F-hain und Jay-Jay Johanson.

Astrid: Ja, gula strumpor är inne.

Och Jay-Jay kommer till stan. Ser man på.

Die Sehnsucht.

Drabbades av ett svårartat fall av låghet. Kände mig hängig, ledsen, gråten i halsen-nere. Allt var skit. Sen kom jag på att vi hade spelat Depeche Mode i två timmars tid. Det var kanske inte så konstigt att ingeting var roligt. Alltså, jag gillar Depeche Mode! Att dansa till, gråta till eller peta näsan till. Men inte regniga dagar på en dragig flygplats. Då är det Smurfhits som gäller. 

Nä! Fram med Fatboy Slim istället! Fast det funkade inte riktigt det heller, kunderna blev alldeles prilliga. Michael Jackson gjorde folket glada och Amy Winehouse fick dem att klicka takten med bläckpennorna. Jo faktiskt! Farbrorn hade en fin grå mustasch och tittade i Spannung-hyllan samtidigt som han klicketi-klickade med pennan. I takt.

Hittade en paket med häftmassa på kontoret. Ah, jag upphör aldrig att förundras över med vilken påhittighet de stackars reklamstudenterna har suttit med sina uppgifter, och hur mycket de måste ha pysslat med sina minimala serveringsförslags-bilder. Sätta upp sladdar med häftmassa rekommenderas säkert av hantverkarna. Och så att sätta fast en häftmassekudde i varje hörn på en cd-skiva och sätta upp på väggen. Det känns väldigt 2008. 

Hmmm... Hur ska vi få folk att använda mer häftmassa? Tja, värmeljus är ju sånt som kidsen gillar. Vi gör en bild där värmeljusen har häftmassa under sig! Funky and fresh!

Briljant.

Was?

Nu förstår jag då rakt ingenting.

Die Handysituation.

Köpte en kontantkortsmobil för den nätta summan 24,99 € på Alexanderplatz. Jäklar vad mycket pappersarbete och registration för en liten handy! Och sur var herr J. Neumann också. Han hade kanske tröttnat på Oktoberfestdeltagarna som ramlade in och sjöng sånger från Bayern.

Jag kom hem, laddade mobilen, väntade länge, lagade mat, väntade lite till, satte igång den och skulle ringa.

Nej, den funkar inte.

Der Regenbogen.

Det var förresten världens finaste regnbåge i Berlin idag. Jättestor var den. Den kunde jag ha tagit foto på om jag hade haft kameran med mig.

Ni får helt enkelt tro på mitt ord. Fast jag förstår ifall ni inte gör det. Jag glömmer alltid att regnbågar finns innan jag ser en, och då blir jag alldeles till mig över att det inte är CGI.

Jag tittar kanske för mycket på film.

Der Bohrer.

Idag kom låssmeden till butiken. Det var läskigt. Jag har nämligen en fobi för borrmaskiner. De är otäcka, trasar sönder folk om man snubblar mot dem och låter fruktansvärt. Jag har dock inte fobi mot andra verktyg, och inte heller mot handvevade borrar (även om de sänder några kalla kårar längs min rygg). Men borrmaskiner och skruvdragare... fruktansvärt.

Så synd då att han skulle tvunget byta låset bakom kassan, det vill säga han stod och borrade vid min sida i tre timmars tid. The horror. Flera gånger var vi tvungna att kliva över varandra, jag skräckslagen när han glatt provade varvantalet på sin borr (gående!). Vrrr, vrrr, VRRRRR! (infoga valfritt skrik här)

En intressant sak med herr Låssmed var att han hade dragit upp sina kalsonger ganska högt upp på ryggen. Ni vet, låssmeder gör sånt ibland. Förutom att underbyxorna var i den något okonventionella färgen orange så såg de ut att vara ett par helt vanliga låssmedskalsonger. Men... Vad är det som vinkar så glatt? Ett tvättråd?

Herr Låssmed hade dragit på sig kalsongerna ut-och-in.

Den naturliga följdfrågan är då: varför tar man på sig ett par kalsonger ut-och-in? Var det nåt mönster på som han inte gillade? (Jag har en t-tröja som jag gör så med - skön modell men fult tryck) Eller hade han Kriss-kross-tema just idag? Nej, då hade han haft dem bak-och-fram. Dessa var solklart ut-och-in.

För han måste ju ha märkt det. Man kanske tar på sig koftan fel, hoppsan Kerstin, men kalsonger? De tar man på sig rätt. Om man dessutom uppsöker vissa små rum vid jämna mellanrum så borde man märka det.

Det KAN ju ha varit ett raggningsknep. Farbror Låssmed kanske hade tröttnat på singellivet, köpt sig en Neil Strauss-bok, kommit fram till att han borde ha ett signum, något som gör att han sticker ut och blir unik. Men vad ska det vara? Kanske en knasig hatt? Nej, för uppenbart. Fina halsband i rader? Nej, det är för bling-bling. Men då! Precis då kommer han på det! Han ska ta på sig kalsongerna ut-och-in! Då måste han få napp! Då kommer han få uppmärksamhet och kärlek och känna sig sedd och älskad på riktigt!

Eller inte.

Die Dusche.

Stapplade hålögd och yrvaken in i duschen, klickade ut lite duschkräm i handen, smorde in mig och kände mig ganska... inoljad.

Ah. Jag har försökt tvätta mig med bodylotion. Om någon kramar mig nu så kommer jag sprätta iväg som en hal tvål.

Ultrahocherhitzt.

Första dagen som jag stängde själv! Tjoho! Och jag kom en hel timme för tidigt till jobbet, var framme redan strax efter två. Jaja, nu vet jag vilken väg jag ska ta till flygplatsen i alla fall.

Drack pulverkaffe på jobbet idag - Starbucks är visserligen fancy men jag är snål - eller ja, kaffe och kaffe... Näskaffe (ja, det måste uttalas så) och ultrahocherhitzt Vollmilch är kanske inte vad finsmakaren skulle kalla kaffe. Hur kan mjölken stå framme i rumstemperatur utan att bli dålig? Svar: Den smakar äckligt från början så man märker ingen större skilnad. Men vad tusan. Det är brunt (kind of) och innehåller koffein. Jag kräver inte så mycket. Och nej, jag dricker trots det inte Joltcola.

Klarade mig ganska bra från missöden i butiken. Åtminstone om man bortser från att jag knockade mig själv i huvudet med ett kilo Marisha Pessls "Fördjupande studier i katastroffysik". Ska jag ta det som ett tecken? Sen försökte jag ge bort en gul mattkniv till en backpacker och så frågade en lång kille om jag hade böcker av nån som lät som "Hattjo". Ni vet, som i Mel Brooks-filmen "Robin Hood: Men in tights". Jag skakade på huvudet och då sa han:

 - Känner du inte till Hattjo? och då ville jag säga:

 - Nej men jag är polare med Prosit, men jag vet inte hur man skojar på tyska så jag sa inget.

Senare på kvällen skulle jag vara artig och småprata med en kort och ganska rund liten kvinna som sträckte sig efter en bok, men jag har inte koll på alla verben känner jag:

 - Vill ni ha en pall så ni kan lukta på boken?

Dagens outfit.

Nya fina Casioklockan, Tallinntröjan och en tysk-svensk ordbok.

Jag känner mig som en tvättäkta cosmopolit.

Das Haferschleim.

Anna (den svenska tjejen som också jobbar i butiken) berättade för mig att havregrynsgröt är ganska ovanligt här. Knappt att boende på ålderdomshem äter det. Jag tror att namnet som tyskarna valt att ge maträtten säger en del. Havre heter Hafer på tyska, och gröt heter Brei. Då kan man ju tänka att havregrynsgröt heter Haferbrei.

Nix pix.

Det vedertagna namnet på havregrynsgröt är Haferschleim som ordagrant betyder havreslem/havresnor.

 - Vad äter du till frukost?

 - Havresnor.

Oktoberfest am Alexanderplatz.

Betong.

Vilken fantastisk uppfinning. Kolla bara föregående inläggsbild på Volksbühne, som är Berlins svar på Dramaten. Underbar.

Köpte en Casioklocka idag, den sista som fanns på Kaufhof. Norpade den precis framför ögonen på en tysk ungtupp. Sen tittade jag på Oktoberfestligheterna på Alexanderplatz. Det var trevligt. Mycket Fernsehturm blir det.

Zick-zack i Prenzlauer Berg.

Idag har jag varit ledig. Förmiddagen tillbringade jag runttraskande i F-hain. Gick in i en butik med hiphopkläder bara för att de hade en Spidermankeps i fönstret (Marc: de hade X-men också!) men mannen var så himla trevlig att jag gick därifrån. Läskigt med människor som är så vänliga att man bara vill dra iväg.

Klockan 12.45 anlände jag till Hackescher Markt, skulle möta Magnus där vid S-bahningången prick 13.00 för en guidad tur i Berlin. Och ja, ni gissade rätt, vi stod vid två olika ingångar och möttes inte förrän 13.15. Men vad tusan, rundturen kunde börja!

Alltså, jag måste flytta till Prenzlauer Berg. Hur tokmysigt som helst. Sköna fik, knasiga second hand-butiker med en miljon vintagedojjor, roliga människor i nylon, mycket gamla hus (Altbau är tydligen den korrekta termen) och finfin street art. Trevligt, på min ära.

Dagens lärdom: När det var fattigt i Berlin och ingen hade råd att rusta upp de gamla sekelskifteshusen så smackade de upp stora, fula miljonprogramslådor istället. Jag förknippar dem med öststatsestetik, men tydligen kallas de husen för "Svensk modell" i Tyskland. Vad pinsamt.

Vi käkade på ett burritoställe där man fick välja alla ingredienserna själv. Jag kollade på såserna och tyckte Habanasåsen verkade god. Den stod visserligen längst ner och hade fem eldsflammor efter sig, men jag tänkte att det kanske inte var så starkt. Eftersom jag äter fefferonis som andra äter smågodis så tänkte jag att där fem-eldsflammor-såsen var ganska mild.

Så fel, så fel.

Först började svetten bryta ut i pannan, sen rann kallsvetten utefter ryggen, munnen tog eld, det kändes som att jag hade ätit batterisyra, munnen kliade och ögonen flimrade. Det var, kort sagt, den starkaste såsen jag nånsin ätit. 

Magnus: Var det gott?

Madeleine: Jag tror det.

Party, party!

Jojomensan! Vilken grym dag det var! Jag stammade på tyska, pratade svenska med Anne, fastnade med armbandet i en kundpåse (det där ankaret är baske mig i vägen jämt) och stängde för första gången.

Tysk logik är fantastisk. Det tar tre knapptryckningar att komma från "Vara inblippad" till att man kan ta emot betalning. Om man inte vill betala med kort förstås, då tar det tre till. För att inte tala om redovisningen. Gudars! Jag är glad att jag inte jobbar på Skatteverket i Tyskland, all denna byråkrati och krångliga knapptryckningar som man kan göra fel på. Jisses! Kan ingen tänka på oss med enkelspåriga hjärnor? Om jag finge bestämma så skulle allt se ut som taxiknappen på Tegel. En stor fet knapp, tryck en gång och sen kommer taxin. Jag har tillräckligt svårt med att hitta on-knappen på min musikmaskin, och då finns det bara två (2) knappar.

Partaj ikväll dårå! Fina tal hölls, skålar utbringades (alltså som i höjda glas, inte som i Margarethe-diton), kramar och skratt och ivägflugna servetter samsades om platsen. Finfint! På bilden har jag rödtjut i handen och Annika i ryggen. En trygg kombination.

Vid min planhalva pratades det om böcker (jo, jag lovar!), multi-kulti-familjer och om hur det skulle vara ifall vi bestämde ett ämne att prata om, i detta fallet lidande. En intressant diskussion som skulle förmodligen pågått i typ tre timmar till om inte desserten hade kommit in.

Kvällens citat står Johan för:

Bor du på Billy Butt?

Vilse i pannkakan.

Vis av föregående dags försening med TXL bestämde jag mig för att dels

a) inte ta TXL och

b) ha en halvtimme tillgodo. Fall i fall.

Jag åkte med S-bahn till Ostkreuz. Jisses vad lite skyltar det var där. Jag frågade en tjej som såg ut som Franka Potente (nej det var inte hon, men de hade samma ansiktsform) om det var rätt spår. Japp, det var det. Dock var jag lite osäker, så jag tänkte kolla så att Alexanderplatz var den första stationen efter Ostkreuz, om inte så hade jag i så fall kommit fel på Ringbahn.

Jajamensan, Franka Potente-look-a-liken hade rätt. Nächste Station: Alexanderplatz och jag slappnade av och lyssnade på Northern Soul-skivan i ajjpådden, tittade på de fantastiska husen och tänkte på min uppkommande (så fel ord, och så bra!) första dag i butiken. Det var misstänkt mycket träd utanför fönstret. För att vara säker på att jag kom rätt så plockade jag upp min skrynkliga BVG-karta.

Jag hade åkt fel.

Jag kastade mig av tåget - ja, det är en korrekt term i detta fallet - och kollade var jag var någonstans. Berlin-Blankenburg. En station till och jag hade kommit till saltgruvorna. För er som alltid har undrat hur det ser ut i Berlin-Blankenburg så bifogar jag bild ovan. Byggnaderna bestod mest av kolonilotter och diverse plåtskjul.

Jag kom faktiskt till jobbet i tid. Väl på plats fann jag två minibananer som matchar min gula lök bättre. Jag kände mig redo för att jobba.

Die Nachbarschaftkenntnisse.

Passade på att promenera lite i mitt hood på min lediga förmiddag. Gudars vad mycket fin street art! Helt fantastisk. Jag är svag för den kaotiska stilen, med tusen grejer som händer på en enda husvägg, men samtidigt är det ju snyggt med stylish också.

När jag gick runt på gatorna så kände jag märkligt nog igen mig. Det var nånting med de nerklottrade butikerna, regnet, det där skjulet på torget... Men! Det är ju Boxhagener Platz! Jag bor alltså endast ett kvarter från Boxhagener Platz!

Jag märker att alla inte hänger med i min uppsluppenhet. Låt mig förtydliga:

För ett år sen besökte Malin och jag Berlin. Första gången för mig! Hade därför mjölkat Erika på alla möjliga tips och roliga ställen, bland annat ville jag gå på sköna loppisar och fynda tyska kitschsaker. Erika tipsade om en grym loppis på Boxhagener Platz som hade öppet alla söndagar. Loppisen låg (från vårt vandrarhem Three Little Pigs sett) väldigt långt österut, men jag ville verkligen dit och kolla in den.

Söndagen var vår sista dag i Berlin. Vi gick från vandrarhemmet vid tiosnåret, bytte tunnelbana några gånger (det var strejk på S-bahn), åkte fel, åkte tillbaka, traskade runt i regnet och frågade folk om vägen, knäppte kort på byggnader i brutalistisk stil, gick vilse igen, fick till slut utpekat rätta vägen och anlände till Boxhagener Platz ungefär två timmar efter vår avresa från vandrarhemmet.

Det var stängt.

Dock var jag så inställd på att fynda så jag gick in i en bokaffär för att köpa vykort. Tjejen i kassan hade varit i Stockholm nyligen, och när jag på knackig tyska förklarade att jag också jobbade i bokaffär sken hon upp och sa att hon hade varit inne i butiken och handlat. Sen gick jag och Malin till ett libanesiskt ställe och åt en grymt god brunchbuffé, och åkte mätta hemåt, båda två med ett djupt minne inpräntat av det regnigt gråa men mytomspunna Boxhagener Platz.