Hej.
Jag har inte surfat på ett tag. Under de senaste veckorna har mitt internetanvändande varit obefintligt. Inga bloggar, inga mejl, ingen fejjan, inte ens ett litet nättidningsbesök har det blivit. Jag har varit inskrynklad i min analoga prova-på-prenumeration på papperstidningar. Glömt bort hur den däringa webben (uttalas: väbb-hen) funkar. Min enda kontakt med den interaktiva världen har varit min mobil.
Snacka om att utmana ödet.
Min allra käraste Nokia 5100. Jag har testat dig till de yttersta gränserna. Sedan hösten 2003 har du kastats i golvet, blivit dängd in i väggen, trampats ner i grus, halkat ner i gröttallriken, legat ute i regnet och - under några intensiva månader - marinerats i kanel.
Nu är det slut med sms:andet.
Här sitter jag på min kammare och klappar på den kalla, livlösa mobilen. Tänker på den o-e-r-h-ö-r-d-a mängd sms som jag missar nu. Textmeddelanden av typen:
Eyyy! Fest på slottet, klädsel: gorilla! Najs!
och
Grattis! Du har vunnit sexhundrasjuttiotolv miljoner! Men bara om du svarar på detta sms inom tre minuter. Skynda skynda!
Äh. Jag kanske kommer att gilla mitt nya telefonlösa liv. Det finns så mycket andra sätt som man kan umgås på. Som att sitta framför varandra och prata. Eller skriva brev. Eller att brodera små visdomsord på tavlor och sätta upp på stan.
Eller inte.
De luktade ganska fränt hos renarna. Inte alls gott. Till skillnad från björnarna som inte luktar något alls. Men det kan bero på att de är en halv kilometer bort, på andra sidan av ett pansarglas.
Det rosa gökuret har äntligen kommit upp på väggen. Hurra! Det tog bara två och ett halvt år, men nu är det på plats i köket. Fantastiskt fin. Tack A&M! Nu ska jag nog börja samla på gökur. Tips mottages tacksamt.
Nu måste jag bara skaffa mig ett orange handfat också. Man måste anstränga sig lite för att få enhetliga och lugna färger hemma. Som sjuttiotalsorange och knasceriserosa. Luuugnt och fiiiint.
