Der Topf.

Jag tipsade en dam om Die Vermessung der Welt (=Världens mått) av Daniel Kehlmann. Försökte få fram att det är en galen och ganska mustig historia. Hur tusan säger man mustig? Jag tänkte efter en sekund, sen sa jag:

 - Alltså, nu på hösten, tänk dig en gryta. Massa kött, massa frukter, massa smak och lukt. Så är denna bok! Bra denna bok. Mycket gryta!

Nä.

Som sagt var. Jag tipsar kunder om böcker. Hej vad det rekommenderas! Ibland har jag rekommenderat vissa böcker så mycket att det faktiskt känns som att jag själv har läst dem. Typexempel: Flyga drake av Khaled Hosseini (eller Drachenläufer som den heter här nere).

Jag tipsar alltså hej vilt om böcker jag aldrig har läst. Det är helt enkelt mitt jobb att hålla koll på dem, därför låter det som att jag har läst allt. Men jag kan inte ljuga på direkt fråga. Om någon vill veta om jag har läst nån speciell bok så kan jag inte stå där och skarva och säga jovisst. Då får man svart tunga, det har jag läst.

Igår kom en kille in i butiken. Han visade alla tecken på att vilja ha ett tips: scannade hyllorna, petade lite oengagerat på skyltningen, sökte min blick.

 - Hello, would you like a tips?

 - Yes please, sa han och såg lättad ut.

 - What do you read?

 - Well, the last book I read was a book in swedish, it's called...

 - Ah! Jag är också svensk! sa jag och log.

 - ÄR DU!? sa han jättehögt och jätteförvånat och sträckte fram handen för att hälsa.

Efter hans utrop (han tog verkligen i för kung och fosterland när han hojtade) småpratade vi lite om vad jag gjorde i Berlin blablabla. Till slut kom vi tillbaka till tipset.

 - Alltså, den senaste boken jag läst var Snabba Cash, sjukt bra! Annars gillade jag Da Vinci-koden också.

 - Ah! Då kan jag tipsa om The Venetian Betrayal av Steve Berry. Den är typ en blandning mellan Da Vinci-koden och Bourne-filmerna. Klurig men med mer action! sa jag och viftade med sagda bok..

 - Wow, det låter bra. Har du läst den?

 - Nä, sa jag.

Han tittade förbryllat på mig, tittade tvekande på boken och sa:

 - Jahaa... Men har du nåt annat tips då?

 - Tja, vi har ju alltid Dan Browns böcker, de är sjukt spännande, varje avsnitt slutar med en fet cliffhanger, sa jag.

 - Koolt! Har du läst den då?

 - Nä, sa jag.

Vid det här laget började han titta sig omkring lite oroligt, men det var bara han och jag i butiken. Jag märkte att han kände sig lite obekväm så jag sträckte mig efter Cormac McCarthys The Road och sa:

 - Den här har jag faktiskt läst. På riktigt.

 - Åh. Hmm, jag tror jag tar den där första faktiskt, sa han.

I kassan pratade vi lite om vart han skulle resa nånstans. Det visade sig att han var på väg till Mongoliet för att hälsa på sin mamma. Jag blev till mig och sa:

 - Wow! Vad häftigt att åka till Mongoliet! Jag har hört att det är sjukt mäktigt att rida runt på stäppen och njuta av naturen och sånt.

 - Ja. Rider du? 

 - Nä, sa jag.

Das Ren.

Efter år av letande, tunga steg genom gallerior och vild hopplöshetsförtvivlan så har jag äntligen hittat mitt mål, mitt allt och meningen med livet. Jag gick förbi ett skyltfönster i Prenzlauer Berg och tjusades av skönheten, den stolta hållningen och det vackra Pocket Shop-lila glittret.

Den ultimata prydnadsrenen har anlänt.

Sharm el Shejk.

Jag vill också vara shejk. 

Das Pflaster.

Den bästa medicinen för papercuts måste vara ett litet plåsteretui i form av ett... plåster!

Nu kan det uppstå hur mycket blodvite som helst. Vi är redo.

Åldersnoja.

Det lackar mot födelsedagen/jul/nyår och därmed den årliga månadslånga funderingen/utvärderingen/navelskådningen som kan sammanfattas med ett ord:

Åldersnoja.

Ja, det ska ju börjas i tid. Tror nog att mitt skrivande har en del i det här eftersom jag förra året bestämde mig för att ha ett färdigskrivet bokmanus nu.

Harkel.

Det blir ju inte bättre för att vi har fått in Rebecca Martins bok Frühling und so (= vår och sånt):

Inte nog med att det är butikens mest fantasilösa omslag (ja, färgerna är så dassiga i verkligheten också), bokens författare är född (håll i er nu)...

... 1990!

Hallååå! Är det bara jag som tycker att det är heeelt kockofläng? Nu kommer nittiotalisterna och tar över. En åttiotalist som jag trodde att det fanns tid för mig också, men nä! Där fick jag fikon!

Rackarns.

Åkej, åkej, men nästa år är det dags. Då är det jag som sitter på en allergiåker i Alperna och ser finurlig ut.

Julklappstips.

Det här är vad jag fick av Erika och Markus i hälsa-på-i-Berlin-present:

Allers, DN Kultur med Lehaneintervju och en stor präktig prästost som redan låg i min mage när fotot knäpptes.

Det här är vad jag fick av Marc i hälsa-på-i-Berlin-present:

Allers, Lakrisal och två stora präktiga prästostar.

Jag tycker mig ana ett tema.

Gefaxt.

Ett exempel på ett helt vanligt Pocket Shop-fax:

"Finaste älskade svenskas!

Vi medglädja mycket hår. Oss fint framser på till kvällen. Låna maten super!

Mycket finaste älskade.

Hälsingehjärtan

/PS TXL"

Der Fliegenpilz.

Jag har en prickig klänning. Den är väldigt fin. Jag har sytt den själv av resttyget från en annan klänning som inte alls blev fin. Men den här klänningen är fin. Jättefin, faktiskt.

Jag brukar få kommentarer för den, just för att den är så vackert prickig. Oftast låter det såhär:

 - Fin klänning!

 - Tack! Jag har sytt den själv.

 - Den är så prickig! Som en flugsv...

 - Som en flugsvamp. Ja, jag vet.

Alltid får jag flugsvampskommentaren. Som ett brev på posten, en finne efter chipsmassakern eller en mögelfläck på mjuka pepparkakan. Alltid.

Alltid utom just i dag.

 - Fin klänning!

 - Tack! Jag har sytt den själv.

 - Det är tyvärr sällsynt med egenproducerade kläder i vår kommersiellt infekterade tid. För att revolutionera mot storföretagen borde fler göra som du.

 - Som en flugsvamp. Ja, jag vet.

Lieder/lieber/leider.

Man vill ju vara trevlig. Hälsa kunderna välkomna. Säga att det går bra att fråga om de vill ha tips. Att det går finfint att bara titta sig omkring också.

 - Möchten Sie einen Tipp, oder möchten Sie sich lieber umschauen?

vilket betyder:

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni hellre titta er omkring?

Om man är lite trött och byter ut ordet lieber (=hellre) mot leider så blir det:

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni tyvärr titta er omkring?

Det blir inte mycket bättre om jag byter lieber (=hellre) mot Lieder heller.

 - Vill Ni ha ett tips, eller vill Ni melodier er omkring?

Taschen und Blink und Leni.

Dum-di-dum-di-dum-dum! Nu är det dags för boktipset!

Jag har precis läst färdigt Blink av Malcolm Gladwell och börjat på Leni - the life and work of Leni Riefenstahl av Steven Bach. Nå, vad tycker jag då?

Alltså, jag hade så höga förväntningar på Blink. Den verkade spännande och rolig men var bara... platt. Den handlar om det där "tänkandet utan att tänka", det vill säga de där 2 sekunderna när man vet nåt fast man vet inte varför. Det låter ju intressant. På baksidan iallafall.

Malcolm Gladwell tar upp många exempel i boken. Jag gillar det ändå inte. Det är nåt med upplägget tror jag. Varje gång han börjar en berättelse eller ett resonemang så tänker jag: Ah, det är ett skämt! och väntar på en punchline.

Efter en massa text tänker jag: Eller är det en anekdot? och väntar på sensmoral och upplösning.

Ytterligare en massa text senare tar kapitlet slut. Han blajar på, jag tappar bort mig, jag tänker hela tiden: Vart vill han komma? Vad är syftet? och då hoppar han på nästa ämne som jag tror är ett skämt/anekdot/blajeri.

Men! Sista kapitlet var faktiskt jättebra. Det handlade om hur man kan läsa folks ansikten och det var den enda biten som han lyckades fånga mig med.

Alltså: läs bara sista kapitlet som heter Seven seconds in the Bronx och strunta i resten.

Nå! Leni Riefenstahl-biografin då? Jag har hittills läst 40 sidor, jädra bra bok! Välformulerad och med insprängda bitar av torr humor som jag fnissar högt åt. Jag har precis kommit in i kapitlet om hennes barbröstade filmdebut i Ufa-rullen Wege zu Kraft und Schönheit, en film som hon senare envist hävdade att hon aldrig ens hört talas om, än mindre sprungit omkring i, barfota över hela kroppen.

Jag är väldigt förtjust i Steven Bachs språk. Han låter lite som berättarrösten i Barry Lyndon, (det är nog den roligaste film jag har sett, briljant torr komedi!) med samma avmätta ton. Han är absolut inte föraktfull, snarare lite som man kan vara med nära vänner eller syskon, lite retsamt men kärleksfullt.

Han har skrivit en om Marlene Dietrich också, jag bara måste lägga vantarna på den. Dregel.

Aaaah! Taschen är helt fantastiska! Jag utökade pinup-böcker-delen i mitt bibliotek, köpte en fet 450-sidorsbok om herrtidningarna under första halvan av 1900-talet, sjukt billig och himla tjusig! Det här var del ett, det finns fem eller sex delar.

Jag måste ha alla, såklart.

Hawaii vs. pyjamas.

Jag ville egentligen köpa två skrikiga hawaiiskjortor, men jag investerade i en rutig flanellpyjamas istället.
Hey, det är snart december. Kallt, kallt i Berlin.

Måste bara tillägga: aj löööv den där fota-mig-själv-i-spegeln-minen. Vilken koncentration.

Allt för konsten.

Rossmann und Ronnie.

Nu är det julmarknad i vartenda hörn! Jag stötte till och med på en positivhalare idag. Det var roligt. Jag gick förbi honom fyra gånger utan att lägga slantar i koppen. Hoppas han inte blev ledsen. Men jag ville ju så förtvivlat gärna knäppa kort på julkransarna.

Sen gick jag till Rossmann. Varje gång någon svensk pratar om Rossmann så är det med glittrande ögon, de ser faktiskt lite ut som de små rävarna när Benjamin Syrsa sjunger Ser du stjärnan i det blå. Nu när jag har varit där förstår jag varför. Genialiskt! Sensationellt! Där finns allt! Tvål/tvättmedel/borstar/tops/billigt smink/kinderägg/hundmat/knästrumpor! Allt!

De har även dåliga accessoarer.

Jag pajade min väska på Rossman, fick panikköpa en ny. Valde mellan en som såg ut som Muminmammans svarta väska eller en som såg ut som en gardin. Jag valde gardinväskan. Eller, gardin och gardin, den ser lite ut som en skidpjäxa också. Men mest en gardin.

Här är en bild på en trappa:

Det finns en julmarknad på Alexanderplatz. Den är misstänkt lik Oktoberfestmarknaden från förra månaden, lite mer tomtar men samma mängd rultiga damer i toppluva.

Skillnaden ligger i att man på den här marknaden kan köpa julgranskulor. Vad sägs om en glosögd tysk polis?

Nä, det är ju inget att hänga i julgranen!

Höhö.

Jag föredrar en totempåle.

Den här burken får mig att tänka på boom-shacka-lack.

Efter mina inköp åkte jag till stamfiket för att äta feijoada (portugisisk korvgryta, sjukt smarrig) och läsa i min nya Leni Riefenstahl-biografi. Jag börjar bli tjenis med personalen också, det är roligt.

Anyway, jag behövde gå på toaletten (man behöver det efter tolv koppar kaffe) och gick mot fikets bakre delar. En kille reste sig upp och drog på sig mössan. Medan jag närmade mig så tittade jag på honom, han kändes bekant på nåt sätt.

Jag insåg att jag stirrade, han stirrade tillbaka, det var en halv sekund av arga leken innan jag kom på att ett leende lättar upp så jag drog lite i mungipan (inte med handen utan genom ansiktsmusklerna), pyttepyttelite för jag var så koncentrerad på att stirra och försöka minnas.

Killen pyttepyttelog tillbaka, han såg lite ut som en rädd kanin. Inte undra på när ett vilt främmande fruntimmer dundrar på och vrålglor på honom. Till allas lycka svängde jag av och in på toaletten. Det var då jag kom på vem han var.

Det var Ronnie Sandahl.

Vi har nog samma stamfik, Ronnie och jag.

Va?

Ibland kommenterar kunderna mitt språk. Oftast sker det efter att jag har försökt förklara en företeelse som jag inte vet det tyska ordet för (t ex tortyr, som är det roligaste ordet just nu).

Kunderna tittar glatt på mig och säger:

 - Du pratar verkligen bra tyska!

Det jobbiga är att jag måste be dem förklara vad de menar, för jag förstår inte vad de säger.

Der Wald und die Gewalt.

Svårt med orden igen. Försökte förklara innehållet i en deckare till en äldre herre. Problemet var bara att jag blandade ihop Gewalt (=våld) med Wald (=skog).

 - Den här boken bra! Dock man måste veta, det finns mycket blod i den här bok. Blodig skog! Mycket skog i den här bok. Tycker Ni om skogiga böcker?

 - Tja... det finns ganska många träd där jag kommer ifrån.