På lokal.

Kvällen spenderades på lokal i Prenzlauer Berg. Jag hade laddat batterierna på kameran, tänkte ta en massa sköna bilder och lägga upp på bloggen, skriva ner de givande samtalen och försöka återge de gnistrande slutsatserna som våra unga, oförstörda sinnen kom fram till.

Men nej.

Jag tog foto på den blommiga toaletten istället.

Die Kunde (extended version)

De roligaste kunderna är de där svenska, slutna och lite magsårsdrabbade businessmännen som halar fram hela kortleken av Handelsbanken, Ica, Stadsbiblioteket, Friskis & Svettis, Coop, Statoil och Apoteket samt klippkortet på biltvätten innan de hittar sitt andra Handelsbankenkort.

 - Är du svensk? frågar jag försiktigt och jösses amalia vad de skiner upp! Som solstrålande gossar blir de, hela bunten. Roligt att de blir så glada. Jag menar, frågar jag samma sak i Sverige... det får inte den effekten.

Fast priset tar ändå den äldre tjusiga herren i pilotuniform som var inte så lite glad i hatten, att döma av hans andedräkt. Det stack liksom lite i ögonen. Häpp, han fnissade glatt och försökte pruta halva priset på en reseguide på engelska 'cause it isn't in french.

Nja, ingen rabatt blev det, men han köpte den ändå. Jag erbjöd honom en karamell som plåster på såren att vi inte hade reseguider på franska. Då avböjde pilotfarbrorn artigt och trallade glatt ur butiken. Det var fint.

Der Palast der Republik.

Allt ser ut som en synthvideo här. I love it.

Die Bibliothek.

Jag ville till bibblan och kolla in utbudet av stickbeskrivningar, så jag googlade på bibliotek i Berlin. Herrejisses vad många det fanns! Jag hittade till slut ett som hette Berliner Stadtbibliothek och begav mig dit.

 Det var lite svårt att hitta, för det var en massa ombyggnationer och rivningar där. En hjälpsam polis pekade med hela handen och till slut hittade jag rätt. Tjusig byggnad, klev in, tittade runt, såg väldigt mycket tidskrifter om teknik, medicin och naturkunskap men inte en enda stickbeskrivning.

Notera: Stadsbiblioteket i Berlin är inte samma sak som Stadsbiblioteket i Stockholm. NIx pix.

En hjälpsam bibliotekarie hänvisade mig till Kreuzberg, jag frågade om jag skulle ta tuben från Alexanderplatz? 

 - Nej, gå höger och rakt fram så kommer du till närmaste tunnelbanestation.

Jag gick höger och rakt fram och hamnade på en byggarbetsplats.

Knäppte en bild på en grävmaskin, gick till Alexanderplatz i alla fall för det är det enda jag hittar till (Fernsehturm! Can't miss it!) och bytte tub, hamnade i Kreuzberg, hittade bibblan direkt, knatade in, letade ett slag, frågade tanten, hon pekade, jag tittade och häpp var jag framför hyllan med stickbeskrivningar.

 - Gudars vilka tråkiga stickbeskrivningar, tänkte jag och åkte hem.

Die Wette.

Jag och Anne har slagit vad om vem som får årets nobelpris, alltså det enda som räknas, nämligen litteratur. Fysik, kemi, fred och sånt är ganska oviktigt. I vårt vad ligger en kaffe på Starbucks i potten.

Anne tror det blir Philip Roth.

Jag tror det blir Richard Ford.

Fast det där med vad man tror och vad man hoppas är ju lite olika då va. Jag menar, finns det nån finare än Cormac McCarthy? Nä, tänkte väl inte det.

HP bor i min port.

Ja, jag vet att det är ett litet "i" för mycket men det struntar jag i. Det är fortfarande roligt.

Höhö.

Die Kunde.

Åkej.

Det måste göras en lista. Här är listan.

De tre jobbigaste kunderna:

No 3: Jag säger hej och ler vänligt mot kunden, hon stirrar stumt på mig som om hon ätit ett dåligt fikon: äcklad och oförstående över misstaget.

No 2: En kund som tidigare ignorerat mina hälsningar skriker från andra ändan av butiken och förväntar sig att jag ska fatta att det är frågor till mig, och inte ett utfall av tidig julhysteri.

No 1, den värsta kunden av de alla är...

Kunden som höjer ögonbrynen och blundar när hon pratar och liksom fladdrar skitfort med ögonlocken. Omöjligt att få ögonkontakt men människan förväntar sig ändå att man ska vänta tills den behagar slå upp sina violblå igen.

Bubblare: Finska skriktanten på Kulturhuset. Typmening: Kasta bort de ogudaktiga böckerna, köp biblar istället!

Die Bücher.

Håller på med tre böcker samtidigt.

Emmas Glück av Claudia Schreiber är rolig och knasig, jag gillar grejen med att två kufar träffas och hänger med varandra ett tag. Lite Kehlmann. (Åh! Vore det inte grymt om Daniel Kehlmann var namnet som föll från Horaces mun imorgon?)

Der nasse Fisch av Volker Kutscher har jag än så länge bara läst ett kapitel av. Titeln betyder den blöta fisken. Höhö. Den utspelar sig i Berlin under 20- och 30-talen, när allt var dekadent och efter-kriget-sorglöst. Hittills har en man blivit avskyvärt torterad och mödosamt tagit livet av sig genom att bita sönder en glaskapsel med gift - och då har jag bara läst tre sidor. I love it already. 

Den hemlige kocken är lika beroendeframkallande som raffinerat socker. Jisses! Mats-Eric Nilsson, jag vill käka middag hemma hos dig! Ju mer man läser desto mer äcklad blir man över fusket och fejkandet i livsmedelsindustrin. Blä! Helt klart mer aktuell än Fast food nation av Eric Schlosser, eftersom alla redan vet att man äter slaktavfall om man äter korv och sånt. Men i bröd? Gudars skymning. Läs, läs, läs!

Jag gillar de tyska blurbarna. Hör bara vilken klang det finns i meningen på baksidan av Der nasse Fisch, skrivet av Bücher:

 - Der beste deutsche Hardboiler des Jahres.

Mickey Spillane, jag tror att din värdige arvtagare är hittad. Och han har ett outtalbart namn. Volker Kutscher.

Stricken.

Nu stickar jag ett par vantar, för nu är det kallt i Berlin.

Der Baader-Meinhof Komplex.

Det där med ironi är svårt. Jag har svårt att höra om folk hånar mig eller skojar med mig. Det låter likadant liksom. Ikväll när jag dammade kom det in två killar i kostym som sa en obegriplig harang. Det enda jag fattade var ordet staubig som betyder dammig. Sen sa de hö-hö och tittade på mig.

Okeeeej.

Vad gör man? Jag har inte fattat ett jota, står där som ett fån och försöker avgöra om de är taskiga eller roliga. Så jag gör det enda självklara. Jag ler pyttelite, säger: Ja? och fortsätter damma. Det funkar jämt! Om folk frågar efter något som låter som en maträtt eller kanske som en stad i Korea, säg Ja? och le sådär jättelite så blir de glada. Jag satsar hårt på att lansera mig som den gulliga svenskan.

Der Baader-Meinhof Komplex av Stefan Aust är sååå het just nu. Sjukt snygg bok också, ser argt tysk ut. Fin! En fabror i kostym (de kommer oftast i flock, men dettta exemplaret var ensamt) sa något till mig med ett ganska tydligt frågetecken i slutet. Ni vet, det går liksom upp lite där. U-ui? Typ.

 - Ehm... Ja? sa jag, log litegrann och hoppades på att han inte frågade ifall jag gick på svamp. Han rynkade ögonbrynen lite (Ånej! Vad heter "Jag knarkar inte" på tyska?) och tittade ner på boken. Jag kom på då att jag kunde säga något fördelaktigt om boken, typ att den är sååå het just nu.

 - En kollegerska läste den nu och han tycker bra. Den! sa jag och pekade.

Street art i F-hain.

Jag gillar mustaschen bäst.

Polkagris.

Igår försökte jag lära mina tyska kolleger några svenska ord. Nej, inga svärord. Varför ska man lära dem det? Maken till meningslösa ord får man leta efter! Här skulle de få en bild av det svenska kulturarvet. Kulturambassadörer, förenen eder!

Jag började med ordet andedräkt. Ett himla fint ord, om man tar isär det. Kommer ofta högt upp på listor över Sveriges vackraste bokstavskombination.

 - Alltså, it's called andedräkt, it means clothes for the soul. When you breathe it come out of your mouth. And when you drink coffee it smells bad. Andedräkt!

Det roliga är ju att mina kolleger lär sig svenska med skånsk dialekt. Jag fnissar lite när jag hör dem säga: aaandedrrrreeeeekt och inser att de låter som han i kakreklamen. Ni vet, "o har ni köbekagor"-farbrorn med comb-overn.

Senare på dagen blev kvittorullen rosarandig (sista lilla snutten) och jag sa:

 - Haha, it looks just like a polkagris!

 - Polkagris?

 - Ja, alltså... it's like a hard candy. It's striped and about this long [måttar ungefär en meter mellan händerna]. In german it's like... you know, it's polka like the dance and gris like... Schwein?

 - Polkaschwein?

 - Yeah. And it taste like toothpaste.

Schönhauser Allee.

Efter jobbet åkte jag till Prenzlauer Berg för att köpa garn på Loops, en trevlig garnbutik på Wörtherstrasse 19. Hann precis in innan de stängde. Tur, annars hade jag blivit tvungen att åka till KaDeWe, kände inte riktigt för det idag. Så stort! Så vräkigt! Nej, det får bli en annan dag.

Det är verkligen mysigt där. Ujuj, där får jag hänga mera! Alltså i Prenzlauer Berg, inte på Loops. Eller tja, kanske där med, men om jag bara hänger så blir hon kanske lite ledsen. Eller glad. Eller...whatever! Gudars, jag har ätit för lite salmiak idag, känner att jag flyter iväg i tanken. Och syftningsfel har jag. Baske mig.

Hittade en fantastisk butik som säljer Fjällrävenryggor. Då hajar jag varför jag har sett folk med Kånken lite här och var. Kan ju vara bra att veta, såhär i presenttider. Ifall nån önskar sig en direktimporterad svensk väska från direktimponerade Tyskland. Typ.

Var bara tvungen att ta en bild på tanten på reklampelaren. Det är en reklam för bostäder, bland annat för seniorer. Titta så hon strålar! O vad glad hon är! Hon har längtat så efter att får skrapa balkonglådan med spaden, och nu är det äntligen dags! Hurraaa! 

Skraaaap.

Donut.

Ohoj! Vilken dag, vilken dag. Jag lyckades småprata med en farbror, han såg glad ut men jag har ingen aning om vad han sa. Jag tror att han antingen gillade Margaret Thatcher, ogillade Bryssel eller hade åsikter om invandringen. Men sen sa han att han ville ha en deckare, och då fattade jag ingenting.

Min tyska mobil fungerar! Halleluja. Det är ett mirakel. Jag var på väg till mobilbutiken för att se argt på herr J. Neumann, kräva en förklaring till min belägenhet. Men! Då kom Anne till min räddning. Hon stängde av den. Sen satte hon på den igen. Och då funkade den.

Magic fingers.

Käkade lunch i påse idag. Hade köpt en smörgås (jag vet! jag som egentligen hatar bröd, men i det här landet smakar brödet faktiskt gott!) på morgonen, gick upp till övre planet och hade utsikt över hela Tegel flygplats (eller över Espritbutiken iallafall) medan jag åt min pappersservettinkletade mozzarellasmörgås. Japp, den hade gojsat in sig i servetten. Men vad tusan! Jag äter ju jämt aluminiumfolien på kebabrullen så det var ganska lättsmält idag.

Häromdagen käkade jag på Burger King. Varför äter man där? Så dumt. Nej, det är inte så gott som man tror det ska vara. Dessutom är man omgiven av folk som även de äter Burger King-mat. Det tar liksom bort all självförnekelse à la Jag kan äta pommes frites på ett classy sätt eller Det är nog ingen som märker att jag äter det dressingdränkta salladsbladet med fingrarna.

Sen köpte jag en donut och då kände jag mig som Homer. Doh!

Bank holiday.

Jag har aldrig fattat grejen med bank holiday. Yay, bankerna är stängda, vi firar det med en speciell dag! Dessutom får alla vara lediga, till skillnad från Kanelbullens dag eller Menlösa barns dag. Varför just banker? Varför inte Posten? Eller nu i vår kommersialiserade tid: McDonalds holiday! Coca Cola holiday!

Men! Då kom Anne med ljuset. Det är helt enkelt en vanlig simpel helgdag. Inget alls med bankerna att göra. 

 - Vad ska du göra på McDonalds holiday?

 - Slappa på soffan.