon annanstans.

Jungfernheide by night.

Det fina med att jobba stängningspass är att man har staden lite för sig själv. Det är mittemellan tiden då alla åker hem och tiden då alla åker på fest. Kvar är bara senjobbare och andra som hamnar i skarven mellan jobb och fritid.

S-bahn Jungfernheide är riktigt trevlig. Den är lagom stor, man kan köpa goda pretzels och äckligt kaffe i luckan och skulle det vara att man känner sig sugen på choklad eller en ölkorv - no worries, allt finns i snaskautomaten i mitten av perrongen.
Tågperronger nattetid. Det är människan i en liten ask. Och ölkorvar.

D-E-U-T-S-C-H.

Amerikansk kvinna pekar på Top Ten och säger:

 - That word, D-E-U-T-S-C-H. What does that mean?

 - Oh, it's "german" in german.

 - What, so german isn't called "german" in Germany?

 - Eh, no, 'cause Germany is called "Deutschland" in german.

 - Oh. Ok. Well, that made sense.

Obviously you're not a golfer.

Häromdagen strosade ett ungt par omkring i butiken. De såg sympatiska ut - lite populärkulturnördiga på nåt sätt - pratade lågt på finska och höll upp den ena boken bättre än den andra. När killen lade upp sina böcker på disken såg jag den. Tröjan. Hans jacka var öppen och fram tittade ingen mindre än Walter Sobchak från The Big Lebowski. Runt hans stiliserade nuna syntes frasen: Fuck it, Dude. Let's go bowling.

Haja grejen! Jag var tvungen att luta mig fram och fråga:

 - Ursäkta, vilket är ditt favoritcitat ur Big Lebowski?

 - Va?

 - Ja, du har en tröja med Walter. Du måste ha ett favoritcitat. Just nu är min favorit Shomer shabbos!

 

Killen blinkade några gånger, jag log vänligt och hoppades på att han inte skulle tycka att jag var galen. Till slut sa han långsamt:

 - Well... Det finns så många. Men favoriten är nog Obviously you're not a golfer.

Mycket bra val. Medan jag såg dem gå iväg med sin bagagevagn så drog jag mig till minnes en Halloween i Visby för några år sen då jag bestämde mig för att vara The Dude från just Big Lebowski.

Jag hade tagit på mig den mest urtvättade tischan jag kunde hitta, sladdriga rutiga mjukisbrallor, brun morgonrock, badtofflor och flottigt hår samt gick omkring och drack White Russian hela kvällen. Klockrent, tyckte jag. Fast kommentaren jag fick höra mest av allt under den kvällen var:

 - Men Mads, varför har du dina vanliga kläder på dig?

Bad monkeys.

Eftersom jag läser böcker som andra läser innehållsförteckningen på mjölkpaket - snabbt - så plöjde jag igenom hela Bad Monkeys av Matt Ruff igår. 

Förra månaden var den etta på vår topp tio-lista, nu ligger den tvåa. Sjukt snyggt omslag! Efter att ha läst boken så fattar jag verkligen varför det är just detta omslaget som säljer bäst (och inte det konstnärligt stiliserade). Boken är exakt som det här omslaget: Knäpp. Galen. Rolig. Färgglad. Fåniga pistoler, crazy clowner och mandriller överallt. 

Och faktiskt! Schyssta actionscener! Jag minns när jag såg Matrix första gången, och hur ren och oförstörd min förtjusning var innan jag såg uppföljarna eller parodierna eller hur kidsen på min skola gick omkring i svarta långa skinnrockar som de lät vara öppna så att vinden skulle fladdra lite häftigt och Matrix-aktigt (min sådan period kom sent - jag var nitton år och hade en skinnrock i ungefär en veckas tid innan jag insåg hur mycket mer praktiskt och mer typiskt Mads det är med en knäppt teddyfodrad manchesterjacka).

Som sagt. Det finns några actionscener i Bad monkeys som ger mig lite av den känslan jag fick när jag såg Matrix första gången. Och jag skrattar som när jag läser Chuck Palahniuk och jag förvånas över alla grymma Dennis Lehane-liknande twister som finns i storyn och jag älskar att hjältinnan Jane Charlotte är ännu mer badass än Ariel Manto (som är hjältinnan i The end of Mr Y av Scarlett Thomas).

Det är en fantastisk bok som jag kan rekommendera inte bara till filmnördar och postcyberpunkfantaster utan även till er som är sugna på nåt spännande/kul/knäppt. Läs den. Nu.

Then we came to the end.

Har läst ut Then we came to the end av Joshua Ferris. Jättefin Coca Cola-font på omslaget och bra bok därunder.

Boken (som heter Så fick vi se slutet på svenska) är verkligen som The Office fast i bokform. De har ett så tråkigt liv på kontoret, de fejkar arbetsbördan genom att se upptagna ut med papper i handen, hotet om nedskärningar flåsar i korridorerna och samtidigt är det så fruktansvärt roligt. Chris Yop stjäl stolar, Karen Woo är för högljudd, Benny har ärvt en totempåle, Tom Mota tar två-martini-luncher som leder till att han står på sitt skrivbord och vrålar.

Den är inte lika plågsam att läsa som att titta på The Office; ingen skämskudde behövs. Den är rolig, men inte jättekul hela tiden. Ibland kommer boken in på resonemang som är ganska tragiska och jag tänker: Fasen, jobbigt läge. Men så kommer det en mening, en replik som lyfter hela stycket och jag fnissar så högt att de andra på tåget blänger på mig.

Jag gillart.

Tre saker kunder gör som jag ogillar skarpt.

 - Kollar på mina bröst när de pratar med mig.

Hallå? Ögonen sitter i ansiktet. Här uppe. Tack.

 - Smyger sig på mig bakifrån när jag sysslar med bokhyllorna, lutar sig fram och viskflåsar på fem centimeters avstånd från mitt öra: Ursäkta?

Jag kan smyga in på din arbetsplats, luta huvudet på din axel medan du skriver ett viktigt jobbmejl och skrikstöna: Ursäkta? men det är inte vidare kul att skita ner sig av skräck, eller hur?

Och den värsta synden man kan göra som kund är... [trumvirvel]

... smygfisa vid kassan!

Varför har alla smygfisare ätit tacopaj till lunch? Blörrrk.

Marknadsdag i Kreuzberg.

Jag gillar stadsdelen Kreuzberg. Det är fult och fint och färgglatt och grått och allt möjligt på en och samma gång. Tycker om det. 

Kolla bara hur tandläkaren har målat sin ingång. Man fattar direkt vad det är för ställe:
Å, denna plågsamma min som flickstackaren har - är inte det typiskt för tandläkarbesök?
Den här bilden är rolig om man kan både tyska och svenska. Fahrschule betyder körskola, så det står alltså Körskola Aktas på skylten. Eller vid närmare eftertanke är detta nog inte roligt för någon utom mig, men whatever.


På marknaden (öppen tisdagar och söndagar) vid U-bahn Kottbusser Tor finns det drösavis med sjalar! Det var nästan att de kastade dem efter mig, så då var jag tvungen att köpa faktiskt. Vill ju inte göra försäljarna ledsna.

Det är så himla mysigt att gå omkring på marknader. Färger och roliga ingredienser och tyger och hur mycket glittriga paljetter som helst. Nästa gång jag är här ska jag köpa på mig några kilo kitschiga paljettsnören. Och oliver!

Den senaste tiden har jag börjat få en fixering vid fisk. Det började med kvastfeningarna, och nu blir jag helt till mig så fort jag ser ett slemmigt fisköga.

Jag kanske ska bli fiskritare. Det kanske är mitt mål här i livet. Om inte annat så blir det onekligen ett intressant visitkort.

Tre anledningar varför kunden inte vill ha boken jag precis har tipsat om.

 - Nej tack, jag läser aldrig böcker som har filmatiserats. De är så banala.

Du menar som Hajen, Anne Franks dagbok och Bibeln?

 - Nej tack, jag läser bara 1800-talsförfattare. Det har inte skrivits en enda bra bok efter år 1899.

Du kanske skulle upptäcka hur bra böcker det har skrivits de senaste 110 åren om du faktiskt läste en och annan. Du kanske till och med skulle - hemska tanke - gilla det?

 - Nej tack, jag läser bara faktaböcker. Såna där där man lär sig något.

För det vore ju jobbigt att lära sig nåt om mänskliga känslor.

American Psycho.

Jag var ute och promenerade, det var vackert gråmulet och perfekt väder för att knäppa kort. Gick än hit och än dit och plötsligt såg jag den. Bilden. En rödklädd kille sitter på en bänk i en tvättomat. Snygga färger, och bra komposition. Det där perfekta fotot som jag enkelt skulle ha tagit om mina ögon hade varit två kameralinser. Blink, blink. Simpelt och bra. Istället fick jag smyga fram min kamera och pressa den till fönstret på tvättomaten. Surr. Klick.

Det är då jag ser att killen jag precis har tagit en bild av tittar på mig. Pinsamt. Jag försöker släta över mitt smygfotograferande genom att låtsas vara väldigt intresserad av tvättmaskiner. Jag smiter in i lokalen, ignorerar hans blick och tar foton av tvättmaskinerna på höjden och bredden. Fram och tillbaka. 

Jag vill verkligen inte verka som en galen fotograf som smyger på folk, så istället framstår jag som ett psycho som har nån sjuk dragning till tvättmaskiner. För det är ju så mycket bättre.

Splash!

Utsikt från mitt fönster:

Jag tror såhär: en färgtjuv lägger vantarna på en spann vit väggfärg av prima kvalitet. Färgaffärsgubben blir så förbannad att han hämtar sin hagelbössa och sätter efter tjyvrackaren. Boven skvimpar ut färg längs hela vägen, gubben skjuter med bössan i bästa Åsa-Nisse-stil och SPLASH! lyckas gubben träffa färghinken, allt rinner ut framför nosen på en mörkblå kombi.

De står mittemot varandra, gubben lutar sig mot hagelgeväret och pustar, färgtjyven står indränkt i vit färg, tystnaden är total tills gubben säger:

 - Du glömde pröjsa.

 - Oj. Sorry. Här, säger boven och räcker en vitfärgad sedel till gubben.

Tystnad.

 - Ha en bra dag då, säger gubben.

 - Mhm, säger tjuven. Han rättar håret med handen, får två färgsteck över pannan. Gubben säger inget. Tjyven vänder sig om och går med vita skosulor mot solnedgången.

Der Mitbewohner.

Killen jag bor med är en hyvens prick. Jag stapplade ut i köket, gned sömngruset ur ögonen (tack för den, John Blund!) och möttes av ett glatt sydtyskt ansikte.

 - Godmorgon! Jag har köpt några nyrökta ålar, vill du ha en?

Sällan har jag dansat så mycket så tidigt. Jag ä-l-s-k-a-r rökt ål. Och framförallt när den är mjäll och fin och alldeles färsk. Underbart! Han hade även Schwarzbrot från ålrökeriet samt en flaska Löffel-Korn som man ska dricka efteråt. Med sked, så klart.
Ett ytterligare exempel på vilken grym människa vi har att göra med:

 - Jag har köpt en flygarmössa. Vill du prova den?

Vilket utomordentligt trevligt sätt att börja en lördag på. Det här blir bara bättre och bättre. Fattas bara att jag får lägga vantarna på den där rävboan jag har spanat in så är dagen fulländad.

En helt vanlig fredagkväll.

Den brinnande slembomben:

Caipirinha:
En toalett:
Bosse och Robyn chillar på ett elskåp:
Sen stötte vi på ett stim med sexhundrafemtiotvå svanar så då gick vi hem:

Hur man förför ett bokhandelsbiträde.

Två kostymklädda herrar i fyrtioårsåldern kom in i butiken. Jag stod på pallen och dammade hyllor, sa glatt Hallo! men de var inbegripna i ett samtal på schweizertyska och såg transittrötta ut så de hörde mig inte. Jag klev ner från pallen, etablerade ögonkontakt och sa Hallo! en gång till. Jomenvisst, nu hälsade de avmätt. Jag log och frågade:

 - Vill Ni ha ett boktips?

Mannen med det tjusiga skägget - en ganska nätt herre, någon centimeter kortare än jag - tittade inte på mig när han med halvslutna ögon sa:

 - Nåt spännande.

 - Åkej, kolla in Jo Nesbø och Stieg Larsson, bla bla bla... sa jag och räckte honom två böcker.

Det var då han gjorde det. Han ställde sig väldigt nära mig och med en suck satte han upp ena foten på pallen som jag nyss hade stått på. Hans italienska kostymbyxor smet åt över benet på ett inte helt smickrande vis. Och jag märkte att det var med viss ansträngning som han stod med benet i denna höga position eftersom han - som sagt - var någon centimeter kortare än jag och pallen är ganska hög.

Jag kände mig som en jänta i nån svartvit västernfilm där James Arness precis hade satt upp benet på en stol och antingen sagt: Now look mister... eller om det var en film som utspelas på femtiotalet så hade han satt upp benet på bildäcket och sagt: Gosh, you're swell.

Men det här var inte nån femtiotalsrulle, och han var inte James Arness. Det här var en lilafärgad bokbutik på en flygplats, och schweizarens kostymbrallor smet runt hans knä som om de vore målade på honom.

Nåja. Han köpte böckerna i alla fall.