Dagböcker på tork.

Letade fram mina gamla dagböcker. Den tidigaste anteckningen är från den 19 november 1992, jag är sju år och elva månader gammal. Jag antar att jag alltid har haft skrivandet i mig. Och jag antar att jag kommer behöva en egen bokhylla till dagböckerna sen.

Många böcker blir det.

De luktade lite instängt efter förvaringen, så jag hängde dem på torkstället och satte fyr i kaminen. Vissa hänger strumpor på tork - boknördar som jag låter tvättlinan prydas av ord.

Nu ska jag märka hela lägenheten med dymolappar. Hurra!

Stockholm är det nya Paris.

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig som privatdetektiv i Paris. Lite dimma vid Strömgatan och saken är biff.

Tror det är bäst jag tar på mig basker och randig tröja och äter en snigel.

Bära kebaben.

Eftersom Sveriges godaste kebab - Palmyra! - finns på gångavstånd, så knallade vi dit i fredags. Gött! Alltså, kardemummakryddat ris, jag dör! Obegripligt gott.

På vägen hem hade vi följande briljanta konversation:

- Kan du Barack Obama?

- Va?

- Kan du bära kebaben?

En pelargonknarkares bekännelser.

Jag har blivit med pelargon. Det har pågått en längre tid, redan förra året köpte jag två trevliga röda pelargoner. Och sen vet jag inte... det eskalerade. Jag började besöka Weibulls. Jag köpte blomjord. Och jag köpte sticklingar.

Jag är pelargonberoende. Hur kan man inte vara det? Titta bara! Här slår den ut sina fagra blomblad. Notera barmarken i bakgrunden. Våren är kommen!

Men när jag vaknade i morse såg det ut såhär:
Jaja, struntsamma! Pelargonen har slagit ut ännu mer. Nu prålar Balthazar (som en äkta pelargonfanatiker så döper jag mina krukväxter) med sina skarpa färger mot allt det snövita.
Jorå, en till idolbild blir det. Klipp ut och klistra upp på fönstret, vettja!
Pelargoooooon...pelargooooooon...