Hermannstraße.

Efter Stabi åkte jag till Hermannstraße. Det var fint, fast fult, fast... jag vet inte. Det var inte flashiga sekelskiftesfasader, bara vanliga hus och vanliga människor. Inga tjusiga affärer, mest såna som påminner om Fyndskatten i Bagarmossen (plastblommor + damunderkläder + tvättmedel + lampor med porslinsdelfiner)

Överhuvudtaget påminde det mycket om Bagis. Likadana människor, samma stämning, kändes som en trivsam trevlighet i det vanliga livet.

Om ni fattar. 

Fanns en fin kyrkogård i närheten också. Stor och lugn. Intressant att folk bor med utsikt över kyrkogården. Kändes lite konstigt. Å andra sidan lär de inte bli störda av grannarna. Bra. 

Såg en tusensköna! Det var fint. Snart är sommaren här.

Jag har förstått att folk tror att jag inte har hår på huvudet. Men det har jag. Kolla bara:

Däremot saknar jag en frisyr. Men det är en helt annan sak.

Die Staatsbibliothek.

Idag åkte jag till Staatsbibliothek och tittade på fasaden. Den var fin.

Men det enda jag kunde tänka på var den där dra-maten-vagnen jag hade sett i mitt kvarter.

 Den är så fin! Tänk bara, dra-maten-vagnen + oformlig kappa + tanthandväska = riktig tant!

Die Morgendämmerung.

Imorse vaknade jag av soluppgången. Det var najs.

Die Zigarette.

 - Vad ska vi köra för reklam till våra cigg?

 - Tja... vi skulle ju kunna dumpa fyra personer i Ellos-kläder i öknen. Fota dem i solnedgången när de skrattar och ser vansinnigt lyckade och härliga ut.

 - Men ser inte det ut som vilken Ellosreklam som helst då?

 - Jo.

Den här är till alla Pocket Shoppare där ute.

 - Hallå, vem där?

 - Det är vi, Gillar.

Die Buchwerbung.

Var inne i en jättestor bokhandel vid Friedrichstraße och hittade sinnebilden för den kärleksfulla läsaren, den intellektuella människan, mannen utan pretentioner, killen med den hårigaste bringan och den fagraste rösten:

Jag tycker dock att det är lite väl tråkigt att ta Sean Connery. Om man nu tvunget måste ha nån från filmen Rosens namn, kunde man inte ha tagit den lite mer otippade tjocke farbrorn som bläddrar sig till döds? Det är en mer passande bild över böcker. Man läser tills man dör. Lite Sagan om det onda pappret, fast hårdare.

Mer män. Ett exempel på bokreklam för boken Kein Sex ist auch Keine Lösung av Mia Morgowski:

Titeln betyder: Inget sex är heller ingen lösning och enligt baksidestexten handlar det om en snubbe som är trött på kravlöst sex och vill hitta kärleken. Eller var det tvärtom? 

Reklamanalys: macho är så hett just nu.

Die Banane.

Helgen är räddad.

Die Autorin.

Jag har inte bara en oerhört vacker handstil. Jag skriver dessutom fantastiskt bra. Inte ett enda fel, inte en enda överstrykning, bara ett jämt flöde av perfekta ord.

Harkel.

Nu börjar det lossna i alla fall, det där skriveriet. Det har varit svårt, men jag tror jag har hittat berättelsens språk nu. Hittat tonen, orden, nyanserna. Allt är inte längre enfärgat och fult. Nu är det randigt och rutigt och prickigt också. Jädrar vad lång tid det tog den här gången.

Kaffet har varit ett stort problem. Eller snarare kaféerna. Det finns inte särskilt många sköna hak här. Jovisst, sköna om man vill fika. Men om man vill skapa? Näe, där står sig Berlin slätt. Antingen har fiket schysst kaffe men ful inredning, eller så har de sköna soffor men blaskigt kaffe.

Jag är kräsen. En finsmakare vad gäller nersuttna soffor och hästkaffe. En kaffehaks-connoisseur. Jag är en konditorisnobb och jag är stolt över det.

Vad ska en enkel flicka göra? Jag får helt enkelt hålla till godo med det som bjuds till den dagen Vurma öppnar i Berlin. Då jädrar ska det frossas i hallongrottor och bryggkaffe och smarriga mackor. Tjoho!

Die Prominente.

Jag befinner mig på historisk mark. Och då menar jag givetvis kändismässigt. Einstürzende Neubauten, Peaches, Iggy Pop, David Bowie, Jim Jarmusch, Nina Hagen, ja jisses om man ska räkna upp alla prominenta människor som har befunnit sig i Berlin så skulle jag få träningsvärk i fingrarna av allt knapprande.

Nu befinner sig Quentin Tarantino i stan för att spela in sin nya rulle i Potsdam. Jag har börjat fantisera om att han och hans haka kommer in i butiken och säger:

 - Hey, got a book for me?

 - Yeah, sure babe, säger jag och plockar fram mitt tummade ex av Sivar Ahlruds "Tvillingdetektiverna och dykarmysteriet".

 - Whoa, this is some heavy shit, säger Quentin imponerat. I need to adapt this into a script. D'you wanna go to Hollywood and help me?

 - M'kay.

En annan kändisfantasi jag har haft är att kungen kommer in i butiken för att köpa senaste Danielle Steel. När han ska betala säger jag:

 - Hej, vänta, du är ju kungen!

 - Jag vet, säger kungen.

 - Du var grym som superhjälte i Jan Lööfs serie "Ville", säger jag och piper honom i magen.

 - Visst var jag? Hey, du verkar ha koll på läget, vill du bli kung istället för mig? Det är så tråkigt. Jag vill hellre vara superhjälte.

 - M'kay.

Det finns så många människor att träffa i den här stan! Grejen är att jag säkert har stött på nån kändis, men inte känt igen dem för att de är tyska kändisar, och allvarligt, vem har koll på tyska kändisar? Det är de internationella som räknas, you know.

Idag hände det. Den här dagen kommer för alltid vara den dagen då jag såg min första kändis i Berlin. Jag satt på ett fik i Kreuzberg och drack kaffe, hörde någon prata med biträdet på engelska, jag tittade upp och förstummades.

Det var Ronnie Sandahl.

Obama, my man.

Jag har en grej med nationalsånger. 

Varje gång jag hör en nationalsång så växer nåt stort och fint i hjärtat. Det spelar ingen roll vilken nationalsång det är, underläppen börjar darra och ögonen tåras pinsamt mycket.

Idrottsevenemang kräver alltså ganska många näsdukar i närheten. Tänk om jag fick en spänn för varje gång jag snorar ner mig framför prisutdelningen i slalom/pingis/studsmatta. Då hade jag kunnat köpa den där vräkiga James Bond-klockan.

Min favorit är när Röda Arméns Manskör klämmer i med den ryska nationalsången, då går det liksom rysningar genom hela kroppen. Så fint låter det. Tonerna slår an nånting i mig. Kanske är det därför jag gillar Wagner så mycket. Samma pompösa självgodhet som fyller upp mig.

Grattis, Barack Obama. Du höll ett jädra bra tal. Jag käkade nachos och torkade lite tårar och tänkte Det dära Amerikat är bra fint ändå och kände mig stor i hjärtat av all patriotism som flödade. Och då, precis i det ögonblicket som han håller sitt segertal till nationen, världen, universum, när jag har blivit mjuk i själen av orden och meningen och nu är det en ny tid, precis då tänker jag:

 - Gudars vad han låter lik Johnny Cash.

Scheisse.

Hur man förvandlar en helt okej dag till en helt åt helvete dag:

 - Spill ut två deciliter socker på havregrynsgröten.

 - Räkna fel på dagskassan tre gånger på raken.

 - Bryt av nyckeln i låset.

Idag är jag Nick Nolte. Det är bara hawaiiskjortan som saknas.

Die Lakritze.

I mångt och mycket är min vistelse här i Berlin en enda stor jakt efter salmiak. Jag klarar mig inte utan det. Jag blir nervös, snabbpratande och får klåda om jag inte får min dagliga dos med salmiak.

Och nu befinner jag mig i en stad där varje godishylla har sexhundranittiotre chokladsorter och kanske, om man har tur, nån äcklig sötlakrits som inte alls är god.

Mitt begär måste stillas.

Igår köpte jag salta fiskar på IKEA, men de räckte knappt till den korta tågresan hem. Och så! Jag tar en promenad i mitt hood, det är grått och ruggigt väder, soundtracket till The Life Aquatic with Steve Zissou piggar upp. 

Helt plötsligt står jag framför en dörr. Jag tänker: Vad kan det här vara för en trevlig butik då? och trycker på handtaget, plingeling, jag står framför en hylla helt smockpropptokfylld med lakrits. Halleluja.

Jag kan dö lycklig nu.

IKEA.

Idag var jag på utflykt till IKEA Tempelhof. Det var första gången som jag besökte ett IKEAvaruhus ensam. Det var annorlunda. Jag tror aldrig att jag har provat så lite soffor som under dagens besök. Inte en enda! Och jag är en sån där kund som till och med provar mattorna. Tydligen är inte varuhuset utformat för ensamhandlare med köplista i punktform. 

Eller jo, jag spontanköpte köttbullar. Såklart. Roligt att uttala ordet på tyska. Ka-jott-bylar, sa jag. För säkerthets skull pekade jag också. Och nickade.

Mat ser alltid räligt ut på foto, men de var faktiskt goda. Flottiga och fina. Bra där! Jag gillar såsmängden också, bra avvägd och väl placerad. Man kan alltid lita på IKEA.

När jag kom hem provade jag att skära ost med med nyinköpta kniv. Det gick sådär.

Jag fick i allafall användning för mitt nya flamingoplåster. 

Hello Prenzlauer Berg!

Utsikten från mitt nya hem:

O, nämnde jag att rummet jag hyr har en egen balkong? Yeah!

Idag tjyvlyssnade jag på två svenskor som högljutt kommenterade min "Wir mögen"-lapp till Tomas Brussigs Berliner Orgie. De båda tjejerna tyckte att den som hade skrivit lappen var knäpp och förstod inte alls hur man kunde tycka att boken var rolig. Och där stod jag och flinade och sa Guten Tag och pratade bara på tyska med dem. Hehe.

Min text lyder som följer:

Tomas Brussig fährt durch das Berliner Rotlichtmilieu, und erzählt mit Naivität, Staunen und Humor diese Geschichten von Sehnsucht, Lust und Verlangen und dem Bedürfnis nach Liebe. Muss man gelesen haben!

Snabb översättning:

Tomas Brussig är en naiv snuskgubbe som hänger med prostituerade. Läs boken!

Byebye F-hain!

Flyttade från Friedrichshain idag. Lite sorgligt, men det gör inget. Mitt nya WG är grymt! Har blivit bjuden på risotto milanese och pratat om oljeriggens framtid ur ett tekniskt perspektiv. Kan det bli bättre?

Bilden är från min gamla utsikt i Friedrichshain. Imorgon kommer utsikten från nya stället. Yeah!

Och idag åkte syster hem. Ah, vad roligt det var att ha henne här! Nästa gång får alla tre systrar vara på plats och leva rövare. Hurraaa!

Tipsade om In der Misosuppe av Ryo Murakami till en tjej. Hon blev så glad över sitt inköp att hon bjöd mig på baklava. Då vet man att man har träffat rätt med sin tipsning, om man blir bjuden på flottigt goda bakverk. 

Bara att känna av baklavometern så är det kirrat.

Baklavometern goes ping.